29-årskris
Hej alla!
Jag har just nu en massa funderingar om tankar om mitt liv. Jag blir 29 i år och börjar väll närma mig någon sorts 30-årskris. Kort sagt, jag känner mig gammal och att livet flugit mig förbi.
Mellan att jag var 20-28 var jag rätt isolerad från andra människor. Studier och psykiska problem tog upp all min tid. Det sociala liv jag hade var begränsat och fast mina få vänner hjälpte mig att då och då bryta isoleringen fanns det alltid ett avstånd mellan mig och andra. Nu när jag är klar med studier och mina problem börjat lätta känns det som att jag missat så mycket, fester, relationer, resor och upplevelser.
Det känns också som att jag inte åstadkommit så mycket viktigt. Jag stöter på och läser om kvinnor som vid ca 25 eller yngre hunnit få två barn, rest, haft relationer, arbetat och köpt hus/lägenhet. Jag har under samma ålder bara pluggat, ömkat och isolerat mig. En del fick barn och startade en familj när de var 20, jag startade då ett liv av plugg och isolering.
Barn är inte något jag tänkt på alls förens den senaste tiden. Fast jag inte tidigare alls haft någon lust med barn så känner jag mig avundsjuk på de som fått barn tidigare än jag kan hoppas få. De får uppleva kanske 10 år mer med sina barn än jag kan få. Jag känner också skuld mot mina framtida barn för att de inte får uppleva en lika pigg ung och pigg mamma som om jag fått barn tidigare. Jag känner mig också lite orolig och dum för att jag inte utnyttjat den mest fertila tiden i mitt liv. För 20 åriga kvinnor kan det räcka med att en man petar på dem för att de ska bli med barn, tänk om jag slösat bort den tiden. Jag har ingen aning om jag har några fertilitetsproblem men oron finns där ändå.
Jag känner att min kropp är äldre. Jag är något rundare, inte lika fast, inte lika mjuk i huden och sår läker sämre. Att kroppen åldras och slits förstår jag, men min kropp har jag knappt använt. Min kropp har inte slitits av att ha fött barn, det kommer senare men med ett sämre utgångsläge än för någon yngre. Under många år brydde jag mig inte så mycket om hur jag såg ut men nu känner jag ett behov av att vara ”fin”, varför använde jag inte min ”ungdoms fördelar”.
En grej jag tänkt på är mitt sexliv. Jag förlorade oskulden när jag var 28 tillsammans med min pojkvän (vi håller på och flyttar ihop nu J). Orsaken till min sena debut var mitt fokus på studier och min isolering. När jag var 22 var det nära att jag gjorde debut men vågade inte bryta min isolering och ”leva på riktigt”, jag var rädd att det skulle rubba mina cirklar och störa studierna. Nu när jag har ett sexliv med min pojkvän och faktiskt nu vet hur ett sånt känns börjar jag funderat på vad jag missat under dessa år som jag inte varit sexuellt aktiv. Jag ”borde” kunnat ha upplevt 10 år mer av sexliv, det känns som att jag förlorat en massa tid. Missförstå mig inte, jag trivs hur bra som helst med min pojkvän och kan inte på något vis tänka mig att ha sex med någon annan. Men samtidigt finns funderingarna på vad som skulle kunna ha varit.
På det hela taget så ser jag framåt mot mitt kommande liv. Jag har min underbara pojkvän, vi hoppas kunna få en fin bostad och jag hoppas att vi i år ska börja försöka få barn. Men jag känner också en sorg över att jag börjat leva först nu, om jag varit den jag är nu då hade många år nog varit lyckligare. Jag känner att tiden rinner iväg och att jag kommer hinna bli ”gammal” innan jag upplevt att vara ung på riktigt.
Är det någon som känt likadant? Som varit med om liknande? Hur reder man ut såna här tankar och slutar känna sorg och skuld? Kommer känslorna att fortsätta kommer över mig även när mitt kommande liv börjar?