Dotter på 1,5 år, jag orkar inte mer!

Oj då TS låter verkligen jättejobbigt stackars dig
Kan dottern inte gå mer på dagis så du får vila lite för dig själv?
Jag har och är ff utmattad delvis o går på antidepp mm. jag ökade
dagistiden för min son så jag lättare kunde komma fatt mig själv liksom...
Lycka till!

att du är utmattad kan ajg visst det förstå! det måste vara tufft med ett abrn emd svår adhd och en 1,5-åring...  du måste lära dig att förebygga din ångest genom att backa två steg. det hela är en fråga om attityd, och antingen så får du prata högt och försöka övertyga dig själv - jaha, nu blev det lite kladdigt här, men det är väl det trasor är till för>? titta ute! där var det visst fåglar... osv osv. eller så får du söka hjälp för att få rätt verktyg att förebygga ångest med!

för barnen har du ju dom du har med allt vad det innebär!

se även till att få egentid! låt alltid hemmet komma i sista hand, det  är DU först. lägg en filt över legobitarna och sätt dig i soffan med en koff lugnande te.

barnen behöver dig men dom kan itne ha dig på ruinens brant! ge dig själv en break

kramar         

Vad jobbigt det låter, jag lider verkligen med dig. Sjukskriven på grund av utmattningssyndrom och dessutom två så krävande barn. Har du kollat om du kan få ha flickan längre på förskolan? ibland kan ju förskolan ge barn en specialplacering om man har särskilda skäl, vilket jag verkligen tycker att ni har.

Får du  någon hjälp för din utmattning? Om inte så vore det nog skönt att prata med någon om din situation. Du behöver ju få vila! Hur ska du annars bli frisk!

Kan du och din man organisera upp dagarna på något sätt så att det underlättar? Det brukar hjälpa om båda är klara över vad man ska göra hemma, annars gör båda allt och det blir mer kaos.. Du kanske ska lägga din kraft på hushållet endast, det som visserligen också är jobbigt men inte psykiskt påfrestande. Och han får ta huvudansvaret för dottern ett tag. Jag menar inte att man alltid kan vara så strikt, det klart att du  måste prata med din dotter etc. Men att organsera upp vardagen och vem som gör vad tror jag underlättar.    

Jag har en son som snart blir 3 år och en dotter som snart blir 1, följer inte vi den fasta rutinen vi har dag för dag så känner jag också att jag kvävs jag vill bort ta semester från livet. Blir jätte stressad när de släpar ner leksaker i hela vardagsrummet, när vi precis har ätit och det är mat överallt och jag får ingen chans att ta bort det, för att det alltid är någon som skriker efter mig. Ännu värre om någon människa kommer på besök under detta kaos då får jag panik, jag hatar stök. Men jag älskar mina barn.. Ibland orkar man inte ibland är jag en jätte sur o tråkig mamma som bara sitter där på golvet för att hålla dem sällskap åtminstonet. Man orkar inte alltid, vi är alla människor. Följer vi våra rutinor som är: Vakna äta frukost kika på bollibompa, ta det lungt o leka lite, skicka största på dagis i 4a timmar. O minsto brukar sova i 3 timmar (enda middagssovningen hon har på hela dagen). Då brukar jag passa på att städa o ta tid åt mig själv att kika på tv eller göra det jag känner för. Sen väcker jag minsta hämtar stora på dagis går hem o matar minsta. Sen leker vi en stund äter mellis kikar 30 min på tv leker lite till. Lagar mat o äter, ser på lite bompa o sen får de sova vid 18 å då är det dags att städa en stund innan tv tittande och sovande...

Jag har alltid fått dåligt samvete över detta, man känner sig som världens sämsta mamma o tror att barnen ska få men för livet bara för att man säger att nej vi ska inte göra detta eller detta idag mamma orkar inte. Sen ser man ju alla goa mammor på tv som är fräscha o allt ser så himla lätt ut barnen är glada o allt är perfekt.. Varför har inte jag det så vad gör jag för fel? Så är mina spontana kännslor

Fast ärligt? Ni är hemma båda två, barnen är på dagis en stor del av dagen, och du är utmattad intill sammanbrott? Även med ett funktionshindrat barn så låter inte detta som normal trötthet, och det är nåt annat än tips om att orka med barnen som du behöver. Jag tror du behöver en kontakt med psykiatrin innan det blir värre.

Hej!

För det första blir man inte sjuk i utmattningssymtom om man inte tar ett stort ansvar. (Jag är lekman, men tämligen säker här). Du behöver vila, vad den vilan består av är upp till dig men det ska vara just du som avgör och ingen annan. Det går över, men bara om du tar det på allvar och låter det ta tid! Och ge dig själv att du inte har fått denna diagnos av svaghet utan för att du anstränger dig- lite för mycket.

Några konkreta tips:

Någon av er lämnar barnen (helst mannen men som någon slags kompromiss kanske du kan göra det, jag vet inte riktigt hur krävande det är).

Du är ensam mellan 8 och 14, ligg hemma i soffa eller säng (plocka inte ur diskmaskinen, städa inte, häng inte tvätt, åk inte och handla). Läs en enkel bok eller titta på en såpa. Värm mikromat och låt mannen göra vad han vill, men inte lägga över något på dig.

Låt honom gå och hämta barnen. Ta en promenad när du vet att de snart är hemma, gå och träna, åk till bibliotketet och sitt där. Var någon annanstans och kom hem lagom tills han serverar middagen. Har han en intervju eller något måste detta anpassas, men det ska vara RUTINEN. Sätt på en film och titta med barnen tills det är dags för läggningsrutinerna, pedagogiska lekar och pulkabackar kan ni ta nästa vinter (nu vet ju inte jag vad som är bäst för din sjuåring, men vad jag vill säga är: sänk kraven på dig själv. Din familj behöver dig frisk, inte stärkta undertröjor eller hembakat bröd).  

Ta hand om dig! Och när du väl har lite energi över- använd den inte! Tänk dig att du sätter in den på kontot och låt den samla ränta genom att tänka "nu skulle jag orka åka och handla, men jag låter bli och tittar på ännu ett avsnitt av vampire diaries och dricker ännu en kopp te".

Det kommer att bli bättre! Och du kommer att lära dig mycket om dig själv av processen! Gå och lägg dig, och lämna över åt din man. Det gynnar honom också, på sikt.