vad ska man göra åt en otrevlig 5-åring?

Jag vet hur du känner dig, har en likadan här hemma. Vet inte heller riktigt hur man ska stå ut, men här väljer vi verkligen våra fighter ibland slåss och sparkas hon också, och det är absolut inte ok. Jag har sagt att hon kan vara arg på oss och skrika, men det är ALDRIG ok att slåss!

Har tyvärr inga bra tips, ville bara säga att du inte är ensam om detta. Min pojke fyllde 5 i oktober och vi har haft många, långa sammandrabbningar eftersom han aldrig ger sig. Det är nog bara att härda ut, förr eller senare går det över.

Vi har också en 5 åring med många utbrott om allt möjligt. Ibland känns det som att allt är fel precis hela tiden. Hon är mer verbalt elak och slåss inte direkt. För oss kan det funka ibland att skoja bort det eller om hon t.ex. säger något elakt, säga tillbaka att jag älskar i alla fall dig mest på hela jorden. Tycker mig märka att precis när hon är arg fungerar det ganska dåligt att säga emot eller bli arg. Sen försöker vi prata om det senare att man inte ska säga elaka saker och att vi faktiskt blir ledsna när hon gör det.

Har inte erfarenhet av så stora barn, men på min treåring funkar det att säga typ "du verkar arg/ledsen, kan mamma göra något så att du blir glad igen?". I de flesta fall föreslår hon själv att läsa en bok el liknande och efter en stund är allt det sura borta. Ibland fortsätter hon tjura, men kommer efter en stund till mig och säger "nu är jag inte arg mer". 
Och nej, det är inte alltid jag har tålamod att vara så himla pedagogisk och lugn, men jag har märkt att det lönar sig i längden. 

Kanske värt att visa att du noterat hennes humör och att du vill hjälpa henne att vara glad. Utan att skuldbelägga.

Och så är det kanske värt att fundera om det finns något i hennes liv just nu som är jobbigt, förutom att hon kan vara i en jobbig utvecklingsfas.

Lycka till! 

Jag upplever att hon tar åt sig när vi säger att vi blir ledsna faktiskt. Jag tycker att det är svårt för jag tror att hon upplever sig själv som dum och elak och att det blir ett misslyckande för henne med allt bråk. Jag menar absolut inte att man ska skämta bort allt när ens barn gör dumma saker. Men ibland känns det som att hon är så envis och stolt så hon kan inte ge sig eller sluta vara dum bara för att man ber henne, men om man ger henne en öppning genom att skoja eller lura henne att komma av sig så kan hon sluta bråka.

Hon tycker det är ganska kul att trolla bort den bråkiga i en trollerigarderob (hon går in i en garderob, jag svamlar lite hokus pokus bråkig försvinn, snälla kom fram) och ut kommer mitt snälla barn när man öppnar dörren.  

Samma sak här. Min 5-åring kan bli väldigt otrevlig och jag talar om att man inte ska säga så helt enkelt - men det är frustrerande! Dock tolkar jag det som att han är mest surig mot oss han känner sig trygg med, d.v.s. mest hemma - vilket ju är bra.

Jag provade att sätta ut min trotsiga femåring i skogen. Funkade sådär, efter en kvart kom vargarna och klagade.

Skämt skämt åsido, ibland funkar det att försöka prata, luska runt efter vad det är som är problemet. När problemet är att han vill ha/göra något som _inte_ går är det en riktig utmaning att förklara varför. Vi har försökt att ha högt i tak. Det är ok att tycka och känna nästan vad man vill, men man får inte säga saker hur som helst och inte bete sig hur som helst.  

Om min snart 5-åriga dotter skulle bete skulle skrika och slåss så skulle hon få gå till sitt rum. Där inne får man tycka, tänka och känna som hon vill. Jag tror helt och håller på kommunikation och förhandling.

Man får avvisa beteendet men inte personen. Då menar jag att när hon är trevlig igen så får hon komma ut. Jag stänger ingen dörr eller så, däremot så avvisar jag beteendet direkt. Börjar man halvsega med detta så finns risken att det blir värre. Lite attityd som visar bestämt att det är inte okej. Ingen får lov att slå någon någonsin. Man pratar om det.

