Förlossningsrädsla - vaginal förlossning eller planerat kejsarsnitt?

Vill bara först påpeka att "valet" kan vara fel ordval då man inte alltid har möjlighet att välja själv, men jag förstår hur det menar. För mig som genomgått en hemsk första förlossning där både jag och barn höll på att gå åt så fanns/finns en stor rädsla för att något liknande ska hända ännu en gång. Om jag inte varit så rädd för själva förlossningen så hade jag garanterat haft fler barn idag... Jag har dock blivit beviljad snitt som jag än inte gjort så jag får återkomma med berättelse efter snittet.

Jag kan ju inte veta hur jag skulle ha känt om jag inte fått det beviljat, bara gissa... men förmodligen överkörd, påtvingad rädsla och maktlös över att inte bli tagen på allvar. Före jag fick det beviljat var en lång och jobbig period av ångest och panikattacker, sömnlöshet osv.

Jag har ju inte fött något barn än, men kejsarsnitt skrämmer mig mer än vaginal förlossning

Hej du kan skriva till mig på medelande om du vill

Jag blev värksvag med de två första barnen, sekundär värksvaghet och andra förlossningen slutade med sugklocka efter att ha krystat 2½ timme. Han kom ut i vidöppet läge och vid krystningsskedet gjorde fogarna sju resor mer ont än själva värkarna... Så först kom värksmärta, när den domnat av kom foglossningssmärta som gjorde ondare. Höll på så tills de fick hjälpa dra ut honom. 

Så när jag blev gravid igen kom de minnena tillbaka och jag visste inte om jag mentalt skulle klara att oroa mig för förlossningen i 9 månader, var starkt övertygad om att jag skulle bli värksvag igen. 

Hur kändes det att stå mellan valen vaginal förlossning och kejsarsnitt? 

För mig kändes det som att välja mellan en förlossning där allt hängde på mig eller på personalen. Iom att jag inte litade på att jag skulle klara av att föda ut honom vaginalt utan en massa värkstimulerande och annan medicinsk hjälp, ville jag ha en förlossning där inte minnena av den skulle få mig att börja gråta. Vid ett snitt ligger ingen tyngd på att jag ska klara av något, mer än att läka efteråt. 

Vad funderade du på i det skedet? 

Jag var orolig för snittet skulle ge mig någon komplikation i magen, som sammanväxningar, inflammation, blödning osv. Men jag var mer orolig för att jag inte skulle klara av en vaginal förlossning, att bebisen skulle få syrebrist pga det, så oron för snittet handlade bara om min hälsa och därför kändes det tryggare. 

Hur blev det sen - vaginalt eller kejsarsnitt? Hur upplevde du det? Vad gjorde att det blev så?

Båda delarna Efter samtalen inför snitt lugnades mina nerver när jag fick förklaring på vad exakt som hade hänt under de andra förlossningarna. Vi kom överens om en igångsättning där jag skulle få den smärtlindring som fanns och värkstimulerande direkt det ansågs behövas. Jag fick 7 timmar pinvärkar av den igångsättningen, vi avbröt inför natten och erbjöds fortsätta dagen därpå. Jag klarade inte av det, för mig visade bara det försöket att jag inte skulle klara av det så jag bad om snitt. Vilket jag fick 3 dagar senare. Snittet var den bästa förlossning av de 3 jag haft, fridfull och jag ser tillbaka på den med glädje. 

Skriv gärna annat också men det är några saker jag funderar över. Var det något du själv funderade på att du skulle velat läsa mer om men inte hittade? 

Olika igångsättningsmetoder, vad de olika alternativen beror på (hur tappen ser ut osv), statistik för framgång osv. Hittade väldigt lite om igångsättningar när jag sökte och allt de sa på mvc var "det är så olika för varje person" vilket jag köper, men ändå låg jag där på förlossningen och fick höra om ballongkateter som jag "borde ha fått från början iom min historik med foglossningar"... 

katja1 hur långt har du kommit i dina studier? vet du vad man räknar i tid på en sk störtförlossning.? ska svar på dina frågor när jag får en dator som har tageter på varje bokstav. tar en evighet att skriva nu