Känner att jag pendlar mellan saknad, glädje och ilska efter separation. Hur förlåter man någon som höll på med annat under separation? Vill så gärna inte känna som jag gör, trodde jag skulle må bättre av att träffa tjejer nu när man flyttat, ger mig nästan ännu mer ångest över livssituationen. Några tips?
Det är nog ofta så det känns... att det pendlar mellan ångest, ilksa, frustration och så lite hopp och framåtanda emellanåt :) Läs om "sorgens" olika faser...
Först var jag ledsen och hade ångest, kände mig bortvald och övergiven..
Sedan var jag ARG, vet inte vart all ilksa kom ifrån, detta var dock en fas då jag kunde agera...
Sedan började jag tro på livet efter separationen igen, sakta, sakta...
Sedan pendlar man emellan dessa faser också... lite sorg och så lite hopp :)
Tiden är nog den enda faktor som till slut gör att man kommer vidare, tiden och att du själv försöker jobba med dig själv och ditt självförtroende, dina intressen och dina vänner.. Ditt NYA liv helt enkel :)
Lycka till!
Här är en till som känner likadan.
Ibland blir man nästan lite rädd för sig själv och hur känslorna kan svänga så mycket. Enorm ilska, sorg så tårarna sprutar, glädje som verkligen känns för att sedan börja om med allt.
Vet att man måste igenom ett sorgearbete men vill så gärna må lite bättre.
Längesen ni separerade?
Har inga konkreta tips mer än att träffa vänner (då blir man glad), träna för att få ur sig all ilska och sen måste man väl bara få vara också så kan man få känna efter hur man verkligen känner.
Ska absolut läsa om sorgens faser:) Nä det är väl någon månad sedan vi separerade. Hon har ju sagt förlåt men det vill liksom inte bita riktigt på mig. Hade det hänt en gång och att vi inte hade en deal för familjen skull på slutet så hade det varit enklare:) Jobbigt när man varit hemma med barn (sedan april) och blir förd bakom ryggen. Eftersom man har känslor kvar så blev man väldigt knäckt över hur lite man betydde som pappa och exsambo på slutet. Håller på med inskolning nu och längtar efter vv som börjar snart. Tyvärr har man inte haft så mkt tid för kompisar och träning och det har varit tufft att bygga upp ett hem när man har en 1.5 åring runt benen även om det har blivit fint. Har jag rätt att vara arg på exet, hon försöker bli vän hela tiden och jag vill vara det men ju mer jag tänker på saker ju mer lögner kommer upp. Även om hon talar sanning så vet jag ju inte. Dessutom blev jag av med min tjänst pga föräldraledighet! Helst sjukt...diskriminering men efter en massa bråk med chefer gav dom mig istället en tjänst som lokalvårdare/fastighetsskötare. Dom visse att jag pajade mina axlar av städen. Jag till och med saknar att jag kliade exet på ryggen i tre år fast jag egentligen inte ville:) Tack för alla tips och omtanken!
Håller med...har knappt hunnit gråta mest arg bara:(
Nä, men usch och fy för det som hänt på din arbetsplats.
Och samtidigt genomgår du en separation. Ibland undrar man hur mycket skit man ska igenom…
Jag förstår precis vad du menar men att det är svårt att vara vänner. Jag känner likadant; klart jag vill vara vän med exet pga. att vi har barn ihop men samtidigt är jag så himla arg på allt som han har gjort. Hur ska jag någonsin kunna förlåta? Och varför skulle jag egentligen vilja vara vän med någon som sårat mig så otroligt mycket? Inte ens vänner beter sig som han gjort. Jaja, tiden får utvisa vad som händer.
Just nu känner jag att det är bäst att ligga lågt och ha så lite kontakt som möjligt då jag fortfarande har känslor för exet. De gånger vi har kontakt eller ses så skapar det bara en massa förhoppningar inom mig om att vi kanske kanske en dag kan hitta tillbaks till varandra.
Vill ju så gärna vara en familj, men samtidigt inser jag att det inte får vara till vilket pris som helst.
Jag hoppas att denna smärtsamma period går över snabbt!
Jo men så är det nog...att tiden läker. Svårt bara när man jobbar på samma företag, killen hon var med oxå på samma. Nu har vi i alla fall fixat så vi slipper ses i och med dagisbyte. Jobbigast är ändå att jag inte träffar hennes dotter nästan något nu, henne känner jag bättre än vår gemensamma. Puh...mkt nu:(
Tyvärr är det en annan kille med på jobbet som hon varit med, en period i början när vi var ihop till och från. Tror det är dags att byta jobb! Spyr på alla chefer och vissa anställda.
Tack för tipsen:) Hur ska jag förhålla mig till ev ragg på krogen? Skrota sånt? Har inga problem att hitta ngn, ser bra ut. Svina mig ett tag lixom:)?
Ni har nog helt rätt i det ni säger! Minimal kontakt, vet att hon oxå mår piss och har dåligt samvete, samt separation och vv med två kids. När jag mår dåligt så vet hon aldrig när hon får höra skit från mig. Ja jag får verkligen jobba på detta...alla broar är ändå brända så jag vet faktiskt inte varför man hoppas, förmodligen för att jag ändå saknar familjelivet och dess bekvämligheter.
Skriv ner att du förlåter henne, och gräva dig inte ner i ilskan alltför länge. Du behöver inte skicka henne det du skrev eller ens berätta om det. Hon har inte med det att göra. Det finns en ganska bra formulering på förlåtelse i boken om sorgearbete. Det är viktigt att förlåta, för din egen skull, och vänta inte med det för länge, det är lätt att man blir bitter. Då blir det också lättare att få träffa din bonusdotter. Så även om du inte känner för dig, så gör bara, vänta inte tills känslorna förändras/din ilska försvinner.