Däremot så har min dotter uttryckt saker som att jag inte förstår. Då vill jag såklart motbevisa och då vill jag veta vad jag inte förstår. Jag tror att många barn kan känna sig väldigt oförstådda.

Fråga ditt barn: vad vill du att jag ska förstå? Vad vill du EGENTLIGEN berätta.    

Våran 6 åring är ett monster.
Svart otrevligt. Ljuger. Ignorerar. Skriker. Slår i dörrar osv.

Jag läste detta och fick en gnutta mer tålamod med det härliga fem års trotset.
För hemma hos oss har iget hjälp. Vi har testat ALLA metoder.

Kommer från en bok jag inte minns vad den heter.

6 år - På väg att bli stor
En 6-åring är på väg att bli stor och drar i väg till både kropp och själ. Armar och ben växer, kroppens proportioner blir mer som en vuxens.
Den själsliga utvecklingen är minst lika stor och spännande.
Det pågår en ständig frigörelsekamp, en mellan att vara beroende och oberoende, mellan att vara liten och stor. Barnet är vanligen både känsligt och lättsårat och brukar ha svårt att ta kritik.
6-åringen är mycket vetgirig och vill ha ordentliga svar. Som vuxen kan man lätt bli svarslös när man ställs mot väggen av en 6-åring som ställer kluriga följdfrågor om man försöker komma undan med ett enkelt svar.
Vid 6 år har barnet fått något som man kan kalla utblick över livet. Det har fått ett tidsbegrepp och lär sej klockan. Det är envist och vet vad det vill. Men barnet är också bra på att kompromissa eftersom det vet och förstår konsekvenserna på ett helt annat sätt än tidigare.
Det kan ta argument och kan argumentera skickligt själv, för nu behärskar det språket.
Barnet köper inte dina argument utan säger emot.
6-åringen tänker klart och logiskt och har lätt för att lära. Nu börjar många bli intresserade av bokstäver och siffor på allvar, om de inte lärt sej det tidigare. Mycket händer, de tappar tänder och lär sej simma.
Rättvisa är viktigt och det kan bli jobbigt att skapa rätvisa mellan syskon nu. "Varför får hon och inte jag?" -är en vanlig replik. Det ska vara på millimetern rättvist.
Lagom med ansvar
Man kan i regel lita på 6-åringen och han tycker om att få uppgifter och ansvar. Han kan till exempel ta ansvar för småsyskon på ett helt annat sätt än tidigare.
Men det är förstås skillnad på olika barn. En del är mer kavata och klarar bättre av att ta ansvar än andra. Ett barn kan gå till affären själv och handla eller åka buss till stan om hon blir mött. En annan 6-åring skulle kunna springa över gatan eller gå av bussen på fel ställe. Medan ett tredje barn skulle bli ängsligt och skrämt av allt detta ansvar.
Det finns inga regler för hur mycket ansvar man kan lägga på en 6-åring. Det är förstås föräldrarna som känner sitt barn och kan lägga ansvaret på en lagom nivå.
Att få ta lagom mycket ansvar stärker barnets självkänsla och gör att det utvecklas och mognar. Barnet växer dels av att de vuxna ger det ansvar och dels av att klara av uppgiften.
Vid 6 år känner man sej mycket trygg med sina föräldrar.
Barnet litar på föräldrarnas kärlek och både mamma och pappa är viktiga. Det brukar gå bra att få syskon i den här åldern.
Däremot kan det vara besvärligt att ha småsyskon som förstör ens grejor och stör mitt i viktiga uppgifter. Andra gånger leker 6-åringen mycket bra med sina småsyskon och andra mindre barn. En 6-åring kan ta intinativ och organisera lekar, hålla ordning på de mindre barnen och bli beundrad av dem. Och beröm är något som 6-åringen inte kan få för mycket av.
Vid den här tiden tar barnet ett stort steg ut i det sociala livet. Andra vuxna än föräldrarna börjar bli viktiga för barnet. De kan skapa en egen relation till en kompis förälder eller till fröken på 6-årsverksamheten.
