Sebastian 117 skrev 2013-02-02 20:45:19 följande:
Jag vet att en operation innebär risker men eftersom man pillar på nerverna till smak känseln då de sitter i vägen kunde man upplysa om just det. Känns inte som det är så långsökt. Enligt sjukvårdsupplysningen bör man åka in på en bedömning så att man kan jämföra med framtiden om smaken är på återhämtning. Varför får man olika information? Jag är tillräckligt kapabel att filtrera mina google resultat och jag har inte panik, jag är bara upprörd att man inte har upplyst mig. Hade jag fått veta att man kan tappa smaken hade jag hellre tagit halsfluss 2 gg om året. Tack vore google har jag hittat några personer som berättat att det kan ta flera månader men att man kan få tillbaka smaken helt då nervbanorna återhämtar sig. Den informationen fick jag inte av de på avdelningen, de är helt enkelt för rädda för att säga nåt som inte stämmer. Läkaren skulle ringa upp mig, fortvarande inte hört nåt. Han kanske har semester....Tråkigt att höra att du fick men för livet. Jag ska försöka tänka positivt, ha det bra.
Jo, jag förstår. Man kan bli rätt förbaskad, men det är väl som du säger, dom är nog försiktiga med vad dom säger, ibland beror det nog till och med på slarv och stress. Sjukvården är ju en fabrik egentligen, speciellt här i USA, ska gå snabbt och tjäna så mycket pengar som möjligt. Vet inte riktigt hur ditt fall gick till väga, låter ju tragiskt att dom utsatte dig för en sån pass stor risk som ett kirurgiskt ingrepp alltid medför sig för två halsflussar om året. Låter lite som om dom bagatelliserade hela ingreppet? Typ, det är bara ett litet vanligt rutin ingrepp. Är inte helt insatt, men den uppfattningen jag fått är att nya medicinska rön påvisat att tonsillectomy eller vad det nu heter på svenska, inte har nån mening, det varken hjälper eller stjälper när det kommer till envisa halsflussar. Ja, jag känner faktiskt för dig, klart man blir minst sagt upprörd när man tappar något så viktigt som smaksensationen, aldrig ens fått en enda upplysning om att det kan förekomma, om ens så tillfälligt och så "spelar" dom helt ovetandes om det sen, när det visar sig tydligen vara väldigt förekommande då efter just ett sånt ingrepp. Vem försöker dom "lura" liksom? I mitt fall var det dock mer panik, jag hade nåt som växte på ena äggstocken, upprepade ultraljud visade att den var massiv, blev större, neoplasm kunde inte uteslutas. Min läkare ordinerade ett blodprov, en så kallad CA 125 "tumor marker" som pejlade just äggstockscancer, mitt blodprov kom tillbaka förhöjt, vilket innebar att jag måste göra ett ingrepp, i alla fall en biopsi på äggstocken för att utesluta just cancer. Det var nog den värsta tiden i mitt liv, jag blev jätterädd, kunde inte tänka klart så fort ordet cancer kom upp. Kanske jag inte ens hörde allt, jag bara nickade mest, kommer inte ihåg, ville bara operera bort vad det nu än var och sa väl ja till allt. Kirurgen sa att eftersom jag ändå var 41 år gammal, klar med barnafödandet, kunde vi lika gärna ta bort hela livmodern också, livmodertappen och så vänstra äggstocken där tumören satt. Det var ingen ide att ha den ändå, tyckte han och han sa att om det är cancer ( dom gjorde en omedelbar biopsi medans jag var under narkos, labb läkaren var i rummet brevid och skulle undersöka cellern på direkten) så skulle han ta bort båda äggstockarna så klart, massa lymfkörtlar, kanske delar av tarm, ja, allt där cancer kan tänkas växa. ( äggstockscancer kan vara ganska "nasty", det kan växa med typ hullingar, som fiskekrokar som krokar sig fast överallt i buken) Han ville egentligen ta bort båda äggstockarna oavsett, men jag insisterade på att om det nu INTE var cancer, att jag absolut ville behålla ena. (annars är det som en kvinnlig kastrering, en kvinna behöver sina äggstockar även fast hon är gammal och dom är pyttesmå av ålderdom och ihopskrumpna, dom producerar i alla fall livsviktiga hormoner, om än i små mängder, det