Hundjäfvel

Äldre 18 Feb 02:11

9 svar

Hur ska jag tackla psykisk ohälsa?

Hej!

Ny här på forumet så var snäll mot mig

Till att börja med: jag vet att detta är en lång inledning på tråden och jag ber redan nu om ursäkt för detta. Men ni som läser igenom det och förhoppningsvis svarar kan få ett stort tack på förhand!

Först lite bakgrundsfakta. Jag är 23 år gammal, man och homosexuell. Min högsta avslutade utbildning är gymnasiet (naturvetenskap) och jag är arbetslös. Jag bor hos mina föräldrar i en lite landsbygdsort i södra Sverige.

Jag har haft en helt "normal" uppväxt i en stabil, kristen kärnfamilj, vilken består av mig, mina föräldrar och mina två äldre bröder. Jag har aldrig haft några problem i skolan (jag har alltid har långt över medelbetyg) och jag har aldrig haft några problem med alkohol eller droger. Jag genomgick ingen tonårsrevolt överhuvudtaget.

Men jag lever med många psykiska och sociala problem. Jag vet faktisk inte var jag ska börja, men det är väl lika bra att bara ta tag i en ände och börja dra.

I hela mitt liv har jag haft otroligt dålig självkänsla. Jag är fullständigt övertygad om jag är helt värdelös. Jag har ingenting att tillföra i något sammanhang. Jag är inte bara utbytbar utan jag är helt och hållet onödig. Oftast är jag dessutom bara till besvär och gör saker värre med min blotta närvaro. Detta leder till enorma skuldkänslor, dygnet runt. Jag ser mig själv som en belastning för, inte bara min familj, mina bekanta och min omgivning, utan även för samhället i stort (jag är ju arbetslös!). Jag är säker på att världen hade varit mycket bättre om jag aldrig fötts.
Dessa tankar lever jag med. De är min vardag.

Men det "roliga" är att det finns inte någon som känner mig på det sättet. Jag är uppvuxen i en familj där vi/man sällan eller aldrig visar känslor. Jag har lärt mig sedan barnsben att dölja och trycka ner mina känslor och agera stark. Så istället för att ge efter för mina tankar om mig själv har jag byggt upp en fasad, som i princip är raka motsatsen. De flesta som "känner" mig skulle förmodligen beskriva mig som att jag vågar ta för mig, att jag står för vad jag gör/tycker, att jag utstrålar enormt självförtroende och att jag tror att jag är världsbäst inom... ja, allt!
Jag ser mig själv som en sorts skådespelare och mitt liv är en föreställning. (Hela detta inlägget är ett perfekt exempel på vad jag menar; jag skriver om mina mörkaste sidor och beskriver mig själv som värdelös, men ändå måste inlägget vara välstrukturerat och rättstavat... Psycho!)

Detta skådespel har lett till långvarig (får man skriva kronisk?) depression som går i vågor. Periodiciteten varierar mellan dagar och veckor, men den kommer alltid tillbaka. Vissa perioder, ibland hela veckor, mår jag bra. (Min dåliga självkänsla är givetvis kvar, men den är jag så van vid så den räknas inte.) Men vissa dagar mår jag så dåligt att jag varken äter, dricker eller stiger upp ur sängen. Observera att detta gäller naturligtvis enbart när jag är ensam. Är mina föräldrar, eller någon annan, hemma/i närheten visar jag inte att jag mår dåligt utan spelar mitt vanliga, starka jag.

Under de värsta av dessa perioder är självmordstankarna ständigt närvarande. I genomsnitt har jag konkreta självmordstankar minst en gång i veckan där jag tydligt har tänkt ut hur jag ska gå tillväga. Men jag har genom åren lärt mig att jag inte klarar av att genomföra dessa planer och de har blivit en del av min vardag.

Jag har i dagsläget en, eller eventuellt två, personer jag skulle kalla för vän. På grund av att jag döljer mina känslor och aldrig riktigt är mig själv har jag utomordentligt svårt att behålla mina sociala kontakter. Jag har alltid haft lätt för att skapa nya kontakter (kom ihåg att jag spelar självsäker), men så fort jag inte "behöver" träffa dem mer dröjer det inte länge innan vi aldrig pratar mer. Men undantaget som bekräftar regeln är att min nuvarande enda/bästa vän är också en av mina äldsta; låt oss kalla honom William.

