Minskad lust, eller?

Ja du är ju inte direkt ensam om du går omkring och tror det  Har så där själv och nästan alla vänner som vi känner i alla fall som levt i parförhållande länge och har barn säger likadant. Ju mindre man sexar desto mindre blir lusten, tyvärr, men när ska man orka och ha tid till det då, man får väl börja schemalägga och försöka komma in på banan igen, jag vet inte....

Tack för svaret! Ja, jag inser att fler än jag känner samma. Ork och tid finns knappt, särskilt inte hos mig. Barnen dränerar ur den ork jag har, jag vill inte bli behövd av någon mer person när barnen väl har kommit i säng... Jag hoppas på att det ändrar sig när barnen blir större och mer självständiga och den där tiden att vara vuxna kanske kommer mer och mer. Det trista är just nu att jag faktiskt inte tänder på min man, men att det funkar när sexet väl är igång. Jag vet inte hur jag ska tolka det - brist på åtrå till honom eller brist på lust över huvud taget? Uppenbarligen finns det kåthet kvar i kroppen, bara inte omedelbart med min man... :(

Låter som du behöver spänningen och tar din man för given. Hur spännande tror du att du är själv. Fan, din man får dra hela lasset och du kanske släpper till lite ibland. Sen har du mage att klaga på att ert sexliv är tråkigt. Skärp dig och bete dig som en vuxen. Det är ert gemensamma sexliv det handlar om. Ta din del av ansvaret för det. Nu vet du att lusten finns så då är det 100% ditt ansvar att släppa fram den med din man och göra hälften av jobbet för ett bra och regelbundet gemensamt sexliv.

Jag är förmodligen inte spännande över huvud taget. Det är ju det jag försöker säga - jag har inte ens lust att vara spännande, för jag känner ingen längtan efter att ha sex. Jag trodde det var ett generellt motstånd, men uppenbarligen inte.
Om det sedan har med vuxenhet eller att jag ska skärpa mig låter jag vara osagt. Det kanske är mer vuxet av mig att lämna, så han har chans att leva med någon som uppskattar honom även som sexpartner? Även om vi har det bra på alla andra plan?
Eller frågan kanske ska definieras så här - hur gör man för att börja tända igen på någon man inte längre tänder på? Går det? 

Förstod jag rätt nu? Du har alltså gått bakom ryggen på din man med hans bekant, och inte bara hånglat men också haft samlag med den andra? Eller är ni överens om detta?

Du säger att det inte kommer hända igen, men samtidigt säger du också att otrohet var emot dina principer från första början. Du måste komma ihåg att även fast det var emot dina principer, så gjorde du det. Då kan du omöjligtvis säga att du inte kommer göra det igen.

Jag tycker du ska lämna din man. Jag tycker inte det har något med att han ska få en chans att leva med någon som uppskattar honom som sexpartner, utan att han ska få leva med någon som ö.h.t. bryr sig om honom, vilket du uppenbarligen inte gjorde ifall ni inte var överens om detta.

Du är inte värd honom helt enkelt. Stackars era barn..

Det är du och din man som tillsammans skapar glöden. Vill ingen ta i det så finns det bara en hög av aska kvar. Kall, grå som sprids för vinden. Sen att det blir som det blir och som det blev för dig och er är ju i sig inget konstigt. Ibland bra, men oftast mindre bra för just den nuvarnade relatoinen.

Kommunicerar ni bra annars?

Japp, jag har gått bakom ryggen på min man. Det är jag inte särskilt stolt över och det har ställt till det rätt rejält i både kropp och själv för mig, men som sagt - det är inte det som är huvudfrågan.
Om det händer igen? Nej, som du skriver - jag kan inte till 100 procent säga att det inte händer igen. Men den enda gången som nu har hänt har gjort att jag har omvärderat hela mitt familjeliv. Om man bara bortser från den frågan om otrohet, så är min fråga kan man och bör man stanna i ett äktenskap som ger trygghet och kärlek utan passion och åtrå från den enas sida och en känsla av att man ändå framgångsrikt driver Familjen AB tillsammans. Förstår du vad jag menar?

