jag hatar min man!!!
Är så arg och ledsen och upprörd och framförallt trött på min man.. Han är för de första en sån typ att så fort jag blir arg på honom för han gjort något fel eller så, då vänder han situationen och blir ännu argare på mig och kan ge mig kalla handen flera dagar..
För de andra så är han för hård och sträng mot vår son på 2 år.. Han kan ge honom en smäll på handen eller ta hårt i hans arm och "knuffa" bort honom när han inte gör som min man vill..
Han är lat och jag får alltid gå och göra frukost till honom. När han än är hungrig så ropar han på mig "Jag är hungrig" och de slutar med att jag går och gör något att äta till honom för att undvika bråk..
Är han arg på mig blir han ofta lätt irriterad på barnen också.. Har ett spädbarn på 2 månader också. honom kan han gunga så häftigt att jag tror han ska ha ihäl honom ibland.. Ofta om jag ber att han lämnar över barnet till mig så vägrar han. (Bebisen måste ju lära sig)!!!!!!!!!!
Jag ska helst inte gulla för mycket med barnen och inte trösta den store ifall han är ledsen. Och om han är anledningen till att sonen gråter så försöker jag förstöra deras relation till varandra genom att trösta honom..
Min man har bra sidor också iofs men jag tror de är dags nu.. Dags att jag står på egna ben.. Dags att jag lämnar.. Men vet inte riktigt hur.. Dels har jag ju barnen att tänka på också.. Om jag inte är där och stoppar honom alltid, vem vet hur långt de kan gå då!?
Idag hittade jag i hans mobil en tjejs nummer som han sparat som sin kompis bror.. Jag går under.. Mår så dåligt.. Tror de va droppen som fick bägaren att rinna över..
Vissa dagar när han är glad känner jag mig så lycklig och som allt är så underbart och då känns de verkligen som allt de dåliga är jag som överdriver situationer..
Hur ska jag kunna lämna honom? Hur ska jag klara mig själv med två små barn?! Var ska jag ta vägen?
Han har hotat så många gånger att lämna mig när vi bråkat om barnen.. Varje gång känner jag mig så förvirrad... Gud så skönt att slippa honom å ena sidan.. Men å andra sidan, hur ska jag leva utan honom?
Innan ni dömmer mig för att skaffa barn med honom så va de ett samtal vi pratade mycket och ofta om innan jag gick med på att sluta med p-piller.. Och han va då på samma våglängd som jag.. De har urartar sen jag blev gravid andra gången....
Nu sitter han och myser med bebisen och gosar så snällt och fint med honom.. Och skrattar med stora sonen..
GE MIG STYRKA OCH MOD!! Jag orkar inte mer..
Utåt sätt är vi den perfekta familjen. Alla i släkten tror vi är så lyckliga och har ett perfekt äktenskap.. Hur ska jag våga bryta den fasaden? Vad ska folk säga om att vårt äktenskap inte höll?
Jag skäms så oerhört mycket..
Inget att skämmas för