kan göra stor skillnad på fortsatt livskvalitet) Han var totalt nonchalant med den informationen, lyckligtvis har jag pluggat medicin själv och visste detta, på något vis lyckades jag få det ur mig klart och tydligt mitt i min dödsångest. Jag ville till allt pris behålla en äggstock! Jag fick ingen information alls om att även livmodern är nyttig till viss del att behålla, hade jag varit mer samlad just då, hade jag insisterat på att behålla den också, om det inte var cancer, behålla hela rubbet och endast bara göra en biopsi. Sen var jag helt i chocktillstånd av att jag nyss skiljt mig, inte hade någon medisk försäkring här längre och hela ingreppet skulle kosta 40tusen dollar, höll på att kollapsa. På något vis så fick jag hjälp att ansöka om visst "public aid" lägre under pålen än tom "medicaid" eller "medicare" fick det beviljat, vilket betalade det mesta av ingreppet ( robotic surgery) och övernattning på sjukan och viss eftervård. Däremot fick jag betala alla undersökningar innan, ultraljud, läkarbesök, bara tumörmarkerkngsblodprovet kostade 700 dollar, allt ur egen ficka. Svider ganska så illa i plånboken, men just då tänkte jag bara cancer...kommer dö ändå, spelar ingen roll...alltså, det var så hemskt, hela denna period i mitt liv, svårt att beskriva helt. Och förlåt...detta blev långt...Men, för att avrunda lite snabbt här, om du ens orkat läsa tills hit ( iPad och oförmögen till styckeindelning) så visade det sig att det INTE var cancer, helt ofarligt det som växte i mig och något dom var tydligen vanligt. Återhämtningen efter denn operation var hemsk, har nog aldrig vart så svag, sjuk och eländig någonsin. Förlorade ganska mycket blod. Har fem stora snitt på magen, ett stort precis över naveln, vilket gör att det ser ut som om jag har två navlar, haha, det är ca fem centimeter brett. Och ändå hade han sagt innan att han skulle gå in genom naveln, vilket inte skulle lämna synliga ärr, vet fortfarande inte varför det inte blev så. Tror jag har fått nåt vajsing på hormonerna nu, mår dåligt. Tror inte jag är i klimakteriet, inte till hundra än, däremot tror jag det har nåt med skjöldkörteln att göra. Så fort jag får råd, ska jag göra ett komplett blodprov, en hel "panel" på ämnesomsättningen, även kolla om det trots allt är klimakteriet. Jag kan skriva ytterligare tio sidor om mina symptom jag har nu efteråt, men jag ska inte göra det...tråkar till och med mig själv till tårar just nu, lol. Ingen sa ett knäpp till mig om allt detta innan, mycket felinformation och mycket, mycket har blivit knas och helt upp och nedvänt. Ändå är jag tacksam, så innerligt tacksam att det INTE var cancer. Det var inte det! Jag vågar inte klaga för mycket ändå, för jag har trots allt fått en andra chans på livet, jag var inställd på att vara död vid detta laget, var helt inställd på cancerdiagnos och jag hade gett mig själv att leva till högst Maj Juni månad, förra året. nu får jag leva vidare, slipper dö, kan se mina barn växa upp, mina älskade barn. Visst, det är traggligt, men jag har hopp att jag kommer bli bra. Bara vet det. Allt går över. Igen, förlåt att jag skrev en hel bok i detta eländiga format. Är väldigt emotionell när det kommer till detta, tydligen kan jag rabbla på i evigheter. Anyhow...jag hoppas innerligt att du blir till hundra procent återställd, att du för all din smak förmåga tillbaks igen. Var positiv, "känn" smaken redan, i tanken. Om du fått mediciner efter din op, som du kanske tar ännu (?) även det kan påverka smak. Tydligen så lider du, klart du ska ta upp detta med din läkare, nu! Ring på måndag, säg att du vill komma in snabbt och bli utredd. Att du är orolig, besviken på att detta aldrig klargjordes för dig innan, så du hade haft möjligheten att göra andra val. Sög precis som det är och att du vill gå till botten med detta, nu och omedelbart. Men, jag tror, hoppas och känner på mig att allt kommer ordn sig för dig. För oss båda. Må väl! :) Hej! :)