William och jag gick i samma klass på gymnasiet och var relativt nära varandra under den tiden. Men av någon konstig anledning har jag lyckats behålla kontakten med honom efter studenten, trots att han har flyttat till en annan ort, cirka 20 mil bort. William är den enda jag har berättat att jag är homosexuell för och jag värderar William, och min relation med honom, långt mycket högre än mitt eget liv (vilket i och för sig inte säger speciellt mycket...). Jag skulle gissa att William skulle beskriva mig som nära bekant eller möjligtvis avlägsen vän.

Under alla dessa år av psykisk ohälsa har jag även blivit lite av en hypokondriker. I ett fruktlöst försök att få uppmärksamhet och/eller anledningar till mina problem självdiagnostiserar jag mig med både det ena och det andra. Men jag berättar sällan om mina diagnoser för andra, utan jag använder mina brister som argument mot mig själv i mina destruktiva tankebanor. Sjukt, jag vet.

Många av er kommer säkert att vilja påstå att mina känslor/problem beror på min livssituation (arbetslös, bor hos föräldrar, inga vänner, outbildad, etc.). Men jag har levt med detta så länga jag kan minnas, oberoende vad jag gör eller var jag bor.

Givetvis har jag redan insett att jag behöver professionell hjälp. Men jag har gjort halvhjärtade försök att söka hjälp men jag vet nu att jag kommer inte klara det själv. Så vad jag nu vill veta är hur ska ta det/de första steget/-n.

Att jag måste berätta för någon/några i min närhet om mina problem, så att hen/de kan hjälpa mig att söka hjälp, har jag kommit fram till. Men jag har en (van-?)förställning som mycket effektivt hindrar mig från att ta detta steg.

Som jag skrev tidigare tror jag bestämt att allt blir sämre med min inblandning. Om jag skulle berätta för någon om dessa problem, MINA problem, gör jag det till deras problem. Och gör jag mina problem till deras problem är jag till ännu större belastning än vad jag är nu. En återkommande tanke är:

Bättre att jag, ensam, mår dåligt, än att dra med mig andra ner.

Denna tanke; denna enda tanke har hindrat mig från att prata med någon om vad jag verkligen känner.

Ännu en "rolig" sak är att jag har vänt på problemet i mitt huvud; om det hade varit, till exempel, William som hade mått så dåligt som jag gör, så hade jag givetvis velat att han berättade det för mig så att jag kunde hjälpa honom. Men inte ens denna tanke kan hindra mig från att känna skuld.
Och även om jag skulle förmå mig att berätta; vem ska jag berätta för? Det finns ingen jag vill berätta för så gärna som för William, men jag skulle aldrig våga riskera vår vänskap. Och jag har, som sagt, inte så många vänner så jag har "råd" att chansa.

Är det någon som har några tips på hur jag ska gå till väga. Tack på förhand!
Och förlåt för den långa texten...

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-02-18 02:19
Upptäckte att den här tråden lades upp två gånger. Någon moderator får gärna ta bort en av dem.

Litet My

Äldre 18 Feb 02:35

#1

Skulle du kunna vända på de tankarna och tänka att "när jag känner att mina problem bara är en belastning så är det depressionen som talar, inte jag?"

Tycker det är modigt av dig att våga prata med dina vänner och att du redan nu tagit det svåraste steget, dvs inse att du behöver söka hjälp.

De allra flesta riktigt deprimerade och självmordsbenägna tänker ungefär som du "Världen skulle bli bättre utan mig, jag är en belastning för andra" och kanske tom "det vore egentligen bättre för de andra om jag försvann"

Är Williman en riktig vän som han tycks vara så finns han där för dig som stöd, det är jag alldeles säker på.Det jag också tänker är att du får vara lite besvärlig när du söker hjälp, nöj dig INTE med att bli hemskickad med en packe Citalopram och kräv även samtal och hjälp att gå till botten med dina problem och att nå orsaken till dem, din depression tycks ju varat länge och inte uppkommit nu det senaste, då är det ofta jätteviktigt att iaf på ett ungefär reda ut hur/när/varför för att på sikt kunna berarbeta de bitarna (när du mår lite bättre och orkar)

Stort lycka till.

