Min vuxna syster parasiterar på mina föräldrar

Absolut ingenting ska du göra!

Det är upp till dina föräldrar hur de ska göra, de är som sagt vuxna! 

Prata allvar med syrran kanske och säg exakt vad du anser om hennes beteende och om henne.

Det är så jag brukar resonera. Eftersom mina föräldrar är så snälla så kommer det alltid att förbli som det är nu, dvs min syster och hennes barn träffar dom så mycket så att dom är helt utmattade och inte orkar med övriga barnbarn. Och för den delen inte orkar bjuda hem hela familjen.

Det som gör mig mest ledsen är att det går ut över mina barns relation med sina morföräldrar och kusiner.

Jag hade samlat till familjeråd och talat om för din syster och föräldrar hur detta påverkar er. Du och din andra syster får gå ihop och tillsammans ta tag i denna situation.

Säg också till dina föräldrar att de inte kommer att ha någon relation till sina barnbarn och att relationen med dig och din andra syster skadas. Fråga om det är värt det?

Sen hade jag överlåtit åt dem att själva fatta beslut i frågan. Ni kan inte tvinga dem att bry sig (och det tror jag inte heller att ni vill). Om de inte ändrar sig så finns det inget ni kan göra och ni kan bara låta bli att umgås med dem om det sårar er.

Om jag vore du så skulle jag skriva ett brev till föräldrarna och där berätta precis hur du känner.

 

Ja, visst borde jag göra det. Fast jag är lite konflikträdd och tar bara konflikter om jag måste och jag tror att det blir bättre.

Problemet är att jag inte tror att det blir bättre av det. Hon och jag skulle, på hennes initiativ, fixa en grej tillsammans för några år sedan. Jag gjorde i princip allt jobb och sedan så när jag ställde minsta krav på henne att hon skulle göra sina punkter så började hon gråta och kallade mig för kall och hjärtlös och allt vad det var. Hon och hennes man är som sagt var bägge egocentrerade och tycker alltid synd om sig själva och aldrig synd om någon annan (empati är inte deras grej). Hon skulle inte fatta, bara bli ledsen och så skulle hon fortsätta likadant. 

Familjeråd är nog bästa lösningen. Nu är ju hela familjen konflikträdd så det är därför vi drar oss för det.

Dom vet hur jag känner eftersom jag förklarar det en gång i halvåret. Jag misstänker dock att min syster gråter ut hos dom över högt och lågt en gång i månaden, så det är ändå mest synd om henne. 

Ta hjälp av din bror, han är ju i samma situation som du.

Men ännu större anledning att ta tag i det då. Dina föräldrar behöver ju höra detta och ingen annan kan ju säga det än ni.

Ni behöver ju inte vara anklagande utan säga att det har blivit lite snedfördelat senaste åren och vill veta vad man kan göra åt det. Hur tänker dina föräldrar kring relationen med era barn? Vill de ha en relation? osv.

Om ni är konflikträdda så är nog det en stor bov i sammanhanget tänker jag. Det är kanske därför dina föräldrar inte säger ifrån till din syster och att de sedan ljuger (fast din pappa råkar försäga sig) för dig om hur mkt de barnvaktar din systers barn. Jag tänker att när ni pratar med varandra så kanske ni inte är helt raka trots allt och då blir det ju att alla tassar på tå.

Jag tror inte att det finns några genvägar. Familjeråd, som någon föreslog, är en bra idé.

Ta tjuren vid hornen någongång när alla är samlade. Börjar din syrra gråta och jiddra om att ni är hjärtlösa - stå på dig och var rak med hur du anser att hon uppför sig. Det är säkert jättejobbigt att göra så, men tänk på alternativet... Vil du att det ska fortsätta vara som det är?

Stå på dig. Du har allt att vinna.        

Tack för era kloka svar. Precis som ni säger så har mina föräldrar och min syster rätt att göra precis som dom vill.  

Min syster beter sig och behandlas som en ensamstående ung mamma som har det tufft och behöver hjälp, fast hon är varken ung eller ensamstående. Det kanske är vanligt att dom äldre syskonen uppfostras till att klara sig själva medan småsyskonen aldrig växer upp och alltid behöver hjälp.

Jag och min man måste bli bättre på att aktivt umgås med mina föräldrar. Lämna barnen där över helgen (så att dom även får träffa morfar) och se till att oftare bjuda hem dom på middag (även om dom inte bjuder tillbaka).

Vi har ett sommarställe i närheten av mina föräldrar som vi har bestämt oss för att sälja. Tidigare så umgicks vi när vi var där (inte hela tiden, men åt middag ihop vissa dagar osv). Sista åren så har lillasyster bott i deras gäststuga hela sommaren (självklart utan att betala) och så passar dom hennes barn och har så fullt upp med det så vi umgås knappt någonting. Och så blir jag ledsen över hur skevt det är att hon bor där på heltid och vi inte ens blir inbjudna på fika. Bättre att semestra i andra änden av Sverige så slipper jag bli besviken. 

Jag får lov att acceptera hur läget är och att det aldrig kan bli som det var innan. Det är ju bara det att min familj haft fungerande vuxenrelationer under ca 15 år innan snyltsyrran fick barn så det är så vansinnigt tråkigt att det nu är sabbat. 

Jag känner mig så jävla bitter, ledsen och besviken. Känslor som jag inte trivs med och inte är van att känna. Det känns fel eftersom mina föräldrar faktiskt hjälper oss, jag vet att många har det betydligt värre. Det finns dock en sak jag kan vara glad över och det är att vi kommer närmare min brors familj eftersom dom är i precis samma situation som vi.

