Min mamma lägger sig i och kritiserar ALLT jag tar mig för!

Ta dig en funderare, en rejäl sådan. Umgås du med din mamma för hennes skull, för din skull, för ditt dåliga samvetes skull, för att man ska? Bara för att någon har blodsband till dig har hen inte rätt att använda dig som dörrmatta. En relation där den ena parten konstant trampar på den andra är inte hälsosam när den som blir trampad på inte har bett om eller uppskattar detta.

Har du försökt att diskutera hennes beteende med henne? Har du tur går det att få till en bättring. Fundera sedan på om du skulle må bättre av att skippa att umgås med henne. 

Jag har själv haft problem med min mor, i många år. Jag mådde dåligt av kontakten, men upprätthöll den för att det förväntades. Till sist insåg jag att det blir inte bättre, jag försökte prata med det gick liksom inte fram till henne att hon gjorde mig illa och ledsen. Så jag bröt kontakten. Nu, lite över 5 år senare, är det en sak som gör mig ledsen: Att jag väntade så många år med att göra det. För nu mår jag bra i mig själv.

Många sa att "Men det är ju ändå din MAMMA, ska hon inte få en chans?!"

Eh, min MAMMA borde behandla mig bättre. Var är MIN chans? svarade jag då. 

Hur har det gått för din syster som sagt upp bekantskapen ibland? Har hon skärpt sig efter det?

Måste du ha så mkt kontakt med henne? Jag hade skurit ned på kontakten och umgänget ganska mycket och hade hon börjat ifrågasätta saken så hade jag förklarat att jag tröttnat på att aldrig, tydligen, riktigt duga åt henne. Att ständigt bli kritiserad för alla val man tar, för hur man lever och jobbar. 

Jag har också en pappa som gärna vill ha synpunkter på det mesta, han lyssnar inte speciellt bra när man förklarar heller utan kan fråga exakt samma saker några dagar senare. De allra flesta föräldrar vill sina barn det bästa men ibland förstår dem inte var gränser går, hur man ska förhålla sig till sitt vuxna barn.   

Om det inte går att "le, nicka och ignorera" så är det ju minska kontakten som gäller. Eller inte ge så mycket information, som hon kan klaga på. Sätta ner foten i vissa frågor, och släppa andra. Känns det ändå ohållbart, att hon tar alldeles för mycket energi så får du ju låta bli att ha kontakt med henne... Jag skulle nog satt ner foten när det gäller förhållandet "du, det är ingen idé att vi diskuterar detta, för jag blir bara arg över att du har en så felaktig bild av min sambo". I övrigt så skulle jag försöka låta bli att diskutera sådant som hon anmärker på. Jag har blivit expert på den frågan, jag pratar i princip aldrig om mig själv med min mamma, jag nämner annat. Vi pratar om mina vänner, om mina kollegor o.s.v. Självklart inte grejer som vänner sagt i förtroende, men annat... Så kan hon förfasa sig över andra saker, som inte pågår i mitt liv. Och så blir ingen kritiserad...

Frasen "hon är ju ändå din mamma" hatar jag, det är det värsta någon kan säga när man har problem med sin mor. Min svärmor säger den med jämna mellanrum, för att hon inte förstår att man kan komma till en punkt där man helt enkelt inte orkar mer.
Jag har varit i nästan samma sits, fast jag var yngre. Men trots att det är flera år sedan jag sa tack och adjö till henne, är det inte förens nu det senaste året som hon har börjat fatta.
Om du känner att du inte orkar, be henne att ta ett steg tillbaka. Gör hon inte det så är ju alternativet att helt enkelt inte svara när hon ringer.
Jag gav henne en chans när jag var gravid med mitt första barn, men så här i efterhand är det bara till att inse att hon aldrig kommer att förändras.
Skickar all styrka som jag kan ge dig......