vad kan det vara? Väntar på tid till barnpsykolog

Det låter som autism ev i kombination med adhd. Hoppas ni får bra och snabb hjälp från psykologen och går komma till vidare utredning. Min son utreddes i samma ålder, han har autism. Vi har även ett lillasyskon som inte verkar ha någon diagnos. Det finns lite olika siffror men ärftligheten ligger runt 10% har jag hört. Kram!

P.S. det blir bättre!!

Låter lite som min son och han har precis utretts för autism. Vi får svar nu på fredag dvs den 8/2 i fall han får en diagnos eller inte.

Okej skönt att ärfligheten till syskon var så hög iaf.. Ja jag hoppas vi får hjälp fort men på bvc sa de att de brukar ta ca 12veckor innan man får tid hos psykologen.. Fy man vill inte att ens barn ska vara "annorlunda" men samtidigt så känns det skönt och komma nånvart

Ärftlighet på 10% stämmer inte. Autism är väldigt ärftligt ca 80% i en familj. Speciellt om dragen finns hos föräldrarna.

Tre mån väntetid för att träffa en barnpsykolog låter faktiskt helt orimligt! Tyvärr är det så i sjukvården att man måste vara jobbig och ringa och tjata så dra dig inte för det!

TvåTrollungar: att risken att få ett till syskon med autism skulle vara 80% har jag väldigt svårt att tro. Varifrån har du fått den siffran?

I vår familj var det lätt att tro på en 100%-ig ärftlighet... =D Detta trots att ingen annan "nära" har diagnos. Vi har släktingar med diagnoser men där det finns en tydlig ärftlighetskomponent från "det andra hållet " om man så säger. I makens släkt är det dock TÄTT med udda egenskaper och flera som skulle kunna få diagnos vid utredning, men som bara varit udda specialintresserade personer och klarat sig rätt bra. När vi funderade på diagnos hos de äldre barnen var det ingen som ville tro att det kunde bli diagnos hos båda - eftersom det är så pass "ovanligt". När båda två faktiskt fick sina diagnoser utan tvivel så var det ändå ingen som trodde att lillan var i riskzonen - mer än vi. Eller ja, visst erkände de att det var en ökad risk - men den var ändå väldigt liten. När lillan sen också fick sin diagnos, så erkände alla till slut att OM vi skulle få ytterligare ett barn så är det en ganska stor risk att även det barnet får en diagnos inom autismspektrum. Skulle vi välja att skaffa ett barn till så gör vi ju det när vi känner att vi har tiden (så risken är väl liten) men chansen till ytterligare en diagnos skulle inte skrämma alls. Det här kan vi ju nu, jag skulle vara mer rädd för eventuella andra saker som innebär att vi måste lägga mycket tid på att "lära om".

Men nej, det är inte 80% chans att få ytterligare ett barn med samma diagnos. Vissa brukar säga att i ca 80% av de "rena" autismfallen kan man se en ärftlighetskomponent - antingen att det finns fler diagnoser nära i familj/släkt eller att det finns en tydlig "egenskaps-faktor" typ. Men de siffror som anges som chans att få ytterligare ett barn till i samma familj med autismdiagnos, brukar variera mellan kanske 5-20 % beroende på omständigheter. Jag kanske är av åsikten att man lär öka på den siffran vad det lider, men officiellt är det där man brukar lägga sig hittills. Mina siffror får nog också tas med en nypa salt tror jag, för det ändras mycket hela tiden. Men det beror som sagt på hur man definierar "ärftlighet" i sin diskussion.

Hmm, skrev ett långt inlägg som försvann

Vi har två barn, 1 och 3 år gamla. Den äldre (E) är under utredning hos bvc, med beteenden som påminner väldigt mycket om er son. Så vi vet inte än om hon hon har någon diagnos, och vi blev gravida med L innan vi började överväga möjligheten särskilt allvarligt. Och nu ångrar vi oss naturligtvis inte  

Plus och minus:

Minus:
Det är jobbigare för oss som föräldrar att räcka till och hinna med. E kräver ganska 100% uppmärksamhet. Hon har lätt för att gå upp för mycket i varv (både fysiskt och psykiskt), blir frustrerad när saker inte går som hon vill, blir snabbt uttråkad o.s.v. Och när det händer så kan hon inte stänga av själv så att säga, utan varvar bara upp, upp, upp  och klättrar på väggar, humöret exploderar och hon stänger helt av kontakten med omvärlden. Så bäst funkar det när man finns där hela tiden som förälder och förutsäger det som håller på att hända och sköter "gas och bromsar" åt henne. Vilket vi nog gjorde nästan hela tiden men ganska omedvetet innan L föddes, eftersom det inte var något problem att den ena tog hand om E medan den andra städade, handlade eller bara tog det lugnt.

Men efter att L föddes så har det blivit mycket svårare att hinna med, eftersom en liten bäbis också kräver ganska 100% närvaro. Så med två barn som båda egentligen behöver en 100%, och ett hushåll som ska skötas, och kanske någon sekund vila och egentid därtill, så har man en ganska omöjlig ekvation. Det är svårt nog i helgerna när man är två vuxna, och veckorna, när man är själv med båda och den andra jobbar är riktigt utmattande. Och det är svårt att göra alla nöjda, så E "går över styr" mycket oftare, för att vi helt enkelt inte kan vara på flera ställen samtidigt. 

Plus:
E älskar sin syster. Och L älskar E. När man ser dem kramas så tvivlar man inte på att det var rätt att skaffa en tvåa. I och med att E nog också är en bra bit efter i sin känslomässiga mognad så har vi inte heller haft någon mer komplicerad svartsjukeproblematik än att ungarna stjäl varandras leksaker, vill vara i samma famn, och att E kan knuffa undan L ganska hårt när hon vill leka ifred. Men ingen "elakhet", inga "dumma L som snodde mammas å pappas uppmärksamhet", inget "jag vill inte ha L", som man kan höra hos andra syskonpar (hon pratar inte tillräckligt för att säga nåt sånt ). Visst blir E frustrerad över att mamma å pappa inte hinner med henne på samma sätt som förr, men hon kopplar liksom inte att L skulle ha något med det att göra. Jag upplever också att E och L har lite mer glädje av varann och står varandra lite närmare än andra barn med samma åldersskillnad, eftersom den mentala åldersskillnaden kanske inte är lika stor som den fysiska, så att säga

Plus:
Att ha en syster är att ha någon att träna kommunikation och växelverkan med, varje dag hela tiden. Utan att E behöver riskera att bli mobbad, utstött eller retad för att hon beter sig fel eller säger fel sak. Och hon har någon som hela tiden kommunicerar med henne, och som visar exempel på hur man kommunicerar. Visst finns ju vi föräldrar, men det är liksom effektivare med ett annat barn. 

 

Jag har läst så mycket att jag kommer inte ihåg vart jag läst det, har även läst andra studier som påstår en mycket lägre % enhet men att i vissa studier pekar det på att det är mot 80%. Men det beror säkert på varför det enskilda barnet fått autism om det ärvts för att det finns mycket drag i släkten hos barnets föräldrar eller om det uppkommit av " en slump". I vår familj har vi än så länge ett barn med autism och ett utan, en tredje på väg som det återstår att se om hen har eller ej. Dragen finns klart och tydligt från båda håll.

Puffar

ADHD/ADD har jag läst att det är upp till 75% ärftlighet.

Här står det lite om syskon och ärftlighet vid Autism:

 http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/orsaker/prenatal_kromosomer/