Min syster sårar med alla medel

Jag blev väldigt glad när jag hittade den här gruppen. Min relation med min syster är inget jag brukar prata om, men som plågar mig varje dag. När jag läser din historia känner jag mig väldigt naiv. Jag har i så många år hoppats att ju äldre vi blir, desto lättare kommer det bli att glömma allt som varit och hitta tillbaka till varandra.
Men kanske är det så att vissa saker kan man inte glömma och förlåta.

Det känns lite som att din syster är ute efter att såra dig, alternativt att hon inte bryr sig ett dugg om du blir sårad eller ej.
Jag förstår hennes känslor angående er uppväxt. I min familj var det min lillasyster som var pappas lilla prinsessa.
Även om jag förstår henne i viss mån, känner jag samtidigt att om nu något barn blir favoriserat är det inte barnens fel.
Jag vet att min syster aldrig ville vara favoriten. Hon bad aldrig om det.
Nu är det dock av andra anledningar som vi inte har någon kontakt idag, men för mig tog det ett par år att släppa avundsjukan och ilskan jag kände gentemot henne. Nu är det henne jag väntar på.

Exakt så har jag oxå känt- Att ju äldre vi blir desto mer kan vi prata ut och berätta om hur vi känner. Vi gjorde något halvtaskigt försök men det gick oxå åt pipan...

Jag förstår också er som är dom stora utsatta barnen- besvikelsen och sorgen över vad föräldrarna gjort fel... Starkt av dig att kunna till slut komma över ilskan och gå vidare  Inte många klarar det tyvärr...   Hur många år är det mellan dig och din syster? Det är 4 år för mig.
När hade du senast kontakt med din syster??  

Mellan mig och min syster är det 3 år. När vi växte upp märkte jag inte alls av ålderskillnaden, men idag tycker jag att den är enorm. Det hände väldigt mycket när jag var i 10-års åldern och jag fick tidigt växa upp och bli vuxen. Jag hade inga problem med att ta ansvar för min syster, men jag missade en del saker som man kan tycka hör tonåren till, och som min syster idag lever ut totalt. Jag kan känna mig lite avundsjuk över hur enkelt livet tycks vara för henne.

Jag har haft lite kontakt med min syster från och till och vi sågs senast på nyårsafton som firades hon min mamma. Dock stannade inte min syster kvar utan hon ville ut och festa istället. Men som jag ser det har vi inte haft kontakt på 6 år. Det var då det verkligen splittrades för oss.

Jag vill verkligen inte kasta skit på min syster, jag älskar henne över allt annat trots allt som hänt, och jag önskar bara att saker och ting såg annorlunda ut. Vi har svårt att förstå hur den andre valt att leva sitt liv. Jag tycker att hon är omogen och att det är dags att hon växer upp och lär sig ansvar. Hon tycker att jag slängde bort min ungdom och att jag kunde fått ett så mycket bättre liv än det jag valt.

Hur känner du med din syster nu, vill du fortfarande ha kontakt med henne eller känner du att det är lättare att ge upp?
Vad tror du behövs för att ni ska kunna hitta tillbaka till varandra?

Jag känner igen beskrivningen nästan helt på pricken- just att vi är så olika i tänket och hur vi lever livet, vilka värderingar vi har etc etc Samtidigt så har vi barn båda två men inte ens då kan vi gå jämt ihop nej nej.. Så länge min syster fortsätter umgås och ta exmannens "parti" så vill jag inte ha henne i mitt liv, jag tycker hon sviker mig något gud jävlars... Kan inte i min vildaste fantasi förstå hur man kan göra så... Själv skulle jag ALDRIG välja en karl före min syster och framförallt när systern BER mig att inte umgås med hennes ex pga av att hon mår dålig, ja då hade det varit det enklaste i världen.. Men icke hon.. Så hon kan dra dit pepparn växer, en fullfjädrad svikare är vad hon är i mina ögon idag tyvärr... Samtidigt saknar jag att ha en syskon relation ihop... Det är nog den känslan som är mest jobbig, att jag slits emellan.

Jag tror att i dom flesta relationer går det att lösa konfliker om man är öppen om sina känslor, t ex berättar att jag blir ledsen om du gör si el så.. MEN då är det lika viktigt att den andra lyssnar och tar till sig det och sen i sin tur berättar om hon/han har något som är extra viktigt och berhöver få det tillgodo sett och först DÅ tror jag att en relation kan vara fin. Respekten gentemot varandra och varandras olikheter.. Eller vad tror du??