Du som var extremt blyg/undvikande som barn, hur blev det för dig som vuxen?

Er son låter mycket lik mig som barn.

Om jag tänker tillbaka till den åldern så minns jag att jag kände såhär: Min blyghet var inget problem för mig förrän andra började uppmärksamma den. Jag var helt nöjd med att vara tillbakadragen och observera i min egen takt tills andra började påpeka detta som något annat än normalt. Att bli pushad och uppmuntrad att göra saker som jag egentligen inte ville gjorde bara rädslan större oh självkänslan mindre.

Er son låter som en intelligent, känslig och kreativ kille. Att vara känslig är inte lätt. Man behöver lära sig många färdigheter som man inte har med sig från födseln, livet igenom. Men all begåvning man också har kan bli räddningen. Det gäller nog för er son att istället för att kämpa med saker han inte trivs med, börja fokusera på det han kan och vill. Problematisera inte det som han själv inte uppfattar som ett problem.

Jag menar inte att ni inte ska stödja honom i det som är svårt, utan att låta honom få komma fram till vad han vill förändra själv. Allt annat kommer att skada hans självkänsla.

Jag minns att jag hade ångest och oro redan som 6-åring. Kanske även tidigare, men det är inget jag minns. Hatade skolan utan att riktigt förstå varför. Gillade ämnena men hade stora problem socialt. Var som en tyst liten mus, noll självförtroende, rädd för andra barn, rädd för att prata inför klassen osv. Detta höll i sig tills jag var 25 år och äntligen sökte vård och fick konstaterad GAD och social fobi. Äter nu medicin och mår för första gången bra. Önskar jag fått min kemiska obalans i hjärnan återställd istället för uppmaningar att "ta för mig", "rycka upp mig" osv. Fick jämt höra det både från lärare och föräldrar men det gav mig inget förutom skuldkänslor.

Jag hade social fobi när jag var från ca 10 år. Jag vågade ingenting. Vågade inte ringa mamma på jobbet, vågade inte åka buss, gå och handla, prata med okända, öppna munnen om det var mer än 3 okända i rummet (ihop med kompisar). Jag var ständigt rädd för att bli bortgjord och att folk skulle skratta åt mig. Jag hade väldigt dåligt självförtroende.

När jag gick i högstadiet så blev det riktigt jobbigt då alla andra blev självständiga men inte jag. Jag hade vänner som det fungerade bra att umgås med, men minsta ovan situation så låste det sig. Jag vågade inte åka på språkresa, ha aktiviteter utanför skolan mm.

I gymnasiet så började jag utmana mig själv lite, för jag mådde inte bra av att vara så blyg. Jag gick med i ett politiskt parti ihop med en kompis (supernervös vid första träffen), lärde känna lite folk där och började åka på läger och även tala inför folk. Jag hittade sätt att komma runt min nervositet.

Om jag skulle åka till en plats där jag aldrig varit så åkte jag dit dagen innan och kollade läget. Tog alltid två bussar innan den sista bussen jag var tvungen att ta för att hinna (var alltid 1 timme tidig alltså). Jag hade alltid taxipengar och mobil så jag kunde ringa min pappa som var väldigt stöttande. Han skjutsade mig oftast dit jag skulle i förväg för att jag skulle få se hur det såg ut där och slippa oroa mig så mycket. Då, på den tiden, kunde jag inte gå på bio om någon frågade samma dag, för jag var tvungen att förbereda mig mentalt

Med tiden så har jag ju utmanat mig mi alla möjliga situationer och nu är jag inte rädd för något. Jag bor utomlands idag, har jobbat i afrika och på balkan. Jag har jobbat i ett väldigt offentligt jobb, talat inför tusentals människor, är social och utåtriktad. Visst är jag blyg inuti i många situationer men jag vet hur jag ska hantera det. Ingen idag kan ens förstå att jag var så rädd för allt. Jag är inte samma person idag.

Jag har inte Aspergers eller något annat problem, utan var bara en blyg och rädd unge. Mitt råd är att hjälpa er son att överkomma sin blyghet. Om han vill ha sällskap på saker, eller vill att ni åker och kollar i förväg så han vet hur han ska bete sig, GÖR DET. Det hjälper verkligen.

Är eller har du/ni vart stränga mot barnet? Några stora händelser?

Googla "selektiv mutism" och se om det stämmer. Min son har detta.

Du kan alltid kontakta BUP själv och be om hjälp, man måste inte gå via skolan.

Jag var väldigt tillbakadragen, men det berodde på två saker, det ena var att mina föräldrar ofta kritiserade det jag sa och gjorde, så jag lärde mig att det säkraste var att vara tyst och osynlig för då slapp man jobbig kritik. Det andra var att mina föräldrar skilde sig och att min mamma var extremt antisocial själv, jag har t.ex. inget minne av att hon någon gång under min uppväxt småpratade med främlingar eller dylikt, så jag hade inte heller någon förebild vad gäller att socialisera på ett "normalt sätt" utan det blev något väldigt ovant.

Min räddning blev att jag när jag var 16 fick bo hos en släkting som var "normalt" social och som på ett trevligt sätt introducerade mig i en värld där man pratar med folk. Om vi t ex hade folk hemma så kunde hon "tvinga mig" att prata lite genom att under en diskussion med en hembjuden bekant be mig ge min åsikt och då sa hon inte att jag var duktig, utan spann vidare på det jag sagt. På så vis lärde jag om och förstod att det är inte farligt att prata.

Jag kan fortfarande ibland få en "knäpp" och bli rädd för att prata med folk och känna mig blyg, men det händer inte så ofta.

Jag var likadan som din son och har som vuxen diagnosticerats med social fobi och generaliserat ångestsyndrom. Det är troligtvis ärftligt och beror inte på fel uppfostran. Jag sticker inte under stol med att det har varit ett helvete bitvis och jag har fått kämpa hårt för att lära mig att hantera olika situationer, men idag lever jag ett  rätt bra liv med partner, bra jobb och ett fåtal vänner.

Hej TS!

Har en 6-årig son som är precis som din son i sättet.
Och han går nu hos Bup för utredning och de tror (har gjort 2 test o träffat läkare o psykologer) än så länge att det är en typ av lindrig Aspergers han har. 
Hans psykolog ska komma på mån till förskolan o observera honom och sen ska vi få veta va de anser...
Skulle gärna få kontakt med dig! Skönt o få kontakt med någon förälder som har barn som också upplever samma som min son. 

Stort, stort tack till alla som har svarat! Faktum är att jag blev mer hjälpt av att läsa era svar än alla kontakter med BUP och skolpsykologen vi haft hittills! Att få bekräftat att det kan vara såhär men att det inte måste innebära ett liv i misär och olycka, det ger lite hopp och mer kraft att orka kämpa vidare för att komma tillrätta med det här så småningom. 

Ska försöka svara mer individuellt men hinner inte just nu. Men tack!!