Dottern vill inte ha mig, längtar bara efter pappa

Pratar pappan illa om dig?

Alt är det en pappighetsperiod?

Riktigt trist att ni inte kan prata om det här ni föräldrar tycker jag, våra barn har också haft mamma eller pappa perioder men vi har alltid kunnat prata om dem, dock har de inte varit så extrema.     

Oj vad jobbigt det måste vara. Får ont i hjärtat av att läsa det du skriver.

Tror du inte att det är en period då? Min son är 10 månader och nu är det bara jag som gäller. Pappa får hålla sig långt borta. Samtidigt har min syster en son på 4 år där bara pappan gäller för tillfället. Han säger ofta saker som "mamma du är dum, det är bara pappa som är snäll" "Mamma du är tråkig, det är bara pappa som är rolig".. Men så går det en stund och sen är det mamma som gäller igen.

Har svårt att tänka mig att han inte gör det eftersom han ofta är nedlåtande då vi ses, kan vräka ur sig saker som "det fattar ju inte du" "vad fan tror du" osv.

Dottern har även frågat om jag röker (jag gjorde det förut när jag och hennes pappa bodde ihop, men har slutat nu, dottern har aldrig sett mig röka)

Svarade nej, och undrade varför hon frågade. Då sa hon att pappa säger att jag röker. Om man röker luktar man illa och dör...

Sen säger hon att pappa säger att jag är så liten. Jag vet att han menar typ som att man är inget värd, men hon tror att han menar liten=kortväxt.

Så ja, det kan nog finnas skitprat. Vad ska man göra, prata skit tillbaka? Jag säger aldrig ett ont ord om honom, håller dock inte med dottern då hon vill att jag ska säga att jag älskar honom, brukar säga att jag tycker om honom för att göra henne nöjd.

NotPerfect: bor din syster och pappan ihop?

Innan det blev så här var det bara jag som gällde, hon grinade och skrek när vi lämnade till varandra, det var också hemskt att känna att man övergav sitt barn, mendet här känns nästan mer i hjärtat.

Min son var lika dan tidigare, är väl lite så fortfarande men accepterar mer att vara här nu också, han har varit väldigt pappig ända sedan han var liten och får han välja så är det pappa som gäller.

Nu har jag turen att ha haft två barn tidigare som var så mot mig och ville absolut inte vara hos sin pappa, så jag viste att när sonen började hålla på så så hade det inget med mig att göra utan bara att barn ibland väljer att ty sig till den andre föräldern mer ibland.

Mina döttrar som var extremt mammiga har en pappa som är helt fantastisk och är den snällaste man kan tänka sig, så jag vet att det inte hade med att göra att han gjorde något fel eller så utan bara att de hade fått för sig att de ville vara med mamma...samma sak med sonen, jag vet att jag är en ganska rolig och snäll mamma så det handlar inte om mig när sonen saknar sin pappa så mycket.

Det enda man kan göra är att säga att man förstår att barnet saknar den andra föräldern men att nu ska de vara hos mig, var tydlig och berätta hur länge, kanske ha en almanacka som man kryssar i så de verklgien ser när de ska till pappa igen och kan slappna av i vet skapen om när de ska dit igen.
Man ska aldrig säga saker typ "nu blir mamma ledsen när du saknar pappa" utan försöka vara så förstående som man kan.
Låt gärna barnet få prata i telefonen eller kanske face tima om man har den möjligheten, allt för att göra det lättare för barnet att "härda" ut i sin längtan.

Sen glöm aldrig bort att det inte handlar om dig utan det är "bara" något barnet har fått för sig och det går över med tiden. 

Tack för de orden, trygg och stabil :)

Känns som man vänder in och ut på sig själv, redan jobbigt att bara ha vv.

Hennes pappa var extremt oengagerad då vi bodde ihop, kanske spenderade en halvtimme om dagen med henne då hon var liten. Om jag lagade mat och bad honom passa henne kunde han spela tvspel och låta henne ligga en halvtimme bredvid i babygymet, och då var det enda stunden på dagen de umgicks.

Vet att de ser mycket på tv, alldeles för mycket, och har svårt att tänka mig att han skulle gå från 0 engagerad till jättebra pappa, men jag hoppas ju att det är så, att han engagerar sig i henne och gör saker förutom att se på tvn.

Har faktiskt funderat över det med almanacka, men tänker att det kanske ökar drivet att vilja till pappa istället?

Idag pratade de på telefon, och då började hon gråta efteråt och säga att hon saknade honom.

WPmamman: hur gammalt var ditt barn då när den sa ifrån till pappan?

Visst är det avskyvärt med föräldrar sim måste prata skit om den andra. Dom förstår ju inte att den det skadar mest är barnet.

Fortsätt att vara den mamma du är.
Fokusera inte på ev. skitprat: du vet inte hur mycket det förekommer eller om än alls.

Detta ger sig. Barn - även i sambo/äktenskap - relationer har perioder då de  föredrar den ena föräldern framför den andra.

Framförallt: fastna inte i tänket att detta beror på den andra föräldern! Då drar du en verklig nitlott.