Prolem med det sociala, kan jag ha nån diagnos?

Du kan ju titta på andra kriterier som ska uppfyllas för att man ska få en Aspergerdiagnos. 

Asperger är underdiagnosticerat hos kvinnor, då de inte alltid uppvisar samma problem som män. 

Skriver fr mobil. ..du har ingen diagnos tror jag men kanske dåligt självförtroende. Du kommer passa utmärkt i vården men du kanske hamnat på fel arbetsplats. Det är ju så att du ska intte ändra på dej m mår du psykiskt dåligt gå t en kurator tycker jag. Önskar dig lycka till!

Jag hade dåligt självförtroende när jag var yngre men nu har jag ganska bra självförtroende. Jag har lärt mig tycka om mig själv så som jag är. Jag tror inte jag passar inom vården. Praktiserade inom vården när jag gick omvårdnadsprogrammet och då kände jag jag samma som nu, att det sociala är för svårt. På äldreboendet där jag praktisera nu så sa dom att jag inte är redo för jobb inom vården för jag är blyg, tystlåten. Tänkte testa på att praktisera på äldreboende 10 år efter jag gått ut omvårdnadsprogrammet för mitt liv ser annorlunda ut nu, jag är lycklig, mår inte längre psykiskt dåligt. Men nu när jag mår bättre så trodde jag det sociala skulle funka när jag praktisera men det gör det inte. Det blir stopp, jag försöker prata mer men det är inte mycket jag får ur mig. Att prata med folk är en en daglig kamp, det är inget som kommer naturligt. Fast med mina närmaste pratar jag utan hinder, min fästman kan tycka att jag ibland pratar för mycket.

PM:a mig om du vill prata. :) Största skillnaden i det sociala när man jämför social fobi och AS är att vid AS så är man som du säger inte ångestfylld eller rädd för sociala situationer (även om man kan bli det efter många års fruktlösa försök att passa in). Har man social fobi så VET man egentligen hur man skall bete sig/uppföra sig, men man är RÄDD för att misslyckas.

Känner igen mig väldigt mycket. Jag har ADHD.

Jag är inte rädd för sociala situationer men vet inte hur jag ska bete mig/ uppföra mig. Jag har hela mitt liv kämpat med att försöka passa in, har kämpat för att folk ska uppfatta mig som normal. Men det blir ändå så att jag uppfattas som udda, annorlunda. Hade panikångest och var så djupt deprimerad att jag fick självmordstankar när jag var yngre pga mina sociala problem, fattade inte varför det sociala var så svårt för mig.
Fattar fortfarande inte varför det sociala är så svårt för mig. Men jag gått från att hata mig själv och livet till att bli en livsnjutare och har lärt mig tycka om mig själv.

Gud känns som att jag skrivit det där själv. Fast jag är 21..  

Jag ska oxå bli tvingad till att gå i nå praktik.. Kommer absolut inte funka. Då likadana "program" har gjorts sen jag var 14.. Jag har inte fått nån diagnos alls än..

Dom tror attdet skulle bli bättre av att jag är ute bland nytt folk osv men i mitt fall blir det bara värre.. att jag ens tänker tanken gör allt jobbigt..

 

Min dotter har AS och är ganska lik det du beskriver TS.
Kanske kan detta hjälpa till?

lifeofnettan.blogspot.se/2010/12/lista-over-kvinnliga-drag-i-aspergers.html

Social fobi eller fobisk personlighetsstörning skulle jag gissa på.

Jag känner igen detta mkt väl, och jag har ADHD med drag av Asperger. 

Ang jobb, du borde få praktisera på bageri, hunddagis/veterinärklinik eller med att laga mat istället. Inget av dem kräver kontakt med så många andra människor om du inte är ensam på ställena, vilket du inte skulle vara. Kundkontakterna kan du därmed slippa och istället får du ägna dig åt sånt som intresserar dig.

Kanske kan du framöver öppna eget, baka och/eller laga hemma (fast i separat, godkänt kök) och leverera tex.

Jag har aspergers syndrom och känner så väl igen mig! Jag mobbades under hela min grundskoletid. Jag drog mig undan, var tystlåten. Jag hade ingen nyfikenhet av vad de andra gjorde på rasterna. Jag kände mig udda och utstött.

