Stora barnet började känna igen bokstäver när han var två (hans favoritbok var en abc-bok) och kunde namnge alla bokstäver i alfabetet rätt så fort. Han lärde sig läsa nån gång runt fyra, så att han kunde stava sig igenom ord, och kunde läsa på riktigt, alltså så att han läste en bamsetidning själv, när han var fem tror jag (jag har glömt! Han fyller snart åtta och har ju "alltid" kunnat läsa!).
Räkningen kom senare. Han kunde rabbla 1 - 10 rätt fort men jag har ingen aning om när han behärskade mängder. Enkel addition och subtraktion i förskoleklassen. Vi räknade nog med honom när han var fem - sex men jag minns inget av det. Jag tycker inte siffror är kul.
Dvs han har varit ruskigt tidig med att läsa men inte alls med att räkna.
Lilla barnet fyller snart två, kan inte en bokstav och verkar inte alls lika galen i bokstäver, men förvånade mig med att glatt fylla i "...TEEE!" när vi räknade bullarna på fatet i eftermiddags. "En, två, -" "TEEE!". Jag antar att det är självbevarelsedriften i att vara lillebror. Det finns en till mamma, en till storebror och en till mig.
Men när 17 räknade vi en två tre så han hörde? Han har kopplat att tvåan i hissen är siffran två och låter två.
Vad jag vet så kan tom tjädrar räkna till tre, så just att ungen klarar att se mängden tre är jag inte så imponerad av egentligen. Ett två tre många är tydligen nivån för rätt många djur, både fåglar och däggdjur.