Ångest över jobb..

Du skiter väl inte i jobbet bara för att du ska ha barn nästa vinter?

Lena, nej jag skiter absolut inte i mitt jobb. Jag är mer rädd att göra dom på jobbet besvikna då jag precis skrivit på nya anställningspapper. Dom kanske inte vill ha kvar mig om dom får veta att jag är gravid.

De får räkna med att anställda skaffar barn, det är helt normalt. De får inte säga upp dig och de allra flesta tycker inte det är något negativt. Viktigare sen är ett jämställt förhållande där du inte är föräldraledig flera år och, sen går ner i arbetstid och dessutom tar all vab.

Det var som att läsa om mig själv! Är i precis samma situation! Enda skillnaden är att jag egentligen inte gillar mitt jobb, men jag vill ju ändå inte bli av med det! Är orolig för att chefen ska få reda på det. Vet att de inte får säga upp mig pga detta men om de hittar på andra orsaker så går det ju inte att bevisa... Har varit med om det tidigare så är orolig att det ska hända igen

Du måste vara egoistisk här. Ni har försökt i 1,5 år och äntligen har ni lyckats. Alla anställda är människor och dessutom handlar det om bara ett års frånvaro av ett helt arbetsliv, såvida ni inte får syskon då. Människor får barn. Vad är alternativet, abort? Chefen får skaffa vikarie, so what? Njut nu :)

Är i liknande sists, Dock inte nyanställd. Jag har jobbat på mitt jobb i ca 5år, fick mitt
första barn 2012. Jag jobbar som personlig assistent och vi har väldigt svårt att få tag i
personal och jag kände mig "dum" sist då jag gick hem på mammaledighet just för att jag
visste vilket "krångel" jag skulle ställa till med, även fast detta barn var såå efterlängtat och
välkommet! Nu hann jag jobba 2månader efter 1 års mammaledighet och jag är gravid på
nytt, den här gången kommer det bli jäääkligt svårt att kläcka nyheten då det känns som jag sabbar
allt igen! jätte knäppt att jag känner såhär jag vet, men kan inte hjälpa det då jag tycker väldigt bra om
min brukare och jag HATAR att ställa till med problem :( önskar att min klump i magen kunde släppa
och att jag för engångsskull kunde börja tänka på mig själv nångång. hehe sådär nu fick jag iallafall skriva av mig ;)

Jag är också i bemanningsbranschen vilket jag har varit i 1,5 år. Det suger först nu. De har diskriminerat mig genom att ge min (manliga) kollega min tjänst jag fick i vintras. Har nu gått till facket och smart som jag var så spelade jag in ett samtal med min närmaste chef dör han gjorde bort sig rejält.
Mitt tips; tänk på dig själv i första hand även om du gillar ditt jobb. Det gjorde jag också men märker att vi bara blir utnyttjade, när vi nu säger ifrån så blir allt värre. "/
Du har ju ett jobb nu och allt blir lättare och skönare att ha den försäkringen att du har ett jobb att gå tillbaka till efter mammaledigheten! Och grattis till både barnet och jobbet! :))

Är nu i vecka 15 och har fortfarande inte vågat kläcka nyheten att jag är gravid igen. Känner hur tiden tickar på, vi har väldigt svårt att få tag i personal + ganska lång inskolning och jag har bf ca 28 okt vilket innebär att jag får gå hem runt slutet på aug. Fan vilken ångest jag har men ändå är jag ju så lycklig till det nya livet i magen. Hur tycker ni jag ska lägga fram detta? :)

Det finns inget annat sätt än att säga "Hej jag vill berätta en sak. Jag väntar barn. Tänkte att ni ville veta i god tid med tanke på upplärningen. Jag kommer kunna jobba ungefär till september."

Du har nyss blivit gravid, mycket kan hända.

Grattis till jobbet och grattis till bebisen, men avvakta, det löser sig.

Sedan är du inte så unga att folk skulle spärra upp ögonen över att ni skall ha barn.   

MItt råd är: oroa dig inte i onödan. Var glad och stolt över att ni äntligen lyckats, vilken känsla! Gå till jobbet och berätta hur det ligger till (för du är helt säker på att du är gravid?) Kanske blir din chef jätteglad, eller så blir hen det inte. Håller tummarna för dig :)

Måste säga att även om jag låter så säker i mina ord ovan så riskerar jag själv att hamna i samma sits. Jag har nytt jobb och försöker bli med barn. Lyckas jag så, ja, det är väl bara att berätta.
Dock kan du ju vänta till åtminstone tredje eller fjärde månaden beroende på ditt välbefinnande. Så man behöver ju inte komma första veckan med barnbeskedet...

Nyfiken såklart - har du berättat?

Hej!

Gud, vad skönt att läsa om fler i samma situation. Jag har varit arbetslös sedan årsskiftet men egentligen haft ett samtal med en arbetsgivare sedan i februari. Det har tagit många och långa månader men så till slut fick vi till det och jag blev erbjuden en anställning i slutet på april. Överlycklig! Sedan tog det ytterligare en månad innan jag lyckades få kontraktet (måste vara säker) och dagen efter jag fått det på lådan fick jag reda på att jag är gravid. Inte helt planerat om man säger så men jag blir snart 39 så det är nog dags. Jag börjar jobba 1 juli och borde få barn i slutet på januari... 6 månaders provanställning. Jag vet att de inte får säga upp mig pga detta men som någon annan skrev, de kan alltid hitta på andra anledningar. Nu är jag orolig och nervös när jag egentligen vill vara överlycklig över både jobb, barn och kärlek och allt känns bara som ett enda stort kaos! Abort är inte ett alternativ men utan jobb kommer jag inte att klara mig (pappan är från Kuba och kommer hit och måste bli försörjd tills han fått uppehållstillstånd, lärt sig språket, hittat jobb osv).  Urk, vilket kaos!

Behåll barnet! Tror säkert att du får behålla barnet ändå

Hej Skönt att höra er berätta.. Jag har varit ledig med barn i tre år och han började på förskolan i veckan jag jobbar 40% och det är bra. Men nu känner jag att jag borde jobba mer då haninte är hemma längre, bara det att jag är gravid i v 9 och söker jobb. Är ssk i Stockholm med mycket bra erfarenheter så jobb är nog relativt enkelt att få men när ska jag berätta att jag är gravid? På intervjun? Mår så illa också så jag ser ju ut som ett lakan i ansiktet verkar kanske lite märkligt på en intervju? Har Ågren för det här!