Jag saknade inte kompisar, hade inget behov. Jag dög som reservkompis bland tjejerna. När vi lekte var det roligt men som sagt kände jag inget behov. Det var dem som tog kontakt, inte jag.

Jag fick diagnos 2010. Snart fyller jag 39 år. Jag tycker att du ska begära en utredning! Jag har även varit mobbad som vuxen. All mobbning har tärt på min självkänsla. Jag mår nu mycket bättre, har lärt mig ta ögonkontakt men vet inte varför man ska göra det. Kanske någon här kan förklara? Vad ser ni i ögonen?

Det finns inte så vitt jag vet en logisk förklaring. Men sedan urminnes tider anses man inte kunna lita på någon som inte kan se en i ögonen.

 Majoriteten av det som står i listan stämmer in på mig.

Är så himla trött på att praktisera, har varit tvungen att praktisera i 4 år nu för att få min ersättning. Är i en rehabiliteringsåtgärd, samverkan mellan af och fk. Af och fk utgår från att jag har social fobi för det är den diagnos jag fått. Jag har praktiserat på bageri innan och har försökt få praktik på hunddagis, men har inte hittat nåt hunddagis som kan ta emot mig som praktikant.
Drömmen är att jobba med djur för jag trivs bäst i djurs närvaro. Saknar att vara nära hundar, hade hund innan men hon dog för 1 år sen och vi har inte skaffat nån ny hund än.  

Jag mobbades under många år i skolan. Jag drog mig också undan och var väldigt tystlåten. Hade inget behov av kompisar.
Mobbningen ledde till att jag blev deprimerad, fick självmordstankar och panikångest men nu mår jag bättre.
Jag har också lärt mig att ta ögonkontakt. Fast folk klagar ibland att jag kollar dom för lite i ögonen. När jag inte kollat folk i ögonen och för att jag blyg, tystlåten så har folk ibland bemöt mig som att jag vore en idiot, korkad.
Har funderat på utredning, hur gör man för att få genomgå en utredning och hur går en utredning till?

Jag förstår att du är less på det, men chansen att det leder till jobb på ett eller annat sätt ökar ju ju mer erfarenhet du får. 

Det låter konstigt att inget hunddagis vill/kan ta emot dig som praktikant, de brukar ju glatt säga ja till all hjälp.

 

I ettan följde jag efter de andra för att se vad dem gjorde på rasten, men inte medverka själv. Då blev jag kallad för svans, så jag slutade snabbt och drog mig tillbaka. Idrotten var det värsta. Alla tyckte jag var smal. Jag dög inte i bollspel. Fick gå simskola för att lära mig simma. Jag hatade bollspel och bad.

Jag vände mig till vårdcentralen. Min sambo fick tjata på mig för att jag skulle göra det. Jag fick träffa en läkare som skrev remiss till psyk. Jag fick en kurator som direkt misstänkte aspergers. Hon begärde utredning. Jag fick en tid.

Lite anorlunda för mig eftersom jag utretts en gång tidigare. Fick höra att jag hade en psykisk störning. Men min kurator tyckte inte att det stämde. Jag fick alltså en tid. Jag fick fylla i en massa papper och hon frågade en massa. Bland annat om jag är social, om jag vill ha besticken i en viss ordning. Jag vill gärna ha min favoritkniv, men får ingen ångest om den är i disken. Jag fick sedan träffa en psykiater tillsammans med mina föräldrar som fick berätta hur jag var som barn. Sedan fick jag diagnos!

De med ADHD/ADD och autismspektra, som aspie. Har som sagt svårigheter med att mentalizera (mentalization) och här ingår även emotionell instabil personlighetsstörning.

Det jag kan säga läs på om just detta - mentalization. Finns mest texter på nätet och de är visserligen på engelska men många är matnyttig.

På detta om du inte har fått en genomgående utredning innan, Så har du rättigheten att kräva det! Så gör det! Det är då psykiatrin som gör det.

Har du ingen kontakt med öppenvården, så kan du få den på många olika sätt. Det räcker ibland med att en arbetsterapeut, psykolog eller husläkaren skriver en.

Se till att få en adekvat diagnos. Det hjälper som sagt mycket.