Men viktigast är förstås kompisarna. Det gäller att bli accepterad och att smälta in. Barnet vill vara "som alla andra", ha likadana kläder, likadan frisyr och samma regler. Barnet vill hävda sej själv och börjar mäta sej med andra och se sej själv med andras ögon. Barnet tävlar i allt, hur många tänder de tappat, hur många legobitar de har och så vidare, det tycks aldrig ta slut.
Nu är det ofta spännande att sova över hos farmor eller hos en kompis, även om man kan bli liten vid sovdags och då vill komma hem. Men 6-åringen kan ta argument. Kan hon inte bli hämtat, så accepterar hon och klarar av att sova borta även om hon längtar.
Lek och kompisar
Det är ofta stor skillnad på flickors och pojkars lekar och teckningar i den här åldern. Pojkar leker krig, flickor klär ut sej till vackra damer och balettdansörer. De tecknar prinsessor, blommor och hus. Varför är det så stora skillnader? Visst finns det medfödda skillnader. Men studier, bland annat vid förskolorna Björntomten och Tittmyran i Gävle, har visat att vi vuxna påverkar barnen så skillnaderna blir onödigt stora både när det gäller lek och uppträdande. Vi pressar in barnen i mönster som begränsar dem, vi uppmuntrar till exempel pojkarna att ta för sej och ta plats och vi uppmuntrar flickorna att visa empati och att uttrycka sej med ord. Genom att ändra vårt beteende kan vi ge barnen frihet att utveckla olika sidor. I boken "Flickor, pojkar och pedagoger" av Kajsa Wahlström kan du läsa mer.
Pojkar och flickor leker ofta var för sej, men även i stora, blandade grupper. Framför allt flickorna har bästisar, som ofta växlar dag för dag eller vecka för vecka men de leker också i grupp. Om fler än två barn leker häner det att de är elaka mot varandra " du får inte vara med oss" och liknande kan man få höra.
Barnen leker ofta lite halvhemliga lekar. De stänger till exempel in sej och leker doktor; de vet en hel del om sex och "förbjudna" ord är mycket spännande att använda. Det kan bli mycket fniss kring sex och tävlan om att vara mest vågad.
Många sitter ofta och länge framför datorn, både ensamma och tillsammans med andra barn. Datorspelen spelar en viktig roll för sex-åringen som både kan träna koordination och reaktionsförmåga, få massor av kunskaper och dessutom spänning och underhållning.
Nu klarar barnet även att spela sällskapsspel. Det lär sej snabbt reglerna och att de ska följas. Men 6-åringar brukar vara dåliga förlorare och ser genom fingrarna med att de vuxna låter dem vinna ibland.
Förändringstid
Det händer mycket vid 6 år kring barnet. Den största förändringen är att de börjar skolan eller 6-årsverksamhet. Förskoletiden är över och nu ska barnet fungera i en större grupp och på ett annat sätt än tidigare. Lämna en trygg plats med välkända rutiner och få nya krav ställda på sej. Det krävs att de ska sitta stilla och de ska kunna följa instruktioner på ett annat sätt än tidigare.
Att lämna det gamla för det nya och okända kan kännas spännande och "äntligen" för ett barn som är trött på dagis och ser fram emot större utmaningar. För ett annat barn kan det kännas hemskt och sorligt att lämna den trygga dagisvärlden och tvingas in i det nya och okända. Men de flesta 6-åringar klarar förändringen ganska bra efter ett tag. Till och med svåra saker som att familjen flyttar eller föräldrarna skiljer sej. Barnet kan gråta och längta, men de flesta kan hantera situationen efter en period av sorg och ilska.