Vad händer om du genskjuter syrran? Boka in barnvakt och middagar osv så pass långt i förväg att hon inte hunnit boka än. Bestäm nu tidigt att ni vill komma och bo i den där gäststugan den och den veckan. Om någon kommer med protester sedan så hävdar du bara att det är bestämt så får lillasyster lipa bäst hon vill.

Bara för att se vad hon skulle säga så föreslog jag för något år sedan till min mamma att alla syskonen skulle ha schema när hon turades om att vara barnvakt till olika barnbarn på lördag och söndag (och inte bara till ett barnbarn varje lördag). Då blev hon alldeles förfärad för så mycket kunde hon ju inte boka upp sig. Att ta min systers krav x 3 skulle knäcka mina föräldrar. Något varken jag eller min bror vill göra. Förresten så är vi vuxna och vill inte bete oss som krävande tonåringar utan bara umgås som normala familjer.

När vi sålt vårt sommarställe så ska vi såklart se till att be dom i jättegod tid att få bo i deras gästhus en vecka mitt i juli  Det är dock ca 50/50 att min syster då kommer på att hon ska bo inne i deras sommarhus under den veckan och i gästhuset resten av sommaren. Pappa vill inte ha barn boendes i sommarhuset en hel vecka, men det är ändå inte säkert att dom skulle säga nej till det kravet.

Eller så bestämmer vi oss för att hyra en egen stuga en bit bort, bara för att vi tycker att det är trevligare. Vi är som sagt var inte så duktiga på att parasitera på folk. Jag orkar inte heller slåss för att få umgås med mina föräldrar på ett avslappnat sätt (det blir ju inte så avslappnat om man tvingar dom att umgås).

Jag tänkte att om ni tar de tillfällen som systern annars skulle tagit så blir hon utan. Men det kanske inte funkar?

Vi borde haft ett familjeråd redan när min syster bodde hos mina föräldrar trots att hon hade en egen lägenhet (som var reparerad sedan månader tillbaka). Naiv som jag var så trodde jag att allt skulle gå tillbaka till det normala bara dom flyttade ut från mina föräldrars hus. Då pratade jag och min bror bara med mina föräldrar om att dom faktiskt kunde be dom att flytta ut.

Just nu är det inte läge för familjeråd, bara jag som blev ledsen över att blir nekad då jag bad om hjälp då jag gör det så sällan. Uppstår något hel skevt läge framöver så får det bli familjeråd då. 

För tillfället så känner jag ärligt talat inte för att umgås med min syster, det är inte så trevligt att umgås med folk som bara pratar om sitt och aldrig undrar hur andra har det. En egocentrering jag hade hoppats skulle försvinna när hon fick barn, men tyvärr så blev den istället värre (nu kan hon ju prata om både sig och sina barn).

Tråkigt läge. Tror att det blivit så för att ni alla är för konflikträdda (utan din lillasyster..). Men du är ju inte ett dugg bättre när du inte vågar ta upp frågan i er familj. Alla människor har rätten att själv bestämma hur de ska leva sina liv. Dina föräldrar har valt att bli din lillasysters gisslan. För man kan bara bli utnyttjad om man låter sig själv bli utnyttjad. Du kan inte göra nåt annat än ta ansvar över dig själv och leva som du vill och mår bäst av under rådande omständigheter. Du skulle kunna förklara för dina föräldrar hur du upplever situationen och hur ledsen du är över det. Och kanske påminna de om konsekvenserna med deras val (om de nu inte tänkt på det själv) vilket är en sämre relation till dig och din bror och era familjer. Men sedan undrar jag varför du är mest sur på din syster och inte dina föräldrar. Det är främst dina föräldrars uppgift att fördela kärlek, tid och resurser på ett rättvist sätt mellan sina barn. Du är arg på din syster men är inte ett dugg arg på dina föräldrar.. Det är ju ändå de som valt bort er.

Hej!
Du blir arg för att era föräldrar passar din systers barn oftare, vilket jag förstår.
Men vet din syster om att ni inte får barnpassning längre? jag tycker att du ska prata med henne och förklara dina känslor istället för att sura.
Det är ju inte alltid så lätt att förstå varför (ens syster) är arg på en om hon inte berättar.

sedan kanske era föräldrar tänker att det är sista barnbarnet och vill njuta extra?

hur som haver så tycker jag att du ska prata med din syster på en lugn nivå, alltså inte anklaga henne utan berätta om dina känslor.

Om jag var du skulle jag bli mest arg på dina föräldrar som bara ställer upp för lillasyrran och alltid säger nej till er. Jag skulle skälla ut dom faktiskt. Orättvisa mellan syskon är bland det värsta som finns..

Hej
Vet inte om du läser tråden fortf men jag känner igen mig så.
Hur har det gått för dig?
Vart problem med min mycket yngre syster när vi fick barn. Jag känner mig orättvist behandlad av min mamma som hela tiden ställer upp på min syster. Hon gör inget väsen av sig för att då vet hon jag exploderar och tar upp diskussion. Både hon och mamma är konflikträdda och slätar hela tiden över problemen som ligger....så jag känner alltid jag är tillbaka på ruta ett efter ett tjafs.
Nu har jag kommit till en punkt när jag känner att jag måste ta tag i detta en ggr för alla för att jag mår så dåligt av detta och jag kan inte må sämre känner jag....frågan är bara om jag vågar????