Magkänslan säger mig...
...att allt inte står "rätt" till med vår son.
Han är sex år, har alltid varit ett mycket lugnt och försiktigt barn. Nära till gråt, rädd och osäker.
Jag vet inte om han bara är blyg och osäker, eller om det är något annat som gör att han är den han är.
Vart vänder man sig för att få svar?
Han vågar tex inte prata med vuxna utanför familjen eller skolan. Har svårt att prata med andra barn som inte står honom nära.Då ställer han till rösten och gör konstiga miner när han svara på en fråga. Flaxar med armarna och ser halvt galen ut. Ofta hör då inte folk vad han säger och han måste svara igen vilket inte gör saken bättre.
Han vågar sällan pröva nya saker, speciellt inte om det finns andra runt omkring, då är det som att han får grym prestationsångest.Han "låser sig" och bara gråter - berättar inte varför han är ledsen, säger bara att han inte vet... Han har ett par kompisar i förskolan som han gärna leker med, det fungerar bra med dessa vänner - då är han som ett "normalt" barn.
Han berättar aldrig vad som händer i skolan, varken bra eller tråkiga saker.
Han lever ibland i sin egna lilla bubbla, att ta på sig kläderna på morgonen kan ta en hel evighet, vi får tjata tretusen gånger och till slut bli arga innan han tar på sig. Han är vansinnigt disträ.
Han har ett bra ordförråd, inga specialintressen. Minsta lilla press gör att han bryter ihop och gråter. Gäller allt från att ha uppvärmning på gympan till att lära sig läsa. Kan han inte vågar han inte försöka. Då gråter han.
Vi vill så gärna hjälpa honom att våga mer, men tycker vi har prövat allt... Jag vet ju inte om det bara är blyghet? Jag var själv ett blygt barn (men inte så här extremt vad jag vet) Kan det vara något annat? Vart vänder jag mig för att få svar och få hjälp med att hjälpa? Är rädd att han kommer hamna utanför och bli ensam när han är som han är.Oftast så räcker tålamodet, men vissa dagar brister det för mig och jag blir arg (vilket så klart gör allt värre) Jag känner bara att ryck upp dig, sluta lipa börja kämpa lite!!! Han ger alltid upp innan han ens börjat, är negativ, allt är jobbigt. Känner mig som världens absolut sämsta mamma dessa dagar som bara drar ner honom ännu mer istället för att hjälpa honom upp...
Någon som har barn som liknar min son? Vad har ni gjort för att hjälpa dem bli mer självsäkra?
