Någon annan som har varit deprimerad i princip hela livet?

Jag har haft återkommande depressionsperioder och självmordstankar sedan 10 års ålder. I mitt fall beror det också väldigt mycket på mobbning, fysisk och psykisk sådan grundskolan igenom. Det tog ett antal år innan jag förstod att mitt mående hade med mobbning att göra. Jag har gått i terapi ett antal perioder genom åren och med tiden har det blivit lättare att handskas med det som händer runtomkring mig vilket gjort att depressionerna inte är lika ofta återkommande. De senaste 20 åren har jag ätit antidepressiva medel vilket också gjort att depressionsperioderna blivit lika djupa. Däremot har jag nog mått bättre än du då det i mitt fall varit så att depressionerna kommit och gått  i perioder och inte varit konstanta. 

jag har varit deprimerad så långt jag kan minnas, det har även gått i perioder upp och ner rejält, har ofta tagit till alkohol och haft många självmordstankar mm. det är nu när jag är 23 år som jag fått gå på utredning då antidepressiva inte fungerade, har fått diagnos på både add och asberger, medicineras nu mot add och känner skillnad redan nu så får se hur det blir lite längre fram.

Jag var i princip konstant deprimerad mellan 5 (troligen även tidigare, men det har jag inga egna minnen av) och 32 års ålder. Korta inslag av hypomani, aldrig "normalt" läge på känslolivet.

Det är länge... jag hade gett upp när jag äntligen fick en medicin som hjälpte. På bara två veckor gick jag från suicid och icke arbetsför till att jobba heltid. Det är snart 8 år sedan och jag jobbar fortfarande heltid. Jag ska inte säga att livet är tiptop jämt, och att jag aldrig blir deprimerad, men i jämförelse hur mitt liv såg ut innan är jag på det hela taget en väldigt välmående och balanserad människa nu. 

Jag har samma historia som Pallas. Jag har varit deprimerad sedan jag var 4-5 år och har varit det konstant. Endast haft korta avbrott av misstänkt hypomani. Hade provat massor av mediciner som bara gjorde mig värre och mer labil så jag gav upp. Efter ett par år så kände jag att jag på gränsen till självmord. Jag lovade mig själv att ge mediciner en sista chans, och om det inte hjälpte så skulle jag ta livet av mig med gott samvete. Jag fick Lamictal, och depressionen försvann ganska snabbt. Åt medicinen i 1 år och slutade sen helt med den. Jag har nu varit depressionsfri i 2 år, helt på egen hand.

Jag har också haft depressionsproblematik hela livet , sedan tonåren och nu är jag 40++. Jag har knaprat mig igenom mängder med antidepressiva och stämningsstabiliserande utan effekt. Olika former av psykoterapi har jag också avverkat. Själva grundproblemet kvarstår och nu har jag diagnosen dystemi som ibland blir en ännu djupare depression. Mitt liv  pendlar i olika gråskalor och ibland totalt svart. ECT har jag också fått.

Jag har psykisk sjukdom samt ibland även missbruk i släkten på både mammas och pappas sida i många generationer.

Jag har blivit bättre genom KBT - att ha en handlingsplan samt att lära mig sova och äta bra plus motionera men frisk verkar jag inte bli. 

Den som lider av depressionsproblematik rekommenderar jag verkligen att söka hjälp! Det finns mycket hjälp att få även om man inte lyckas bota sjukdomen. Vilket naturligtvis är det allra bästa.

 Jag tycker det är tungt när det talas om depression i media och det framställs som att depression alltid går att bota enkelt med ett piller. När folk tror det så möts man med misstro när man inte lycktas bli hjälpt. Min psykiatriker visade mig statistik på hur vanligt det är att depressionen inte svarar på behandling men jag minns inga siffror nu.                  

Jag har också mått dåligt så länge jag kan minnas. Men har inte varit med om någon direkt mobbing eller annat liknande. Känner bara att allt är orättvist och att det aldrig händer mig något bra, att jag inte litar på människor och att det inte finns någon mening med livet.. Har haft självmordstankar många gånger och även skurit mig vid två tillfällen.

Har gått och pratat med psykologer och fått antidepressiva men ingenting hjälper... Vet inte vad jag ska göra längre.. Känns som det aldrig kommer bli bra.

Jag har också varit deprimerad större delen av mitt liv, och varit i kontakt med psykiatrin i 15 år(är idag snart 30). Långa perioder har jag varit "normalfungerande", dvs klarat skola/jobb utan större problem. Och perioder då jag precis klarat av att sköta saker, men inte mer än det nödvändigaste. Sen kommer de perioder då jag inte klarar av att jobba/plugga, orkar knappt med vardagen och mår skit. 

Har varit sjukskriven i 2,5 år nu för att jag mår för dåligt för att göra något mer än det nödvändigaste om dagarna. Som att fixa mat, ta hand om hundarna, diska, handla och sådana där vardagsbestyr. Har knappt någon kontakt med vänner eftersom jag inte orkar ses och mina naturliga mötesplatser som jobb/skola inte finns längre. Nu är jag lite på bättringsvägen. Har lite ljusa stunder om dagarna även om det inte är alla, jag kan se framåt ibland, orkar göra lite mer än det jag måste, orkar kämpa lite mer för saker och ting. 

Jag medicinerar mot depression och ADHD, har samtalskontakt och väntar på att få behandling hos en psykolog. Ätit psykofarmaka i typ 16 år så prövat mig igenom en hel del. Nu har jag en medicinering som jag är ganska stabil på men har en del mindre behagliga biverkningar. 

Det finns mycket åsikter om hur en ska bota depressioner, att det kan vara rätt enkelt. När en har återkommande depressioner är det inte speciellt enkelt. Och jag lever ett rätt sunt liv. Jag har hundar som jag promenerar med varje dag så jag får motion och utevistelse, jag äter 3 mål mat om dagen och förhållandevis hälsosamt och jag sover helt okej. Utan detta skulle jag nog inte orka existera längre. Det är ju de allmänna tipsen, men sen då? När en medicinerar, lever sunt och ändå så fungerar livet inte för en?