Min abort, hemma, helt själv..

dem får absolut inte neka någon till att göra en abort på sjukhuset !
hemabort ska man ju endast göra om man måste (för att man tex har små barn ) eller om man väldigt gärna vill det ! 

vilken vecka var du i ?  

Jag är gravid för tredje gången, med detta blir mitt första barn. Jag har gjort två aborter tidigare, har också legat och tänkt att egentligen skulle jag varit mamma nu, med två småbarn som gick på förskola, skrattande småbarn som leker och bråkar och trotsar. Som man kan älska och krama om.

Är nu gravid, och tänker mycket hur allt skulle kunna varit annorlunda. Men det går ju inte.

Jag har gjort en medicinsk och en kirurgisk, och det hade nog inte spelat nån roll om jag var hemma eller på sjukhuset (nu var jag ju på sjukhuset) för hela upplevelsen var så obehaglig och hemsk och det kommer jag få bära med mig resten av livet.

Fick också se fostret på medicinska aborten och det är inget jag glömmer precis.. Jag trodde att jag aldrig skulle behöva göra abort, och här sitter jag med två stycken i bagaget. Jobbigt att ta upp det med barnmorskan 'Detta är alltså din tredje graviditet men du har inga barn??''

Det bästa du kan göra, är att släppa och ge all din uppmärksamhet och kärlek till detta barn som kommer. Allt som du någonsin tänkt på gällande din abort, forma om det till tankar om ditt kommande barn för det är det som spelar någon roll. Du ska ju bli mamma igen!  Vi sitter alltid och grubblar varför och varför.. Speciellt på abort. Varför gjorde jag abort? Varför fick jag den behandlingen? Varför fick jag inte göra aborten hemma? Varför fick jag inte göra medicinsk? Varför var jag tvungen att utsätta mig för det?

Vi kommer förmodligen aldrig få svar på dessa frågor, lika bra att inte älta dom och försöka gå vidare med livet och tänka på bättre håll. Kram 

dessutom skall alla som gjort abort få tillgång till samtal med kurator efteråt ! 

trodde inte ens man fick göra hemma, jag önskar att jag hade fått det. Jag fick aborttid på min levande dotters födelsedag, hade planerat kalas och gästerna skulle komma ett så jag försökte bara få det överstökat så snabbt som möjligt för att hinna bli färdig i tid så jag skulel hinna hem och laga mat till kalaset, var där ensam, ahde två kompisar som sovit hos mig som skulle hjälpa med kalaset, men lyckades inte väcka nån a dem innan jag åkte och gjorde abort, ringde dock en annan väninna som kom tidigare sne när jag kom hem och hjälpt emig att laga all mat. men var helt ensam på aborten och kommer aldrig glömma min lilla bebis som låg där när jag tryckt ut allt (de som jobbade där sa att man int ekunde påverka förloppet själv och att det bara var att vänta, men jag var stressad så jag krystade på och visst kom det ut). Känns ju dock rätt hjärtlöst att jag bara tänkte på att få ut embryot så fort som möjligt, men jag hade ju min levande dotters kalas att tänka på och jag ville absolut inte att någon i familjen skulle få veta att jag gjort abort.

Jag var i v8 ungefär.
Ja jag vet inte, jag försökte ju få vara på sjukhuset, men hon körde över mig totalt!!! 

Ja alltså alla tankar kommer nog alltid finnas i bakhuvudet om inte annat.
Anledningen till aborten var ju bland annat för att jag ville orka med och ge de fina barn jag redan hade all kärlek och ork. Och egentligen så ångrar jag inte aborten i sig, men jag önskar att jag hade haft någon hos mig i närheten under tiden! Och sen kunde jag ju lägga all fokus på just barnen. Det blev som att just efteråt och ett tag framåt så blev man extra kär i barna på nåt vis. Man fick ny energi och kände att nu har jag offrat ett liv för dessa barn så då ville jag ju verkligen kämpa för att det skulle uppfyllas!

Nu när jag blev gravid igen så var aldrig tanken abort i början då jag har kommit mig uppåt i livet, mår bättre, har fått jobb och allting har som fallit på plats. Men nu några veckor efter gravtestet gjordes så inser jag att jag är heldeppig och egentligen bara vill ha bort fostret!!! Är nog illamåendet och hormonerna som ställer till det.
 För bebisen ska jag ha :) Bara svårt att hålla sig positiv och hålla sig borta från abortupplevelsen!

Tack för stöttande ord :) 

Trodde inte jag heller förrän det var enda alternativet!!
Förstår dig, egentligen är säkert inte en hemmaabort så dumt, men jag kände mig så otrygg i min situation och ville inte vara själv och inte hemma! Hur långt gången var du? Var det bara dina väninnor som visste om det? visste din man? 

Ja men hellre på ett sjukhus än ensam hemma också såklart! Men konstigt, de bruka rju vilja ha koll på en liksom.. Var nog rätt långt gången, hur långt är det man får vara gången innan det blir kirurgisk? för anledningen att jag blev tvungen att ta just det datumet då kaladset var var att jag var så långt gången så att om jag väntade längre så skull ejag bli tvungen att göra kirurgisk... De två som sov hos mig visste (en väninna och en vän) och hon som kom och hjäopte med maten fick nog veta när jag ringde henne i panik från sjukhuset för att ingen varit vaken när jag gick hemifrån och var rädd att jag inte skulle hinna fixa allt. Grejen var den att det var bara kanske fyra månader efter att jag separerat från min dotters pappa, jag hade träffat en ny kille och på nåt sätt lyckats bli gravid, det var mycket därför jag gjorde abort, för att det var så tidigt i förhållandet, och sen kom jag på honom med att vänstra med sitt ex dagen efter att jag berättat att jag var gravid och HAN bett mig att behålla barnet fastän jag sagt att jag nog måste göra abort. Kändes inte som en bra ide alls att behålla barnet liksom. Så ja pappan visste väl att jag skulle göra abort, men jag bröt kontakten med honom helt efter det med hans ex så jag svarade int epå några samtal eller något och därför så fick han ju int eheller veta när jag gjorde abort, tror dock jag slängd eiväg nåt sms senare att jag har gjort abort nu, eller om jag skickade sms när jag bpkat aborten, jag minns inte riktigt... Jo det var allt en lite körig period idag, men samtidigt så känns det lite skönt att jag ändå känner att jag hade starka och väldigt vettiga grunder till aborten, hade nog haft svårare att komma över det om inte pappan just sabbat vårat förhålland eoch allt det där för då hade jag nog fortfarande haft kvar tanken på att det ändå kanske skulle kunnat gå bra om jag behållt barnet liksom