Frukost, lunch och middag. Eller?

Självklart behöver barnen ha matrutiner. Så här äter vi:
Frukost 6.30
Mellanmål ca 9
Lunch 11.30
Mellanmål ca 14
Middag 16.30
Kvällsmacka 18

Självklart ruckas tiden ibland, sånt händer. Men vi satsar på att det ska vara så här varje dag.

Vardag
Vuxenfrukost/välling för tösen vid 6:45-7
Lunch vid 11-11:30
Mellis för tösen 14:30
Middag vid 17:30

Inget mer efter det.

Helg
Frukost när man vaknar
Lunch någon gång under dagen
Middag vid 17-18
Frukt om man är sugen
Lördagsgodis

Inget mer efter det

Tösen är 3 år

Tycker ni ska prata om det och komma fram till vad som är bäst tillsammans.
Personligen tycker jag mannen låter egoistisk och gör vad som passar honom.

I vår familjen får barnets behov styra, dvs äta frukost lunch och middag ihop så att vi får umgås samt lär 2 åringen bordsskick etc.
Vill vi vuxna ha godis och mys äter vi det när sonen lagt sig.
Tycker matstunderna bidrar till kommunikation, närhet och gemenskap.

Lycka till och skriv gärna vilka ändringar ni gör i familjen.

Alla gör ju naturligtvis olika och har olika vanor. Men i ert fall verkar det som om du kämpar med att ändra dina "dåliga" vanor, medan din man skiter i att försöka ändra på något och bara kör på i gamla hjulspår. Och så ska det ju inte behöva vara.

Ni måste ju sätta er ner och prata om hur ni vill ha det, och hur ni vill att era barn ska ha det. Vad vill ni att de ska få med sig för matvanor när de växer upp?

Jag åt bara lagad mat en gång om dagen innan jag fick barn. Men för oss är det viktigt att vår son får med sig bra matvanor och därför började vi äta lagad mat både till lunch och middag när han föddes. Och sen är det ju bra för kroppen och magen att äta hyfsat regelbundet, så därför gör vi det.

Vin, godis, chips och annat "skräp" äter vi på kvällen när sonen har somnat...

Här hemma har vi skärpt till oss som tusan sedan vi fick barn. Innan åt vi på jobbet. Och det var både frukost, lunch och ev middag med. På kvällen åt vi något litet tillsammans. T ex macka, fruktsallad eller ibland någon mat.

Men nu sedan dottern föddes har vi som sagt lagt om helt. Den som är ledig med henne äter frukost med henne runt 8-9.
Lunch mellan 11-12.
Middag äter vi tillsammans vid 17-18.
Däremellan äts något/några mellanmål.  Och jag och maken äter ofta något lätt på kvällen framåt 20-21. (Nu äter vi oftast något matigare då jag är gravid och vrååålhungrig).
Helgerna äter vi oftast allt tillsammans, men har inte så fasta tider. Men brukar gå mellan 3-5 timmar mellan målen iaf.

Som tidigare nämnts måste ni snacka igenom hur ni vill ha det i er familj. Och även om din sambo inte vill äta det ni äter så borde han ju sitta med er vid bordet.
Laga maten tillsammans? Är han så pass hungrig direkt efter jobbet får han väl ta en frukt sålänge.      

Nu behöver ju små, växande barn äta 3 gånger om dag + mellanmål, så det är väl bara att sätta dig ner med din man och prata igenom det här. Vad är bäst för barnen? Hur ska ni göra så de får bästa möjliga vanor redan från start?

Det är genom att äta frukost, mellis, lunch, mellis, middag och eventuellt någon på kvällen om middagen är tidig.

Både lunch och middag bör vara riktigt mat (men såklart att man kan slinka undan någon gång ibland om man inte orkar och köra på yoghurt med macka eller något liknande).

Tusen tack för era svar!

Slutsatsen jag drar är att jag faktiskt varit rätt ute. När man får barn skärper man sig och serverar mat vid bestämda tider. (Jag glömde förstås mellanmålen i min beskrivning ovan.)
Nu har jag fått lite mer vatten på min kvarn att barn bör äta två lagade mål om dagen så ska jag köra på det.

Men man blir ju lite osäker när han säger att det är jättevanligt att äta middag klockan tolv. Jag sa att nog 95% tycker det ska vara lunch mitt på dagen och middag på eftermiddagen men han trodde mer 40/60. Fast jag undrar om små barn verkligen äter enligt den modellen. Får nog ta ett snack med hans syster, hon tenderar att komma ihåg mer detaljer från deras barndom.

Jo, visst hade det varit trevligt om han ville sitta med vid middagsbordet. Jag ska jobba på det och hoppas att han inser att gemenskapen är trevlig, och nödvändig för familjen.

Kanske ska förtydliga: Barnen äter frukost, mellis, lunch, mellis, middag, ev. något litet innan läggdags.

Problemet är väl att jag har svårt att få med maken på att äta lagad mat på eftermiddagen. Så om jag av någon anledning inte lagar middag så gör inte han det heller. Såvida han inte är hungrig själv förstås, annars blir det smörgås.

Jag trycker absolut att middag är ett viktigt mål både för mig och barnet. Om din nu vägrar att äta mat kan han väl sitta med och äta en smörgås eller dyl i alla fall.

Jag är gift med en kvinna som växt upp ganska gammaldags ute på landet. Hon kallar det vi äter mitt på dagen för middag. Och det vi äter vid 17-tiden kallar hon kvällsmat. Hon anser att det målet kan vara lite enklare. Vi har löst detta på följande vis: 
07 - frukost
11:30 - middag/lunch = lagad mat
14:30 - mellanmål/fika
17:30 - kvällsmat/middag = lagad mat men alltid tillsammans med bröd, pålägg och sallad. Så kan hon välja att ta pyttelite mat och en smörgås och grönsaker istället, utan att barnen noterar det. För hos oss är det iaf superviktigt för att barnen ska äta ordentligt att vi vuxna gör det åtminstone gör på ett sätt som får ungarna att tro att vi äter ordentligt
18:30 - i samband med att vi dukar av och gör i ordning i köket brer vi varsin macka åt barnen. 

Ja, det låter ju som en bra lösning ni har hittat, happy in hell.

Ok, så jag ska inte förvänta mig att han äter middag, men jag kan hävda att det är viktigt för barnen att han sitter med vid bordet när vi andra äter. Han gillar inte smörgås och äter nog egentligen bara en gång om dagen när jag tänker efter. Ibland blir det på jobbet och ibland med oss på eftermiddagen.

Han tycker nog inte det är så viktigt med rutiner för barnen. Jösses vad jag fick kämpa med att få honom att inse vikten av bra sömnrutiner (för barn alltså) när vi fick vårt första barn. Men nu är han helt omvänd, det pratade vi om senast igår.

Jag får helt enkelt omvända honom här med. Men suck, jag önskar att jag slapp. Det är inte kul när han himlar med ögonen och visar tydligt hur löjlig jag är som tycker att han ska sitta med oss vid middagsbordet, speciellt om han inte ska äta själv. Eller att jag alltid blir sist kvar vid bordet för att jag inte hunnit äta samtidigt som de andra för att jag matat den lilla. För han och 3-åringen har ju ätit färdigt/inte ätit alls. Då känner jag mig dum och tänker att jag kanske har fel.

Så i teorin vet jag att jag har rätt, det gäller bara att jag ska stå på mig då.