Min kille gör mig deprimerad
Vet inte hur länge till jag ska orka... känns som att jag gör allt i förhållandet (distans). Det är jag som oftast åker till honom, han kommer till mig ibland men det är inte alls lika ofta eller lika länge som han stannar. Vi är båda studenter och jag har ett mer fritt schema. Men om han ville hade han kunnat hälsa på mig oftare... När han väl gör det så känns det alltid som att han vill åka lika snabbt igen. Ändå vill han att jag kommer till honom och stannar så länge som möjligt...
Jag har knappt någon tillit för honom. Han har ljugit mycket och jag mår så dåligt av att inte kunna lita på honom! Att alltid behöva fundera på om det han säger stämmer eller inte... Det blir inte bättre av att jag inte känner mig uppskattad... och det känns som att förhållandet håller på att gå åt h-vete. Vi gör inget längre som får det att kännas som ett kärleksförhållande. Jag har pratat med honom och försökt förklara att det är viktigt att visa uppskattning för varandra (det är hans första långa seriösa förhållande). Gett tips på vad man kan göra och vad som är bra att tänka på. Har frågat hur han gillar att bli bekräftad och försökt förklara vad jag gillar. Det blir ju så mycket lättare om man vet vad båda gillar, men det händer inget. Han säger att han inte vet vad han ska göra, men hur kan han inte veta? jag har försökt prata med honom så många gånger att jag har tappat räkningen.
Sexet har också blivit katastrof. Jag har alltid varit den som tagit initiativet, kanske för att jag är mer erfaren? Men nu har jag tröttnat på det. Men om jag inte gör det så blir det aldrig sex. Han har dessutom börjat neka mig sex...
Jag fattar inte varför han ens är tillsammans med mig. Hela förhållandet går ju ut på att jag försöker och jobbar på det medan han nekar mig. Men ändå stannar han, sitter tillbakalutad och får allt serverat. Ibland bubblar frustrationen upp för mig och vi börjar bråka, oftast när jag druckit. Då kan det kännas som att jag hatar honom. Men det händer bara när jag är full. Då när jag blir arg brukar han säga att det kanske är bättre att göra slut, men han tar aldrig steget att faktiskt göra slut. Han säger att han tycker förhållandet är dåligt, men i mitt huvud borde han ju känna sig som en kung som får så mycket bekräftelse. Ändå vill han inte försöka göra något som kan få det bättre. Inte heller vill han göra slut.
Känner mig som världens sämsta flickvän som blir arg på en så snäll kille, men jag känner mig också så ouppskattad. När vi träffades upplevde jag honom som den snällaste killen jag nånsin mött, men den jag har lärt känna är en kall isbit. Senaste månaderna har jag blivit allt mer deprimerad, börjat få självmordstankar, men vet inte om det beror på mitt liv som helhet (trivs inte med studierna) eller om det beror på min pojkvän...
jag är också hans första riktiga förhållande. 1;5år nu. han har varit hos mig engång och jag... jag har tappat räkningen så måååååååååånga gånger jag varit där. han hade inte ens hunnit klä av sig innan han började tjataaaaa om sin hemlängtan och hur mycket han ville åka tbx. jag stannar hos honom definitivt längre än vad han gjorde den gången han var hemma hos mig. sex biten, ja vi ääääääälskar sex båda två. det har vi runt 5-6 gånger per dag när vi ses. mycket kyssar, smekar, långa förspel, efterspel, mys osv. vi hittar på grejjer tillsammans och han kan skicka gulliga sms då och då... gulliga samtal å så. vill ju inte bli dränkt i kärlek vill sakna kärleksorden så dem blir betydelsefulla varje gång han sger någt