Jag tycker inte om min bästa kompis barn!

Tycker din kompis beter sig väldigt märkligt. Hon sviker ju sitt ansvar som förälder. Våld är inte tillåtet, och det känns väldigt taskigt mot båda barnen att inte lära dem detta. 

Jag vet inte om du ska säga vad du tycker eller inte. Du borde ju göra det för att hon ska få en tankeställare att hon missar något viktigt i sitt föräldraskap. Är hon en sån som inte bryr sig eller tänker efter i andra frågor också?   

   
  

Verkar faktiskt inte friskt att låta en 4,5 åring ge sig på ett litet syskon. De kommer att bli roliga att handskas med för skolpersonalen... och man kan undra hur deras syn på vuxna och våld kommer att bli. Jag förstår att det blir svårt för dig men har inget bra svar. Ärligt talat tror jag du borde förklara att du inte fixar att se på när det ska vara sådär men det är såklart lättare för mig att säga.

Vad skönt att höra att det inte är bara jag som reagerar och tycker att det här är ett märkligt beteende.
Det konstiga är att hon är överanalytisk nästan i vanliga fall och en utav dom klokaste människor jag känner, som är bra på att ge råd och som verkligen försöker se allt från 2håll och förstå bådas sidor vid gräl och diskussioner.
Det är det som är så förvånande att här så är det ju verkligen tvärt om.
Känner att jag måste nog sägan något för det är svårt när jag och mitt barn är och hälsar på och dom barnen gör saker mot varandra som jag ALDRIG skulle tillåta hemma.
Vill inte fråga henne om barnvakt längre heller för det känns inte bra att lämna mitt barn där och den tanken är så hemsk eftersom det är en av mina bästa vänner!    

Jag har ett liknande problem med en bekant. De kör också med fri uppfostran på deras son. Han är visserligen bara 18 månader ännu, men när han kommer i full attack och biter(!) min son i kinden så säger de inget! Jag blir tokig, sonen hysterisk och när jag säger till pappan/mamman så viftar de bara bort med "din son får väl lära sig att försvara sig". Jag upplever deras son oerhört otrygg vilket beror på att de mest ser honom som ett projekt som helt ska anpassa sig efter deras liv (de lever på precis som innan de hade barn med fester, resor, och utekvällar (då har de barnvakt förstås))  istället för en individ som behöver kärlek och trygghet. 
Vi umgås inte mer än nödvändigt om man säger så. Det är jättejobbigt då vi tidigare hade en jättebra relation, men nu undviker jag dem i möjligaste mån pga detta.  Det jobbigaste är att jag är rätt säker på att deras son kommer få problem i framtiden, och jag vet inte vad jag ska göra för att få dem att fatta. Tro mig, jag har försökt prata med dem, men de ser ut som två levande frågetecken då.  

Jag tror att föräldrar som säger att de tror på fri uppfostran antingen bara är lata eller ser det som en ursäkt för att slippa ta tag i problemen. Barn som aldrig får lära sig rätt eller fel kommer få problem i framtiden i sociala sammanhang, och det pga av att deras föräldrar inte förstått vad det innebär att vara förälder.