Tankar på döden sysselsätter ofta 6-årsbarnet. Det vet vad döden innebär. Barnet vet att det kan klara sej själv till en del. Samtidigt är det fullständigt medvetet om att det fortfarande är litet och helt beroende av mamma och pappa. Barnet inser att en gång måste det klara sej utan pappa och mamma och det kan skapa svår ångest.
Det blir ofta utdragna avskedsceremonier i den här åldern och även nattningen kan bli långdragen. Det hänger ihop med barnets nya insikter. Barnet vet vad ett avsked kan innebära - det kan faktiskt vara så att man aldrig ses igen- Döden lurar runt hörnet.
Sådana känslor är naturliga och inte farliga utan en del av mognaden. Men barnet kan känna ett behov att prata om döden. Det kan bli fina, nära samtal med en 6-åring om och när han vill.
Det är vanligt att barnet drömmer mycket under den här tiden och ofta är det hemska drömmar om död och mord och att bli jagad. Då kan det vara skönt och viktigt att få komma till mammas och pappas säng igen och vara liten.
Oro i kroppen
Lilla tonåren brukar man kalla 6-årsåldern. Både 6-åringen och tonåringen har svårt att sitta stilla. 6-åringen flyger omkring och är inte stilla en minut. Än gungar hon högt, högt, nästa sekund sitter hon vid datorn och sedan kastar hon sej rakt in i en spännande fantasilek. Glad, rastlös, med många myror i kroppen. Hela tiden vill hon visa och få beröm och uppmärksamhet: titta hur jag dyker eller cyklar, går balansgång på räcket, gungar högst av alla. En 6-åring kan hänga upp och ner på soffarmstödet och titta på tv. Att sitta "som man ska" på en stol är nästan omöjligt. Barnet vrider och vänder på sej, väger på stolen, halvligger, åmar och kråmar sej. En barnläkare som träffat tusentals 6-åringar inför skolstarten berättade att knappt någon kan sitta kvar på stolen den lilla stunden hos doktorn utan ramlar förr eller senare av stolen.
Det finns teorier om att en orsak till den här kroppsliga oron är att skelettet växer kraftigt i 6-årsåldern. Omgivande senor och muskler växer långsammare och hinner inte riktigt med. Därför tänjer och töjer barnet på kroppen, gör liksom stretchrörelser och har svårt att vara stilla. Psykosomatiska symptom är mycket vanliga, speciellt ont i magen. Man räknar med att ungefär var tredje 6-åring har sådana symptom.
Det brukar bli mycket tjat om att sitta som man ska och inte rusa runt. Men 6-åringen kan ofta inte hålla tillbaka oron i sin kropp, han styr inte över den.
En annan besvärande omständighet, inte minst för barnet själv, är att precisionen och koordinationsförmågan är sämre nu än tidigare. Barnet blir gärna lite slängigt, klumpigt och tafatt och kan inte styra sin kropp som tidigare. Barnet, som tidigare kunde hälla saft ur en kanna utan problem, häller nu brevid eller välter ut glaset med kannan.
Som förälder kan man bli både förvånad och arg. Man vet ju att barnet i själva verket kunnat hälla fint i flera år. Varför är det så slängigt och okoncentrerat nu? Det kan vara skönt för både föräldrar och barn att veta att det har kroppsliga orsaker.
6-åringen är väldigt medveten om sitt misslyckande och vill vara stor och duktig. Men för att maskera de känslorna klantar han ofta och till det lite extra och gör en grej av sin drumlighet. Han kanske spelar pajas och häller slarvigt avsiktligt till exempel.
Vid 6 år kan barnet dock skärpa sej och bli samlad och koncentrerad i vissa situationer. Det gör oss ännu mera irriterade, vi vet att barnet kan. Det brukar bli mycket gnat och bråk " sitt still vid matbordet", "se dej för", " jag vet ju att du kan" och liknande. I bästa fall gör barnet ett försök att " uppföra sej" men snart är det omöjligt igen.

