min dotter på 9 månader sover enbart om hon får sova på mig, hon äter i sin säng och somnar men vaknar efter max 30 min i panik och somnar inte förens hon får komma upp. har varit så i snart 2 månader, bristen på egentid på kvällarna börja göra sig påmind, vissa säger att jag bara ska låta henne vara när hon vaknar, att hon till slut somnar om, men jag vet inte om jag vill låta henne skrika sig till söms, de känns inte rätt.. så vet inte riktigt vad jag ska göra..?
Att inte ge sitt barn tröst när det är ledset är skadligt för dess psykiska utveckling och förmåga att knyta an till både er anknytningspersoner och i framtida relationer. Det finns väldigt mkt forskning på detta område om du är intresserad.
Det är ok att hon är kvar i sängen så länge du finns vid hennes sida och försöker att trösta henne. Om du inte tar upp henne kommer hon till slut att sluta kräva att få komma upp. Det viktiga är att du ALDRIG ALDRIG viker från hennes sida utan förmedlar trygghet med ord och dina händer. Det är inte farligt att skrika, men däremot att lämnas själv är helt förkastligt.
Du vet väl att 9 månader är en separationsfas då ditt primära arbete är att ge henne TRYGGHET? Då går det fortare över.
jo de vet jag, har tre barn till och dom var de aldrig några problem med, därför jag undrar nu.. jag sitter inne hos henne men hon panikskriker verkligen så till slut ger mamma hjärtat upp och tar upp henne..
När det inte känns rätt, så är det inte rätt.
Att överge en bebis gråtandes är skadligt och experter avråder idag från sådana grymma metoder.
Förmodligen är det separationsfasen som spökar, men om ni ändå vill försöka få till en ändring så kan jag tipsa om tassmetoden och "somna utan gråt". Båda dessa är metoder som tar hänsyn till bebisens behov av närhet och lyhördhet samtidigt som man strävar efter att skapa bättre sömnassociationer.
Det finns alltså humana metoder som man kan använda sig av för att få till en förändring, så det finns ingen som helst anledning att låta ett spädbarn skrika sig till sömns.
jag låter henne inte skrika alls länge, utan om jag efter 5 tio min märker att de inte går så tar jag upp henne. jag försöker få henne att lägga sig och stoppa om henne med napp och allt men hon är stel som en pinne och sätter sig upp direkt igen, de går inte att få kontakt med henne förens hon kommer upp, då lugnar hon sig fort.
Men, va?? Jag trodde verkligen att de allra allra flesta vid det här laget förstått att det inte är ett vettigt alternativ.
Jo klart att jag förstår det är ju därför jag inte gör de, men har verkligen testat de mesta och i min värld så är det inte okej att låta dom skrika sig till söms, men vet inte vad jag ska göra som inte resulterar i skrik..
Nej, inte 5min metoden. Jag blev mäkta förvånad när vår tredje dotter kom och enbart ville vara på mig HELA tiden. Från BB verkligen, hon hade inte ens mött resten av familjen 
. De andra två har somnat i sina sängar och sovit rel bra (den första så tungt att var mer däckad än sov och den andra kommer fortfarande upp lite då och då). Minstingen, som är en nära-bebis, sov i min famn tills hon var typ 1. VARJE kväll. Hon accepterade pappa om han satt och guppade på en pilatesboll, annars inte. Men här kommer trösten - till slut så somnade hon själv i sin egen säng och sover där hela natten. Utan att vi gjort något alls. Hon är 4 men redan vid 1-2 kom en förbättring.
Okej ja jag vet ju att de nångång kommer bli bättre att man en kväll bara kan lägga henne säga godnatt och så sover hon, men nu när
man är inne i de så känns de som de aldrig kommer ta slut, och man undrar varför hon inte kommer till ro själv, vad det är som felar, när hennes tre bröder sovit som stockar själva alla tre, så man är inte van:)..
