Fler som brutit kontakten med sina föräldrar?

Ja, jag har beslutat att bryta kontakten med min mamma, jag klarar inte av att ha så mycket negativ energi i mitt liv som får mig att må dåligt. Det är jobbigt, men samtidigt måste jag sätta MIG först.

Ja, jag har brutit kontakten med min mamma sedan några år tillbaka.

Jag bröt kontakten med mina föräldrar 2009. Innan dess träffade jag de bara vid jul, alltså en gång per år från 16-35 års ålder. 

Jag har brutit kontakten med min mamma, på hennes inrådan egentligen, jag orkade inte höra av mig som förut och då tog hon bort mig från facebook, hörde inte av sig när jag fyllde år osv. Så då fick det bli så.
Hon har försökt ta kontakt som jag ignorerat. Hon kallar mig hemska saker och anklagar mig för hemska saker och tar alldeles för mycket energi för mig.
Då jag inte heller har någon far (han stack när jag va 1) så är jag föräldralös numera.
Svårt att säga om det är bättre såhär men jag tror det, jag behöver inte tippa på tå och göra allt någon annan befaller mig att göra.

Jag har 3 syskon men jag är sladdbarn och har inte så jättebra kontakt med någon av dem. 
tycker det är synd om mitt barn som går miste om en släkt.  
Min sambos släkt bor 72 mil härifrån (De är dock helt underbara)   

Min mamma vet inte ens att jag är gravid, hon kommer antagligen få veta det när alla andra på facebook får veta det. Min ena syster har fortfarande min mamma som vän på facebook så hon kommer se det via henne. Jag bryr mig inte för jag klarar mig bra utan henne.       

Men hur kommer man över skuldkänslorna? Fått långa mail från min mamma idag. Först var dom ilskna och massa om att det enbart är jag som ska ändra mig. Sen när hon insåg att jag menade allvar om att vi verkligen ska bryta så får jag nu massa förtvivlade mail...men jag orkar verkligen inte mer. Allt måste jag må dåligt över när de gäller dom....

Min syster är superledsen så känner mig hemsk mot henne. Men mina föräldrar, eller ja min mamma, tar verkligen all min energi.

Och det vore så mycket lättare om man haft en hemsk barndom kanske, men vi var en riktig svensson-familj. Men redan i tonåren så bråkade jag och mamma konstant, sen blev det bättre när jag flyttade hemifrån och sen när jag fick barn, men nu är det hemskt igen.

Och jag går redan igenom så jävla mycket med att vara ensamstående och nybliven arbetslös då jag blev varslad. Så jag orkar verkligen inte mer :(

Kan du inte säga att du behöver en paus till att börja med? Du kanske känner annorlunda när du fått nytt jobb osv.

Jag hade en hemsk barndom och har fortfarande men för det och kommer gå till psykolog under lååååång tid framöver för att försöka komma över det. Mina syskon hade det ännu värre än vad jag hade.

Jag har en hemsk barndom bakom mig och skulle vilja bolla (bearbeta) med någon i samma sits.
Intresserad ? 

Du har bara skyldigheter mot dina goda vänner. Om dina föräldrar inte är goda skall du bryta.
Föräldrar har ingen given plats pga. gener. Dom skall bara få det dom förtjänar.

Jag själv önskar en uppväxt med andra föräldrar. Mina gjorde mera skada en nytta.
Numera pratar jag öppet om det och skäms inte för det.
Min mamma hade psykiska problem som gick ut över mig och pappa var en toffel som inte stoppade henne.
När jag frågade honom varför han inte slängde ut henne när hon slog mig som barn svarade han att han var rädd att mista henne !!!!!
 

Jag har nyligen brutit med båda föräldrar och syskon.... Deras barnbarn är för små att förstå och vetsåklart inget. Men efter en väldigt jobbig uppväxt och fortsättning på det jobbiga så känns det som en befrielse. Men väldigt tragiskt att det ska behöva bli såhär.

I vanliga fall ja. Men den senaste gången jag skulle prata med en över nätet som sa sig hade hemsk barndom visade det sig att personen i fråga egentligen skrev en bok och hade haft en jättebra barndom.

Min psykolog säger att även om det är nyttigt att prata om sin barndom och våga vara öppen med det så är det en annan sak att prata med en riktig psykolog om det. En.psykolog har utbildning och erfarenhet och kan komma med konkreta tips och råd och vet hur man ska göra och bete sig.

Så ett tips är att g o prata med en psykolog eller terapeut och våga öppna dig.

Du får gärn maila mig och jag lyssnar absolut. Men kan inte lova att jag delar med mig av min barndom.