Hur känns det att vara otrogen?

Som titeln lyder, hur känns det att vara otrogen? Jag undrar hur människor som har varit eller är otrogna känner inför otroheten, och i själva stunden då de går över gränsen. Hur känner ni inför den ni är otrogen med, och hur känner ni för er partner? Ni som gjort ett tillfälligt misstag, hur kändes det medan det hände, och hur kände ni inför er partner, tänkte ni på henom eller "glömde" ni bort? Ni som är involverade i längre affärer, eller som är serieotrogna, hur tänker ni? 

Jag vill inte att den här tråden ska spåra ur i en diskussion kring rätt och fel, utan är verkligen genuint nyfiken på frågeställningen.

Jag har själv varit otrogen vid ett tillfälle och för min del var det ett sätt att avsluta en relation som borde tagit slut långt tidigare eller kanske aldrig inletts, men som jag var för ung och rädd för att hantera på ett annat sätt. Vad som verkligen slog mig med otroheten var att inget stoppade mig. Jag hade nog trott att det liksom skulle dyka upp röda stopskyltar framför ögonen på mig, men det gjorde det inte. Jag var hela tiden väldigt medveten om vad jag gjorde, när jag började fantisera om den andra killen, när jag flörtade med honom, när jag gick över gränsen för vad som kändes ok utan att egentligen ha gjort något som någon annan kunde ha "sett", när jag VERKLIGEN gick över gränsen och lätt honom kyssa mig, när vi åkte hem tillsammans, jag var vaken och medveten om att jag gjorde något oåterkalleligt hela tiden. Jag gjorde sen slut med min kille. 

Hur var det för er?