Psykiska problem

Hej!

Ny här på forumet så var snäll mot mig

Till att börja med: jag vet att detta är en lång inledning på tråden och jag ber redan nu om ursäkt för detta. Men ni som läser igenom det och förhoppningsvis svarar kan få ett stort tack på förhand!

Först lite bakgrundsfakta. Jag är 23 år gammal, man och homosexuell. Min högsta avslutade utbildning är gymnasiet (naturvetenskap) och jag är arbetslös. Jag bor hos mina föräldrar i en lite landsbygdsort i södra Sverige.

Jag har haft en helt "normal" uppväxt i en stabil, kristen kärnfamilj, vilken består av mig, mina föräldrar och mina två äldre bröder. Jag har aldrig haft några problem i skolan (jag har alltid har långt över medelbetyg) och jag har aldrig haft några problem med alkohol eller droger. Jag genomgick ingen tonårsrevolt överhuvudtaget.

Men jag lever med många psykiska och sociala problem. Jag vet faktisk inte var jag ska börja, men det är väl lika bra att bara ta tag i en ände och börja dra.

I hela mitt liv har jag haft otroligt dålig självkänsla. Jag är fullständigt övertygad om jag är helt värdelös. Jag har ingenting att tillföra i något sammanhang. Jag är inte bara utbytbar utan jag är helt och hållet onödig. Oftast är jag dessutom bara till besvär och gör saker värre med min blotta närvaro. Detta leder till enorma skuldkänslor, dygnet runt. Jag ser mig själv som en belastning för, inte bara min familj, mina bekanta och min omgivning, utan även för samhället i stort (jag är ju arbetslös!). Jag är säker på att världen hade varit mycket bättre om jag aldrig fötts.
Dessa tankar lever jag med. De är min vardag.

Men det "roliga" är att det finns inte någon som känner mig på det sättet. Jag är uppvuxen i en familj där vi/man sällan eller aldrig visar känslor. Jag har lärt mig sedan barnsben att dölja och trycka ner mina känslor och agera stark. Så istället för att ge efter för mina tankar om mig själv har jag byggt upp en fasad, som i princip är raka motsatsen. De flesta som "känner" mig skulle förmodligen beskriva mig som att jag vågar ta för mig, att jag står för vad jag gör/tycker, att jag utstrålar enormt självförtroende och att jag tror att jag är världsbäst inom... ja, allt!
Jag ser mig själv som en sorts skådespelare och mitt liv är en föreställning. (Hela detta inlägget är ett perfekt exempel på vad jag menar; jag skriver om mina mörkaste sidor och beskriver mig själv som värdelös, men ändå måste inlägget vara välstrukturerat och rättstavat... Psycho!)

Detta skådespel har lett till långvarig (får man skriva kronisk?) depression som går i vågor. Periodiciteten varierar mellan dagar och veckor, men den kommer alltid tillbaka. Vissa perioder, ibland hela veckor, mår jag bra. (Min dåliga självkänsla är givetvis kvar, men den är jag så van vid så den räknas inte.) Men vissa dagar mår jag så dåligt att jag varken äter, dricker eller stiger upp ur sängen. Observera att detta gäller naturligtvis enbart när jag är ensam. Är mina föräldrar, eller någon annan, hemma/i närheten visar jag inte att jag mår dåligt utan spelar mitt vanliga, starka jag.

Under de värsta av dessa perioder är självmordstankarna ständigt närvarande. I genomsnitt har jag konkreta självmordstankar minst en gång i veckan där jag tydligt har tänkt ut hur jag ska gå tillväga. Men jag har genom åren lärt mig att jag inte klarar av att genomföra dessa planer och de har blivit en del av min vardag.

Jag har i dagsläget en, eller eventuellt två, personer jag skulle kalla för vän. På grund av att jag döljer mina känslor och aldrig riktigt är mig själv har jag utomordentligt svårt att behålla mina sociala kontakter. Jag har alltid haft lätt för att skapa nya kontakter (kom ihåg att jag spelar självsäker), men så fort jag inte "behöver" träffa dem mer dröjer det inte länge innan vi aldrig pratar mer. Men undantaget som bekräftar regeln är att min nuvarande enda/bästa vän är också en av mina äldsta; låt oss kalla honom William.

William och jag gick i samma klass på gymnasiet och var relativt nära varandra under den tiden. Men av någon konstig anledning har jag lyckats behålla kontakten med honom efter studenten, trots att han har flyttat till en annan ort, cirka 20 mil bort. William är den enda jag har berättat att jag är homosexuell för och jag värderar William, och min relation med honom, långt mycket högre än mitt eget liv (vilket i och för sig inte säger speciellt mycket...). Jag skulle gissa att William skulle beskriva mig som nära bekant eller möjligtvis avlägsen vän.

Under alla dessa år av psykisk ohälsa har jag även blivit lite av en hypokondriker. I ett fruktlöst försök att få uppmärksamhet och/eller anledningar till mina problem självdiagnostiserar jag mig med både det ena och det andra. Men jag berättar sällan om mina diagnoser för andra, utan jag använder mina brister som argument mot mig själv i mina destruktiva tankebanor. Sjukt, jag vet.

Många av er kommer säkert att vilja påstå att mina känslor/problem beror på min livssituation (arbetslös, bor hos föräldrar, inga vänner, outbildad, etc.). Men jag har levt med detta så länga jag kan minnas, oberoende vad jag gör eller var jag bor.

Givetvis har jag redan insett att jag behöver professionell hjälp. Men jag har gjort halvhjärtade försök att söka hjälp men jag vet nu att jag kommer inte klara det själv. Så vad jag nu vill veta är hur ska ta det/de första steget/-n.

Att jag måste berätta för någon/några i min närhet om mina problem, så att hen/de kan hjälpa mig att söka hjälp, har jag kommit fram till. Men jag har en (van-?)förställning som mycket effektivt hindrar mig från att ta detta steg.

Som jag skrev tidigare tror jag bestämt att allt blir sämre med min inblandning. Om jag skulle berätta för någon om dessa problem, MINA problem, gör jag det till deras problem. Och gör jag mina problem till deras problem är jag till ännu större belastning än vad jag är nu. En återkommande tanke är:

                                     Bättre att jag, ensam, mår dåligt, än att dra med mig andra ner.

Denna tanke; denna enda tanke har hindrat mig från att prata med någon om vad jag verkligen känner.

Ännu en "rolig" sak är att jag har vänt på problemet i mitt huvud; om det hade varit, till exempel, William som hade mått så dåligt som jag gör, så hade jag givetvis velat att han berättade det för mig så att jag kunde hjälpa honom. Men inte ens denna tanke kan hindra mig från att känna skuld.
Och även om jag skulle förmå mig att berätta; vem ska jag berätta för? Det finns ingen jag vill berätta för så gärna som för William, men jag skulle aldrig våga riskera vår vänskap. Och jag har, som sagt, inte så många vänner så jag har "råd" att chansa.

Är det någon som har några tips på hur jag ska gå till väga. Tack på förhand!
Och förlåt för den långa texten...

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-02-18 02:20
Upptäckte att den här tråden lades upp två gånger. Någon moderator får gärna ta bort en av dem