Full förståelse för vad du känner! När man är mitt i det så är det verkligen svårt att se hur det ska kunna ändra sig bara sådär. Så länge hon kommer till ro på något sätt så är det nog inget som felas utan bara skillnader i personlighet. Om hon aldrig kommer till ro utan verkar ha ont eller nåt så får det såklart kollas upp. Visst är det bra med barn som visar sin egen vilja så tydligt och inte bara gör som alla andra .....kommer du kunna tänka om ett tag ....
Ja har svårt att tro att de bara en kväll kommer gå utan problem, att de vänder över en natt precis som de gjorde till detta, även fast jag vet att de kommer ske:) men just de att de har pågått i snart två månader. Ont verkar hon inte ha eftersom hon sover när hon ligger på mig. Men på dagarna så är det helt annat, då är hon inte alls så beroende, hon kan sitta själv och leka, som nu sitter hon själv inne i brorsans rum, det är när hon ska sova de börjar.
Åh jag förstår precis. Har varit där med dottern och är där med sonen. Det löste sug ju M dottern men jag får ändå panik ibland och tänker att så här kommer de kommande åren att se ut.
Jag tror så här: när man helt genuint tröttnat och beslutat sig för en ny strategi så kommer det att fungera. Smärtfritt. Det du gör nu är halvdant. Ge ditt barn det hen vill ha och fundera under tiden på hur du vill gå vidare. Kanske är ncss ngt för dig eller så tassar du bättre?
Själv väntar jag på att drivkraften ska komma. I väntan på det skrattar jag åt att jag ibland känner mig som min sons gisslan.
Självklart ska du inte använda en metod så grym, som kan ha en skadlig påverkan och dessutom inte ens rekommenderas av grundaren i den åldern på grund av separationsfasen. Känner du till separationsfasen, vet vad den innebär för barnet och vad som är viktigt från dig som förälder?
Ja jag känner till den, har som sagt tre barn sen innan och jag vet att det är en övergående fas där dom är i extra behov av närhet. Är väl bara jag som kommit in i en period då det är jobbigt, om några dagar så känns de säkert bättre igen. Jag vet att det är lika jobbigt för henne som för mig, om inte jobbigare. Men när hennes bröder va inne i fasen så va de även lika på dagarna, kunde inte ens gå på toa utan att dom satt utanför och skrek, men hon är helt annorlunda på dagen. Men ska testa nu ikväll att inte låta henne somna medans hon äter, utan låta henne äta uppe i soffan och sen lägga henne och vara där inne och se om de gör nån skillnad, annars somnar hon alltid medans hon äter.
Prova Tassmetoden!!! (Googla)
Jag var skeptisk men man måste bestämma sig och hålla fast vid "reglerna". Första kvällen höll jag på 20 min, andra typ 17. Tredje kvällen typ 10. Efter nån vecka somnade han på typ 5 sekunder efter han fått flaskan. Så jag är "frälst" och rekommenderar den varmt. Det bästa är ju att barnet somnar lugnt och tryggt!
Lycka till!
Skogstvitter:
Jo de är nog så att jag blir extra nere på vintern, har jag alltid blivit. Och då blir ju allt annat jobbigare oxå, kändes som världens grej förut när jag gjorde kvälls mackorna till barnen..:) jo då klart de finns en pappa, men hon accepterar inte alls honom när de kommer till att somna utan det är bara jag som gäller, så han tar henne mer på kvällen så när hon är vaken ist.
J 1981
Har testat den men hjälpte inte, eller kanske vi som gav upp för snabbt.
MEN hör och häpna, gjorde som jag skrev innan, lät henne få äta ute med oss innan hon blev för trött för att somna av den, la henne sen i sängen där hon låg och protesterade för sig själv, och jag satt där inne med henne, inte alls nått panikskrik, och somnade efter ca 15 min! Och sover fortfarande nu kl 01:00:) hoppas att de går lika bra imorgon så att detta inte bara va en lyckokväll.