Tack snälla för alla uppmuntrande kommentarer och att ni delat med er av er situation. Det får oss att känna ett hopp om att det kan bli en bebis kanske inom ett år ändå.
Igår var det då planerat att vi skulle in och avsluta graviditeten (det fördröjda missfallet) under ordnade former men redan i förrgår kväll kändes det som att saker var på gång redan under natten och oj vad det stämde. Vaknade upp där vid klockan 6 och kände att det var helt blött kring mig och på underkroppen. Drog undan täcket, tände lampan och konstaterade då att blodet hade gjort rejäl entré. Fick genast dåligt samvete att det kommit på bäddmadrassen och lakanet (praktiker som jag är) men kunde senare konstatera att det endast var blod på det löstagbara fodralet till den madrassen. Pjuh.
Gick in på toan för att byta kläder och binda. Hann som bara komma in på toan så kände jag att det rann blod så satte mig på toan och då jäklar satte en fors med blod igång att spruta ur mig blandat med en massa, massa stora klumpar blod/fosterhinna/livmoderhinnor. Fy och fasen så obehaglig känsla. Tänk dig att du är rejält lös i magen och ersätt sedan shajset med klumpar från ditt underliv istället. Behövde bara som trycka på lite lite så kom en ny våg med klumpar. Efter en liten stund på toan kände jag att något inte var som det skulle och det började ringa i öronen, jag såg blixtar och fick hulkningar men inget kom upp. Ropade på min sambo och bad att han skulle ringa på lassa för att höra om vi skulle ta oss in direkt eller avvakta och komma in på utsatt tid. De kallade in oss så i sakta mak gick jag ner till bilen, preparerade sätet med en påse så jag inte skulle riskera att blöda igenom, sen åkte vi.
Under allt det här kändes knappt någon smärta alls men jag fasade för vad som komma skulle för det känns som att väldigt många får rejäla smärtor i samband med att kroppen stöter ut en graviditet. Med tanke på min otur så kändes det som att jag var i farozonen. Förutom den lilla smärtan från livmodertrakten jag hade av och till så kändes det en del ondska i ländryggen vilket gjorde mig väldigt förvånad. Har aldrig nånsin i hela mitt liv haft ont i rygg i samband med varken mens eller mina två förlossningar. Jaja skumt skumt men så har jag aldrig haft ett missfall förr heller.
Fick en jättefin barnmorska som vår kontaktperson under dagen och hon var så himla bra och gullig mot oss båda. Hon visade in oss i ett vilrum på Kvinnokliniken där jag la mig ner och försökte att inte röra mig nånting för ville inte att det skulle blöda mer. Samtidigt så förstod jag ju att det bara är bra om kroppen stöter ut graviditeten på egen hand.
Barnmorskan kom in med jämna mellanrum och kollade läget. Hon tog järnvärde (134) som var jättebra och kollade blodtrycket som var lågt som vanligt (99/55). Två rör blod drog hon även av mig för att de ville kolla min proppbenägenhet eftersom jag tidigare haft en blodpropp i hjärnan. Hon försökte även få mig att inte undvika toaletten för det är ändå helt ok att det kommer blod och klumpar. Hon satte in typ en potta i toastolen som skulle fånga upp mitt spillda blod mm så efter en stund tog jag mod till mig och gick på toaletten. Huvva blää vad obehagligt det blev återigen. Klumpar föll en efter en och jag småkrystade en liten stund tills jag kände att jag hade fått nog.
Vi fick veta att vår läkare skulle försöka klämma in oss tidigare än vår inbokade tid som var 11. Tror det var vid 9-9:30 som han knackade på och bad oss följa med till ett undersökningsrum. Där gjordes ett vaginalt ultraljud som konstaterade att nästan allt hade kommit ut redan. Det enda som fanns kvar var delar av livmoderhinnan. Han tog därför beslutet att vi skulle fortgå med planen att suga ut resterna så jag skulle slippa blöda längre än nödvändigt eftersom jag äter blodförtunnande. Läkaren satte in Cytotec-tabletter i underlivet som skulle stimulera livmodertappen att mjukna.
Fick gå tillbaks till vårt vilrum och strax därefter kom barnmorskan för att sätta en "nålinfart" i armen som jag skulle få Fentanyl genom, det är ett kraftigt smärtstillande medel som är 100-1000 gånger starkare än morfin. Barnmorskan hade lite problem att hitta ett bra kärl för jag var "urtappad på blod" efter blodbaden i toan tidigare. Efter två misslyckade försök hämtades en kollega som fick göra ett nytt försök och hon lyckades på första försöket. Pjuh för det gjorde riktigt ont när de stack in nålarna. I vanliga fall är jag inte alls svårstucken men men.