Hundjäfvel

Äldre 18 Feb 13:35

#2

Litet My skrev 2013-02-18 02:35:47 följande:

Skulle du kunna vända på de tankarna och tänka att "när jag känner att mina problem bara är en belastning så är det depressionen som talar, inte jag?"

Tycker det är modigt av dig att våga prata med dina vänner och att du redan nu tagit det svåraste steget, dvs inse att du behöver söka hjälp.

De allra flesta riktigt deprimerade och självmordsbenägna tänker ungefär som du "Världen skulle bli bättre utan mig, jag är en belastning för andra" och kanske tom "det vore egentligen bättre för de andra om jag försvann"

Är Williman en riktig vän som han tycks vara så finns han där för dig som stöd, det är jag alldeles säker på.Det jag också tänker är att du får vara lite besvärlig när du söker hjälp, nöj dig INTE med att bli hemskickad med en packe Citalopram och kräv även samtal och hjälp att gå till botten med dina problem och att nå orsaken till dem, din depression tycks ju varat länge och inte uppkommit nu det senaste, då är det ofta jätteviktigt att iaf på ett ungefär reda ut hur/när/varför för att på sikt kunna berarbeta de bitarna (när du mår lite bättre och orkar)

Stort lycka till.

Tack för att du tog dig tid att svara!

Jag har försökt att vända på tankarna. Precis som du skriver har jag försökt att kontra varje negativ tanke med en "nej, så tycker jag egentligen inte!", men jag kan inte lura mig själv så enkelt... Jag vet ju hur jag känner.

Och för att förtydliga: Jag har alltså inte pratat med någon om detta. Men jag har insett att det kanske är ett nödvändigt ont.

De tankeexempel du ger är precis vad jag känner.

Grejen är att jag tror inte att William värderar mig och vår relation tillnärmelsevis lika högt som jag gör. Jag är rädd för att han skulle dra sin kos när han får reda på vilket vrak jag egentligen är. Och en rätt ordentlig bit av mig hoppas att han skulle reagera så, för han förtjänar långt mycket bättre vänner än mig!

Hur jag ska ta ställning till och vad jag ska ställa för krav på vården ligger med största sannolikhet långt fram i tiden, men jag ska försöka komma ihåg det du skriver.

Ängla09

Äldre 18 Feb 17:17

#3

Har själv haft väldigt låg självkänsla.

Hitta ett sätt som passar dig att förbättra den! Sök efter böcker, kurser eller annat som du kan ta hjälp av.

Finns massor av sätt...

Jag gillar "raka puckar" och har därför använt mig av "The Work" . Tidigare mycket olika självhjälpsböcker.

litengunnarolle

Äldre 18 Feb 17:40

#4

Oj, stora bitar av det du skriver hade kunnat vara jag för några år sedan... Jag tänkte också att jag var onödig, att jag måste spela självsäker och inte fick belasta andra med mina problem. För mig blev första steget att ta kontakt med kuratorn på skolan. Det kändes inte så hemskt eftersom dit gick massor med människor av alla möjliga anledningar. Efter några samtal skickade kuratorn vidare mig till barn- och ungdomspsykiatrin. Eftersom jag var minderårig var hon tvungen att också kontakta mina föräldrar. Det kändes lättare när någon annan sade det till min mamma och pappa istället för att göra det själv. Eftersom hon var ett "proffs" visste jag ju att jag inte bara hittat på mina problem när hon sade att de var verkliga.

Du kanske kan ta kontakt med en kurator på en vårdcentral själv om det är att prata med din familj som känns jobbigast? Annars är ett supertips att skriva ett brev om hur du känner. Då kan du skriva om tills det känns helt rätt och du behöver inte säga det högt (det som i alla fall jag tyckte var svårast).

Det är jättebra att du insett att du behöver hjälp! Kom ihåg att du har tagit ett av de största stegen!

Hoppas allt kommer att ordna sig för dig!

