Kommer jag någonsin kunna älska mig själv?
Det här blev en lång text men jag hoppas att någon kommer orka läsa ändå. :)
Det är inte kul att leva med någon som man inte vill leva med, speciellt när personen i fråga är en själv.
Jag har så länge jag minns haft dålig självkänsla, så dålig att den är på gränsen till att inte ens existera.
Såklart finns det några anledningar till detta, man föds ju inte med en sådan här syn på sig själv.
Grunden lades tidigt av min mor, hon mådde nog inte så bra själv (har jag insett nu på senare dagar).
Att se sin egen mamma må dåligt, att se din största förebild trycka ner sig själv varje dag kan göra att man tar efter det beteendet, gör lika mot sig själv. Det är iallafall vad jag har gjort, omedvetet i många år men eftersom har jag upptäckt likheter, ett mönster. Jag kan komma på mig själv och tänka att sådär brukade mamma säga eller sådär brukade mamma göra.
Och genom att dessutom ständigt nervärdera och förminska mig tog hon bort bit för bit av min självkänsla. Aldrig dög jag, allting gjorde jag på fel sätt, hur jag än gjorde lyckades det alltid bli fel. Jag kände mig som ett enda stort misstag, ett fel.
Jag började också leta fel på mig själv. Tog vara på de fel hon redan hittat och utvecklade dom, hittade fler och fler och fler... Funderade om jag också hade samma fel som dem hon ansåg att hon själv hade, kanske hade jag samma för jag är ju hennes dotter...
I skolan var jag rätt normal, inte bland dem populäraste men hade flera bra vänner men en kille mobbade mig i många år. De kändes inte så bra, men å andra sidan vad hade jag förväntat mig, det var ju fel på mig inte någon annan. Jag har alltid haft höra krav på mig själv. Ju mer mamma tryckte ner mig ju mer ville jag visa att jag dög, att jag var bra. Lärarna fick säga åt mig att inte ha så höga krav på mig själv, men de hjälpte inte. Och med höga krav kommer ofta stor besvikelse vilket inte är bra om man har dålig självkänsla.
Att ha detta i bagaget och senare stöta på män som försöker utnyttja en sexuellt gör inte det hela bättre. Än idag förnekar jag det som hände. "Jag är inte ett våldtäktsoffer, det var inte så farligt ändå, jag tillät ju honom, bjöd in honom" tänker jag... MEN det känns inte okej, det känns långt ifrån okej och det gjorde det då också.
Jag var 15, han måste varit runt 30 om inte mer... jag var där på praktik, han jobbade där... jag lekte med elden, han tog chansen. De kändes spännande, jag var oskuld och hade noll erfarenhet av det sexuella, klart det var spännande att en vuxen man gav mig den uppmärksamheten. Men jag ville inte gå så där långt.
Jag vet inte varför jag gjorde det, varför jag inte sa nej. Inuti skrek jag, men det var som min kropp styrde sig själv.
Tack o lov blev det aldrig ett fullbordat samlag, han kom aldrig in i mig men de hade inte kunnat vara närmare.
Det kändes fel före, under tiden och efter. Så varför hände det, varför tillät jag det hända?
Jag har aldrig berättat det här för någon, inte så här. Jag har bara sagt att jag vart sexuellt utnyttjad, men vart jag det?
Men jag sa ju män, inte man så alltså hände det igen. Fast av en annan man, men den gången var det inte lika illa. Dock ändå fel. Jag blev lurad den gången, lurad till källaren där han försökte sig på mig. Kladdade och kysste mig fast jag den gången sa tydligt nej, men jag lyckades kravla mig ur hans grepp och sprang iväg.
Nu kände jag mig äcklig också, och dum. Fler fel...
Tiden gick.... jag mådde sämre och sämre... sociala vart inblandad, de gjorde inte saken bättre, bara sämre. Tillslut mådde jag så dåligt att jag försökte ta mitt liv. En vän ringde ambulans, jag minns att dem kom men sen vart allting svart tills jag vaknade upp på sjukhuset. Ja hade haft tur sa dem.
Några år senare träffade jag mannen i mitt liv, min nuvarande sambo. Vi hade det rätt dåligt i början, jag blev djupt sårad något som satt sig som ett trauma för mig. Känslorna, minnena kommer upp så starkt ibland att jag får svår ångest och ibland panikångestattacker.
Händelserna i sig är inte så hemska som det låter, det skulle säkert inte påverkat någon annan så som det påverkat mig... MEN pga. min dåliga självkänsla och allt jag har i bagaget satte det djupa sår. Det var ju än en gång den person jag litade på mest, den person jag älskade mest som gjorde mig illa.
Det här är så diffust och komplicerat att inte ens min sambo förstår, knappt så jag själv gör det ibland.
Jag har träffat många kuratorer, psykologer och läkare genom åren. Ätit flera olika mediciner, ångestdämpade och antideprimerande. Vissa har hjälpt litegrann men hittills har jag inte gjort några större framsteg.
Nu har jag en ny psykolog och ska få en ny medicin.
Men jag frågar mig själv ständigt: kommer jag någonsin må bra? Kommer jag någonsin bli hel, ens fungera som en normal människa? Hantera ett jobb, en fungerande vardag?
Jag har barn också, hon är mitt allt. Det är henne jag lever för och kämpar för. Än är hon bara liten men tiden går så fort och jag känner en enorm press ifrån mig själv att jag måste bli bra! För jag är så rädd att göra samma misstag som min mor, att framför mitt barn kränka ner på mig själv. Än förstår hon ingenting, men tiden går så fort, så fort....
Jag hatar mig själv, allt med mig själv. Både min ut- och insida. Hur ska jag kunna lära min dotter att älska sig själv när jag inte älskar mig själv. Jag tycker inte ens om mig själv, kan inte acceptera den jag är, hur jag ser ut.
Hoppas att någon fattar något av det här svamlet, det är inte lätt att förklara. Det jag undrar är om någon känner igen sig, finns det någon mer som känner som jag, som har samma erfarenheter som jag??
