Bästa vännen fick barn med downsyndrom, hur bemöter jag?

Var ärlig, tala om att du inte vet vad du ska säga men att du finns där om hon behöver dig!
Detta har jag kört med varje gång någon berättat något jobbigt och jag inte vet hur jag kan hjälpa, så har jag varit helt ärlig och sagt orden: Jag vet inte vad jag ska säga men jag finns här om du behöver mig och tveka inte att tala om ifall jag kan hjälpa dig. Detta har hittills uppskattats både av bästa vännen som fick missfall efter missfall (jag har aldrig haft det och vet därför inte hur det känns och kan inte föreställa mig detta, missfallen kom innan jag själv hade fått barn) och grannen som precis blivit frisk ifrån cancer, sonen hade äntligen börjat våga äta mat efter att ha satt i halsen och då kom smällen med att pappan i familjen vaknade panikslagen en natt eftersom han inte kunde andas och hade ett enormt tryck över bröstet så han fick åka ambulans. Jag visste inte om det sistnämnda dagen efter utan sa jag hörde att det börjat lätta för er vad skönt. Fick då veta vad som hänt och hon uppskattade jättemycket att jag sa som det var.  

Jag håller med första inlägget!

Folk är så olika... Vissa vill att man inte låtsas om diagnosen, andra blir förolämpade av det. Vissa vill bli tröstade, andra bara vara som vanligt. Vissa vill prata mycket och andra är mer slutna.

Tycker du ska köpa en present och ett kort och gratulera till det fina barn de fått!

Sedan kan du berätta som det är, att du inte riktigt hur du ska betmöta de.

Lyssna på din vän. 

Fråga "hur mår du, vill du prata?". Och så låter du henne(?) välja om hon vill prata om det eller inte. Vill hon prata så försök att lyssna och fråga, och stöda henne i att hon själv reder ut hur hon mår och känner, istället för att prata själv. 

Sen blir det ju kanske lätt att man drar sig undan lite, inte orkar nå ut själv till andra o.s.v. Så bjud henne på fika, men ta inte illa upp om hon tackar nej, fråga om det passar nån annan gång när hon orkar. Och glöm inte bort henne, och visa att du inte glömt bort henne. Även om hon mest kanske vill vara för sig själv just nu och bearbeta, så fortsätt bjuda in henne till saker ni gör (men var tydlig med att det är ok att tacka nej). Och fortsätt, även om det tar några månader, eller vad det nu kan vara, så att du finns kvar, när hon orkar och vill vara social igen. 

Bemöt henne som vem som helst. Gratta köp present eller blommor. Ge det lite utrymme så kommer hon förmodligen öppna upp för den dialog hon vill ha ang hennes barns tillstånd.

Fråga henne.

Och från egen erfarenhet - att få ärlighet och veta att folk finns räcker långt.

 

Gör ingen grej av det, gör precis som med ett friskt barn,vill kompisen säga något så lyssna!

Vår dotters föddes med ett hjärtfel (som är opererat ett flertal gånger) och det absolut värsta folk gjorde, var att inte säga något alls. Dom som drog sig undan av diverse anledningar och jag tror att det främst berodde på att dom inte visste hur dom skulle bemöta oss, vår dotter eller hennes "handikapp".

Som övriga skriver här, börja med att gratulera till barnet och kanske ge någon liten present, ett kort eller något. Fortsätt sedan med att vara ärlig och berätta för din vän, din bästa vän, att du så gärna vill säga något och göra något, men att du inte vet vad. Visa att du finns där, att du bryr dig och att du inte kommer försvinna. Oavsett hur dom vill ha ditt stöd, så behöver dom förmodligen det på något sätt. Låt dom få berätta hur och när, men visa dom att du är öppen för det, att vara ett stöd på det sätt dom önskar.

Jag önskar så att många runt om oss hade vågat vara mer ärliga. Vissa har kommit fram nu, 6år senare, och pratat med oss om hur dom kände när vi fick vår dotter och det hade varit så mycket lättare om vi hade fått veta det redan från början.

Tack alla som svarat! Jag har självklart grattat henne till det fina barn hon fått och nu efter att jag fått reda på diagnosen så har jag sagt till henne att jag finns här om hon vill prata!
Jag vill så gärna åka och hälsa på men jag vet inte hur hon känner. Får helt enkelt fråga henne! Att dömma av alla svar så är det bästa att bara ställa frågan och finnas där om hon behöver mig.
Tack!  

Bra tips tycker jag!

Jag har varit i din sits.

Jag sa grattis ochg köpte en fin present. Beundrade hennes vackra lilla flicka, som var 2 veckor då.
Sen kom det allt eftersom, att hon började berätta. Jag ojade mig inte eller tyckte synd om utan har alltid bara lyssnat. Jag har heller aldrig försökt släta över, säga att det är inte så farligt, osv.

Jag har helt enkelt bara bemött hennes flicka som den alldeles underbara lilla person hon är. Visst har man blivit ännu gladare över när hon lärt sig någonting än man blivit med de andra kompisarnas barn. Visst värnar man lite extra om henne, det ska jag inte säga annat. 

Nu ska hon snart börja skolan och då diskuterar vi kring det mycket. Tror min vän uppskattar min syn på det även om jag inte kan förstå, det verkar så.
         

Man får ju hoppas att hon ser detta som ett barn o inte som något som ska gömmas undan. VARFÖR skulle hon inte vilja att du kom o hälsade på ?

Kanske för att hinna landa lite själv? Alla är vi olika. Vissa vill ha många runt om sig och andra vill inte det. Oavsett om man fått ett barn med en utvecklingsstörning, sjukdom, handikapp eller ett helt friskt barn.

Jag tror nog det bästa är att tala om att man gärna hälsar på om föräldrarna vill ha besök :)

Jo jag tror absolut hon vill att jag kommer och hälsar på. Vi har en gemensam bekant som även hon fick ett barn med diagnosen för ca 2 år sedan och under den perioden pratade vi mycket. Men det är klart det blir skillnad när det handlar om ens egna. Så på ett sätt har vi berört ämnet redan men den här gången blir det  från ett annat perspektiv.

Jag kan absolut inte tänka mig att hon skulle vilja gömma undan sin fina pojke.

Det där tycker jag är ett väldigt bra råd, att inte oja sig och tycka synd om eller släta över. Så tycker jag om när folk förhåller sig till vår dotter och hennes och vår situation.

Nej jag känner inte heller att det är så jag skulle vara mot henne eller pojken. Jag förstår att det inte var det som dom hade sett i sin framtid men samtidigt vet jag att det blir bara bättre och bättre med tiden. Jag antar att det är omställningen i början som är jobbigast. Vet att jag kommer behandla den fina lilla kille på samma sätt oavsett hur det hade varit.