PolyPond

Äldre 18 Feb 18:06

#5

Det man börjar med för att få hjälp med sin psykiska ohälsa är att kontakta primärvården, dvs din hälsocentral. Det sannolika där är att du kommer att få komma i kontakt med deras kurator eller psykosociala team, om de har ett sådant. Med kuratorns hjälp kan du få lite mera på fötterna angående om ditt problem går att lösa med samtal hos henom eller om du bör ha remiss till vuxenpsykiatrin.

Lycka till!

Hundjäfvel

Äldre 18 Feb 21:29

#6

Ängla09 skrev 2013-02-18 17:17:50 följande:

Har själv haft väldigt låg självkänsla.

Hitta ett sätt som passar dig att förbättra den! Sök efter böcker, kurser eller annat som du kan ta hjälp av.

Finns massor av sätt...

Jag gillar "raka puckar" och har därför använt mig av "The Work" . Tidigare mycket olika självhjälpsböcker.

Har du lyckats förbättra din självkänsla nu? Jag skulle behöva höra att det går att komma ur detta... Det känns som om det enda man hör om psykiska sjukdomar är att man aldrig blir riktigt frisk och att de kommer tillbaka.

Jag ska undersöka det du föreslår, men tyvärr är jag väldigt skeptisk till min egen förmåga.

litengunnarolle skrev 2013-02-18 17:40:43 följande:

Oj, stora bitar av det du skriver hade kunnat vara jag för några år sedan... Jag tänkte också att jag var onödig, att jag måste spela självsäker och inte fick belasta andra med mina problem. För mig blev första steget att ta kontakt med kuratorn på skolan. Det kändes inte så hemskt eftersom dit gick massor med människor av alla möjliga anledningar. Efter några samtal skickade kuratorn vidare mig till barn- och ungdomspsykiatrin. Eftersom jag var minderårig var hon tvungen att också kontakta mina föräldrar. Det kändes lättare när någon annan sade det till min mamma och pappa istället för att göra det själv. Eftersom hon var ett "proffs" visste jag ju att jag inte bara hittat på mina problem när hon sade att de var verkliga.

Du kanske kan ta kontakt med en kurator på en vårdcentral själv om det är att prata med din familj som känns jobbigast? Annars är ett supertips att skriva ett brev om hur du känner. Då kan du skriva om tills det känns helt rätt och du behöver inte säga det högt (det som i alla fall jag tyckte var svårast).

Det är jättebra att du insett att du behöver hjälp! Kom ihåg att du har tagit ett av de största stegen!

Hoppas allt kommer att ordna sig för dig!

Jag har varit i kontakt med min vårdcentral och haft tid med en kurator. Men bara tanken på ett sådant möte fick mig att deppa ihop fullständigt (i brist på bättre uttryck). Att ta mitt problem till sjukvården gör det så uppenbart att jag är en belastning.
Jag äcklas ju av mig själv bara när jag skriver detta; jag tar ju upp eran tid och känner mig som en social olägenhet.

Vad jag tror skulle kunna hjälpa är någon som tvingar/pushar mig gör något åt det. Men jag vet inte hur jag ska närma mig det delproblemet... Varje försök, eller rättare sagt tanke på att berätta för någon får mig att må ännu sämre.

Att skriva är en bra idé och ja, jag håller med om att det är lättare att skriva än att prata om detta (jag kan ju tydligen skriva om det här, till allmän beskådan). Men när jag börjar på ett brev som jag avser att skicka till någon kan jag inte förmå mig själv att färdigställa det, och än mindre skicka det.
Jag slogs just av tanken att skicka en länk till denna tråden. Är det en bra ide?

PolyPond skrev 2013-02-18 18:06:50 följande:

Det man börjar med för att få hjälp med sin psykiska ohälsa är att kontakta primärvården, dvs din hälsocentral. Det sannolika där är att du kommer att få komma i kontakt med deras kurator eller psykosociala team, om de har ett sådant. Med kuratorns hjälp kan du få lite mera på fötterna angående om ditt problem går att lösa med samtal hos henom eller om du bör ha remiss till vuxenpsykiatrin.

Lycka till!