Så kom då slutligen tidpunkten för ingreppet och vi blev hämtade in i en större undersökningssal. Blev hänvisad att ta av mig på underkroppen och ta plats i den "förnedrande" gynstolen. För att jag inte skulle behöva frysa så mycket fick jag på mig ett par långa "strumpor" som räckte från fötterna upp till låren. Var riktigt tjusigt om jag får säga det själv.
Läkaren kom in så då var det dags på riktigt. Han hade en barnmorska till assistans vid sig och jag hade även vår barnmorska vid min sida hela vägen. Kändes väldigt bra att inte bara bli lämnad åt ödet som om man vore en sak.
Läkaren plockade fram sina instrument och började grejja på där nere. Fy vad det är obehagligt. Inte ont men riktigt olustigt. Värre blev det när han sprutade in bedövning i livmodertappen. Det var smärtsamt kan jag lova. Fick veta att det nu skulle verka ett tag så jag passade på att fråga när jag skulle få mina droger intravenöst och då började alla där inne tokskratta åt mig. Fick till svar att det inte var säkert att jag behövde Fentanyl, ingreppet kunde gå bra ändå.
Lite sneaky var läkaren för han grejjade på där nere och vidgade livmoderhalsen utan att jag knappt märkte det och sa att vi kunde köra igång med slutfasen om det kändes ok för mig. Jag tyckte det var under kontroll så då startade han sin sugmaskin. Då jäklar kom en smärta som jag inte känt på måååånga år. Fy fasen vad det gjorde ont. Försökte andas lugnt och inte spänna mig men det var rejält svårt. Gjorde mest ont på höger sida så antar att det var där moderkakan suttit fast. Inom två minuter var han klar med att suga ut resterna och sen var det klart.
Fick en del goda råd inför framtidens graviditetsplaner och sen låg jag kvar en stund i stolen för att jag inte skulle bli yr. Satte mig upp efter en stund och det gick bra så klädde på mig och så gick vi tillbaks till vilrummet. Kände rätt snabbt att något mer ville komma ut där nere så gick in på toan och mycket riktigt. I "pottan" kom det en äckelklump som var rätt stor. Vet inte riktigt vad det var för något men antagligen var det från moderkakan eller livmoderslemhinnan. Barnmorskan kunde som inte heller identifiera klumpen på rak arm så får leva i ovisshet.
Efter ingreppet hade jag hyfsat ont men mest var det en svidande känsla från livmodern. Bad därför om lite smärtstillande tabletter så fick två alvedon och en ipren att börja med. Rätt så snart så försvann smärtan och sen dess har den bara varit på besök i korta stunder. Blödningen är väldigt sparsam också så känns som att vår läkare gjorde ett riktigt bra jobb med att suga ut det mesta.
Sen kom tröttheten så jag slumrade till och bara en stund senare kom beskedet att vi fick åka hem så snart jag hade varit på toan igen så de fick koll på att det inte skulle komma fler klumpar. Sagt och gjort så gjorde jag som barnmorskan sa åt mig och glädjebesked blev det när inga klumpar gjorde entré. Vi fick åka hemåt.
Åkte till Ica Kvantum och handlade med oss lite gosaker och värktabletter sen stannade vi till på en pizzeria och käkade lunch. Därefter åkte vi hem och parkerade oss i soffan. Vi somnade bägge två och sovde nån timme vilket var välbehövligt efter dagens intensiva upplevelser.
Min sambo satt med mig hela tiden och höll mig i handen. Gulle gulle han vilken klippa han varit idag, ja alla dagar men verkligen verkligen idag. Tycker han varit stark idag han också och vi har hela dagen haft ett gott humör.
Vi känner bägge två att denna dag var början på en ny start och vad är vitsen i att bara fokusera på vad vi förlorat? Såna är inte vi så istället tar vi med oss det positiva i den här händelsen vilket är att vi blev gravida på första försöket. Det sa även barnmorskan att vi skulle se som något riktigt bra. Så det är det vi gör. Självklart sörjer vi också men det får inte gå överstyr. Det som hänt har hänt. Nu blickar vi framåt. Tillsammans.
Idag har jag knappt blött någonting alls vilket var tanken från läkarens sida. Jag äter blodförtunnande och ska vara rädd om mitt blod. Har inte heller haft någon smärta idag vilket förvånat mig också men är samtidigt glad jag slipper bli påmind om misssfallet hela tiden på det sättet också.
. Jag var jätteorolig att jag skulle få missfall eller ma igen, men allt gick bra och idag har jag tre friska fina barn och har inte fått fler missfall 