Om jag kommer fram till att man KAN och BÖR stanna i ett äktenskap som mitt, så lovar jag att jag inte tänker ta ett enda snedsteg till. Skulle jag känna mig så pass lockad så kan jag välja att gå innan det händer något.
En otrohet är ändå inget som är något ovanligt, och med handen på hjärtat - hur många halkar inte dit trots sina principer? DET vet jag att jag inte är ensam om.
Vad det sedan leder till finns det ju också hundra varianter på. Skulle det leda till att vi går isär på grund av glödlöst samliv så är inte heller det någon ovanlighet, och både jag, mannen och barnen kan ha ett väldigt gott liv trots det. Om det inte var så skulle ju en väldigt stor del av befolkningen i detta land leva i känslomässig misär, men så är det inte eller hur? 
Hur som helst så jag tycker inte att just DU är den person som ska döma mig eftersom du inte känner till varken mina eller min mans värderingar. Men jag accepterar din åsikt och jag tar till mig att du tycker att jag ska lämna min man, även om jag inte riktigt förstår hur det kan vara synd om barnen(?).

Ja, det är ju det. Och jag känner att jag inte kan bidra med någon glöd, så efter min "nya erfarenhet" (cyniskt sagt) så har jag förstått att jag HAR glöd att bidra med, men att jag inte kan ge den till min man. Att folk tappar attraktionen till varandra kan ju inte vara unikt för bara mitt förhållande, men jag kan leva med tappad glöd, frågan är bara om det är rätt? Om det är slöseri med tid, även om vi har ett bra liv i övrigt? Även om en stunds total galenskap nu gjort att jag upptäckt att det inte är svart eller vitt, så är jag så himla förvirrad. Kan man stanna i ett förhållande med någon man inte känner sexuell attraktion till?

Ja, vi kommunicerar rätt så bra annars. Om praktiska saker och allt möjligt mellan himmel och jord, men just det där med sex är väldigt känsligt att faktiskt prata om på riktigt och inte bara skämta grovt om. Jag har försökt förr, men han slår dövörat till om jag ens pratar om nåt annat än missionären i typ ett nedsläckt sovrum, medan jag är rätt open minded för allt möjligt, till exempel sånt som man kan se på i Fråga Olle... 

Genom att börja agera. Känslor kan uppstå av sig själva sen kan man välja hur man ska agera på känslorna. Ett annat sätt är att skapa känslor genom att agera. Lite som skillnaden mellan psykoanalys och KBT.

Det som inte fungerar på något sätt någonsin för någonting är att bara sitta på sin häck med de känslor/tankar man har hårt fastlåsta och vänta att något ska hända. Anledningen är att man blockerar varje annan känsla än de man bestämt sig för att man har samtidigt som man inte gör något för att förändra sin situation.

Det kanske inte är brist på att agera vuxet som är ditt problem. Det handlar nog mer om att du agerar korkat och anledningen till det kan vara den mest närliggande. Nej, jag har inte mycket till övers för de som bara kastar in handduken precis då det är dags att börja göra något.

Nej, idag är det snarare unikt att hålla glöden levande genom livets olika faser och utmaningar/frestelser än att tappa "attraktionen" till sin partner/trilla dit med någon annna. Även de som är direkt emot otrohet trillar dit så det är absolut inget konstigt eller ovanligt.

Synd att kommunikationen er i mellan inte går djupare än väder och vind...finns ju så mkt annat som behöver malas igenom/stötas och blötas för att hitta rätt och kanske tillbaka. Du tror att du kan leva utan glöd och kanske kan du göra det en tid. Kanske tills barnen flyttar om ni har några, kanske längre!? Kanske ni hittar tillbaka till varandra, kanske inte. Frågan är vad du och ni mår bäst av. Vad som är rätt och fel får du sjäv avgöra. Du har givetvis en känsla för vilket svar du känner mest för, antar jag. Jag personligen skulle troligtvis tycka att det kändes jättefel i hela mig och skulle inte vilja leva så längre än nödvändigt. Men så blir man lätt praktisk kanske beroende på hur man har det med annat i livet. Barn, ekonomi osv!? En separation är ju rätt skrämmande och inte helt självklar och enkel.

Så vad är det som gjort att glöden falnat i er relation? Har hans kropp förändrats? Har hans beteende gjort lika så? Finns det ingen kärlek, ömhet och intresse längre för varandra? Vad är det du saknar? Har det sakta gått utför år efter år utan att någon av er eg har tagit tag i det?