Min mamma har obotlig cancer.

Min mamma har obotlig lungcancer och metastaser i hjärnan. 
En av mina vänner har obotlig cancer i magen och är döende.
Jag och min man sliter för att få ekonomin att gå ihop (hände lite skit som fick den att krascha tillfälligt för 3 månader sedan)
Vi försökte få barn och fick stanna av allt eftersom ekonomin behöver putsas på, och eftersom ekonomin inte är 100% så kunde vi inte fortsätta renoveringen och därför blev det stopp på babyverkstaden.
Till de cancersjuka kvinnornas stora förtret, de vill ju se min bebis innan de dör...
Jag får ångest, hur skall jag hinna?

Brodern skiljer sig från sin fru som gör allt för att göra hans liv till ett helvete, maken till kränkt kvinna har jag aldrig sett.
Jag är broderns stöd och hans två barns stöd, de söker sig till faster för råd och stabilitet.

Min mans far är olycklig med sin fru (aka svärmor till mig) och kommer hem till oss i tid och otid för att få en kram och en lyssnare. Lyssnaren är jag!
Samtidigt är varken svärfar eller svärmor särskilt snälla.
Retar mig för att min pappa var alkis och va stygg mot mig och mamma. Om jag säger nej tack till alkohol så säger de: Ojoj, börjar du bli alkis som farsan din eller? hahahaha.
Säger att om jag och min man blir gravida nu så hoppas de att vi är kloka nog att göra abort.
Varför måste vi göra abort när mannens bror och sambo som har det ännu sämre ställt precis fått ett barn som de inte behövt lägga en krona på eftersom alla ställt upp (inkl. svärföräldrar). Fast de menar kanske eftersom jag verkar så utsliten? De kanske menar väl, fast de sårar mig så otroligt mycket.

Jag gråter så otroligt sällan, det är inte min grej.
Men jag kommer på mig själv med att fullständigt panikgråta i 5 minuter för att sedan bara vara klar (fast, jag känner att jag egentligen trycker ner sorgen i bröstet igen).
Min man har tvärstannat bilen ett antal gånger för att försöka prata med mig,
men vad ska man säga som inte redan är sagt?
Jag vet nästan inte själv varför jag gråter!

Mamma har frågat om jag är ledsen, jag säger; nejdå mamma, när de säger hospis nästa så kommer jag bli ledsen.
(hon må ha obotlig cancer, men hon är inte döende i någon rask takt för det, de kämpar fortfarande mot det så gott de kan)

Min närmsta vän är en ängel! Vi pratar om allt! Nästan....  Hon är den jag har som en tillflykt när allt blir för mycket! Så jag pratar om allt som inte har att göra med detta. Kläder, våra män, inredning och barnatankar. You name it.

 Man får lov att vara trött och ledsen, säger jag till syskonbarnen och till de som behöver höra det. 

Så, varför förbjuder jag mig själv att anamma de känslorna?

Jag hinner inte!
Det finns så många i min närhet som behöver min hjälp!
Inte ens helgerna hinner vi vila....fan också...
Mannen behöver vara hemma på helgen, h
an sliter ut sig! Min fina goa man behöver vila.
Men han vilar inte förrens jag stannar.

Och jag hinner ju inte....