Oro i själen
6-åringen prövar gärna gränserna, tänjer på dem och prövar vad han får och inte får. Att berätta vilda historier och skryta och lägga till ingår i gränsprövningen. Att 6-åringen inte alltid håller sej helt och håller till sanningen behöver man inte ta så hårt på.
Han behöver få skryta lite.
6-åringen tror mycket på sej själv och på samma gång har barnet enorma tvivel på sin egen förmåga. Tvivlen sysslesätter barnet mycket och det är ofta självkritiskt. "Vem är jag? Usch jag är så ful. Jag kan ingetting. Jag ritar dåligt." Barnet har stora krav på sej själv och behöver därför mycket stöd, uppskattning och beröm.
6-åringar söker sin identitet, de leker superhjälte eller prinsessa som ett sätt att pröva sej självas
Detta är verkligen de tvära kastens ålder mer än någon annan. Stor och liten, feg och djärv, glad och ledsen, självständig och osjälvständigt, pessimistisk och optimistisk. Det kan växla snabbt. Bakom den tuffa fasaden finns en känslig själ. 6-åringen är skör, självkänslan naggas lätt i kanten.
6-årngar kan få ont i magen av oro och ängslan, men också av förväntan inför något roligt.
Det är vanligt att barnet är tufft och högröstat säkert på sin sak och kan och vet allt bland kompisarna. Hemma kan han visa sina "små" sidor, be om hjälp, krypa upp i knäet och kramas, bli ompysslad och gråta ut.
Tvångstankar är vanliga och är ett sätt att styra över världen, att få grepp om den. Barnet vill till exempel göra samma sak många gånger eller göra saker i viss ordning, annars blir det helt fel. Det kan få för sej att det finns en hinna på legobitarna som måste gnuggas bort.
Magiskt tänkande ligger nära tvångstankarna och är också vanligt vid 6 år. Barnet kan vara skräckslaget för att något ska hända, men vågar inte berätta för någon om känlorna eftersom det tänker att då slår farhågorna in. Eller barnet tänker att om nästa bil är grön då händer något dåligt, kommer en röd bil händer något bra.
Barnet behöver motstånd
Allt detta som händer i en 6-årings kropp och huvud, gör att många 6-åringar blir riktigt rejält stökiga. Barnet kan bli gnälligt, irriterat, ilsket. Inget duger, barnet kan drabbas nästan som av en livsleda. Men eftersom det också är motsatsernas tid, går deppigheten snart över i livsglädje.
Det är viktigt att komma ihåg att den här bilden av 6-åringen inte stämmer för alla. Många är inne i en lugn och harmonisk ålder vid 6 år. De blir i stället stökiga tidigare och har redan kommit ut ur sin "6-årstrotsighet" eller kommer in i en lite senare. Andra blir aldrig särskilt jobbiga.
Men många får kraftiga vredesutbrott i -årsåldern, utbrott som liknar dem vid 2-3 år. De kan kasta sej på golvet och skrika.
Det finns även 6-åringar som redan arbetat sej igenom en ilsken och utagerande period och blir istället sura och ledsna och går undan vid konflikter. De har lärt sej ett mer vuxet sätt att hantera sina känslor.
Nu har vi föräldrar ännu mindre tålamod än när barnet var yngre eftersom vi vet att barnet kan förstå så mycket mer. Vi förväntar oss inte att en 2-åring ska förstå och lyda. Men det förväntar vi oss av en 6-åring. Därför blir vi också mycket argare på 6-åringen.
När vi bråkat länge och argumentrat utan resultat återstår till sist bara att skrika och gorma. Men de flesta föräldrar vill inte bli så ilskna på sina barn att de får dåligt samvete och känner sej misslyckade. Men vi är inte dåliga föräldrar om vi skiker och bär oss åt. Situationen och barnet kräver att vi blir arga. Barnet behövder detta motstånd. Det betyder inte att vi inte älskar barnet. Och det vet barnet, trots att det kanske säger "Du älskar inte mej."
Det är inte alltid lätt att umgås med en 6-åring och att veta hur man ska vara mot henne. Men det är säkert ännu svårare att vara 6 år. Att så ofta komma på kant, eller vara i full strid, med de människor barnet älskar mest - oss föräldrar - är jobbigt. Också barnet får dåligt samvete och blir ledset av sammandrabbningarna. Men så måste det få vara. Det är utveckling.