deprimerad eller bara gravidtrött?

Jag känner igen mig. Jag är nu i sluttampen på graviditeten och mår jättebra men fick G-depression runt v. 20. Det började så som du beskriver.

Saken var den att jag och ffa mina kollegor trodde att det var pga graviditeten, att man är tröttare osv men det blev bara värre.

Runt v 23 blev jag sjukskriven av en läkare på MVC för G-depression med ångest och panikångest.

Så fort något var planerat i min vardag så blev det kaos. Bara att åka till BM var riktigt jobbigt!

Ångesten satt i hela dagarna men fick nån panikångestattack per dag när det var som värst. Jag klarade inte av stressen helt enkelt. Var jag inte stressad fysiskt så var jag det psykiskt.

Jag har i alla fall varit sjukskriven sen dess. Läkaren, barnmorska och psykolog ville medicinera mig men jag ville verkligen inte det (pga bebisen) utan ville först se om det gick över när jag var hemma. Och det gjorde det tillslut.

Om du inte hittar nåt sätt att må bättre i din situation (vilket jag tror kan vara svårt tyvärr) så tycker jag att du ska be om en sjukskrivning.

Har du möjlighet att plugga hemifrån? I så fall kan du se om det hjälper något.

Oavsett så ska du ta det här på allvar! Lycka till!!

Jag behöver tyvärr tillgång till diverse lokaler och lab på uni för att genomföra mina studier. Jag har som tur är inga tentor utan "bara" skriftliga rapporter och uppsatser, dessa kan jag göra hemma men oftast kräver dessa att jag har ett arbete att utgå ifrån...som jag då har gjort på verkstad/lab. Utöver det så är det mycket obligatoriska semnarier som jag måste vara aktiv på. 

en sjukskrivning skulle då medföra att jag får en massa restuppgifter som jag har svårt att ta igen, vilket är min största skräck därför stressar jag ihjäl mig för att få in alla arbeten i tid så att jag kan lägga det bakom mig. Men jag inser ju nu att jag inte kan hålla på såhär. Medan mina studiekamrater kan sitta mer eller dygnet runt på uni har ju jag en familj att ta hand om....ett ständigt dåligt samvete. Jag orkar inte mer!!!
Jag längtar till sommaren då jag går på föräldraledigt och kommer vara hemma i ett år för att senare avsluta studierna. 
Jag har verkligen satsar på studierna och har brunnit för det, älskat det, men nu orkar jag inte, jag vill inte! jag känner inte igen mig själv. Normalt sett hade jag varit uppslukad av ett projekt nu men jag har inte ens börjat och snart måste jag ha nåt att redovisa. 

Vill bara lägga mig och dra täcket över huvudet!
 

Ja jag förstår vad du menar! Har de någon psykolog på MVC du är inskriven på? Prata med din barnmorska annars om hon kan ta kontakt med någon. Ibland kan det underlätta att bara få prata och sedan få tips från psykologen hur du bör hantera vissa situationer. Du kan ju börja med det, men gör det nu! När man känner dessa varningstecken så är det lika bra att söka hjälp och det är aldrig fel att prata om det, det släpper en del stress i sig om omgivningen vet lite om din situation, då är det lättare för dom att hjälpa dig. Har du någon i din familj som kan hjälpa till med något? Ta så mycket hjälp du kan få. Det känns dumt ibland men just nu behöver du det, inget konstigt med det!

Ring din BM direkt och prata med henne. Berätta hur du mår och fråga om de har någon psykolog du kan prata med!

Jag har en tid till en klinisk beteendevetare på KK om två veckor, pratade med BM igår och hon skulle kontakta läkaren på mvc och be henne ringa så snart som möjligt. Förklarade för henne att det blivit värre men att jag inte kunde ta några beslut om huruvida jag vill medicinera eller ej. 
Tror jag ska återuppta min kurratorkontakt på universitetet också.