Tack för infon, men som jag skrivit tidigare har jag försökt, men misslyckats att skaffa professionell hjälp. Så hur det kommer gå till (för det kommer förhoppningsvis att hända någon gång) ligger en bit in i framtiden.

litengunnarolle

Äldre 19 Feb 08:01

#7

Hundjäfvel skrev 2013-02-18 21:29:08 följande:

Har du lyckats förbättra din självkänsla nu? Jag skulle behöva höra att det går att komma ur detta... Det känns som om det enda man hör om psykiska sjukdomar är att man aldrig blir riktigt frisk och att de kommer tillbaka.

Jag ska undersöka det du föreslår, men tyvärr är jag väldigt skeptisk till min egen förmåga.

Jag har varit i kontakt med min vårdcentral och haft tid med en kurator. Men bara tanken på ett sådant möte fick mig att deppa ihop fullständigt (i brist på bättre uttryck). Att ta mitt problem till sjukvården gör det så uppenbart att jag är en belastning.
Jag äcklas ju av mig själv bara när jag skriver detta; jag tar ju upp eran tid och känner mig som en social olägenhet.

Vad jag tror skulle kunna hjälpa är någon som tvingar/pushar mig gör något åt det. Men jag vet inte hur jag ska närma mig det delproblemet... Varje försök, eller rättare sagt tanke på att berätta för någon får mig att må ännu sämre.

Att skriva är en bra idé och ja, jag håller med om att det är lättare att skriva än att prata om detta (jag kan ju tydligen skriva om det här, till allmän beskådan). Men när jag börjar på ett brev som jag avser att skicka till någon kan jag inte förmå mig själv att färdigställa det, och än mindre skicka det.
Jag slogs just av tanken att skicka en länk till denna tråden. Är det en bra ide?

Tack för infon, men som jag skrivit tidigare har jag försökt, men misslyckats att skaffa professionell hjälp. Så hur det kommer gå till (för det kommer förhoppningsvis att hända någon gång) ligger en bit in i framtiden.

Det går att få bättre självkänsla. För några år sedan så tyckte jag som sagt att jag var värdelös, jag var övertygad om att ingen ville ha mig. Jag föll in i en ganska djup depression och gick in i väggen. Men efter massa hjälp och stöd både från min familj och från vården så mår jag nu bra. Jag känner att jag är ju visst värd jättemycket! Så det går, men vägen dit är inte alltid så lätt.

Att länka till den här tråden är ju en jättebra idé! Du har ju uttryckt dig väldigt bra i trådstarten och i dina svar till oss.

Du har all rätt att vara lika glad som alla andra, du är inget "problem". Det kan vara svårt att ta till sig sådana ord, men de är sanna.

Hundjäfvel

Äldre 19 Feb 22:31

#8

litengunnarolle skrev 2013-02-19 08:01:38 följande:

Det går att få bättre självkänsla. För några år sedan så tyckte jag som sagt att jag var värdelös, jag var övertygad om att ingen ville ha mig. Jag föll in i en ganska djup depression och gick in i väggen. Men efter massa hjälp och stöd både från min familj och från vården så mår jag nu bra. Jag känner att jag är ju visst värd jättemycket! Så det går, men vägen dit är inte alltid så lätt.

Att länka till den här tråden är ju en jättebra idé! Du har ju uttryckt dig väldigt bra i trådstarten och i dina svar till oss.

Du har all rätt att vara lika glad som alla andra, du är inget "problem". Det kan vara svårt att ta till sig sådana ord, men de är sanna.

Tack, det behövde jag höra.

Och jag vet mycket väl att jag har rätt att må bra och att jag inte ska behöva ha de här känslorna/tankarna. Jag vet det. Men jag kan inte förstå det... Ni vet säkert allihop vad jag menar.

litengunnarolle

Äldre 19 Feb 23:00

#9

Hundjäfvel skrev 2013-02-19 22:31:36 följande:

Tack, det behövde jag höra.

Och jag vet mycket väl att jag har rätt att må bra och att jag inte ska behöva ha de här känslorna/tankarna. Jag vet det. Men jag kan inte förstå det... Ni vet säkert allihop vad jag menar.

Jag önskar dig all lycka!

Hur ska jag tackla psykisk ohälsa?

INNEHÅLL