Hundrädda- rädda för att en människa skrämt dem?

Barns bestående upplevelse av sina första hundmöten, styrs inte i första hand av hur mötet mellan hunden och barnet förlöpt, utan på hur de vuxna reagerar! Minsta antydan till rädsla eller ängslan hos den vuxne förmedlas omedelbart till barnet. Inte så att barnet behöver vara ”synskt” och känna vad den vuxne känner, det räcker med att iaktta beteendet. Den stela, avvaktande gången, de lätt ängsliga rörelserna, den avvaktande hållningen, det litet ansträngda draget kring munnen, var och en är tydliga signaler för den som kan se. Och barn ser! Tillsammans blir alla dessa signaler som ett blinkande stoppljus. Alla som har erfarenheter av barn vet att de är enastående iakttagare. Lång tid efter de har träffat farbror Sven kan de minnas vad han hade för färg på skjortan eller att tant Sara hade svarta rosetter på skorna, detaljer som vi vuxna för länge sedan har glömt bort, om de ens observerades av vårt härdade öga.
Det är viktigt för barn att se, höra och lära. Det är lärdomar inför kommande upplevelser i livet de samlar. De måste också, för sin direkta överlevnad, vara observanta på de vuxna och deras beteende. Det är ju de vuxna, i första hand föräldrarna, som är barnens garanti för överlevnad och omvårdnad. Om den vuxne är trygg, då är barnet tryggt. Om den vuxne är rädd och ängslig vädrar barnet fara och blir genast på sin vakt och söker skydd hos föräldern. Föräldern (eller annan vuxen) som själv är rädd och ängslig förstår genast vad barnet känner och erbjuder omedelbart det ”skydd” barnet söker. På så vis förstärks rädslan. Detta gäller vid alla hotande faror: krig, brand, hundar, spindlar, getingar etc. Det vi upplever som en fara kommer barnet genast att ta till sig. Vissa faror är befogade, andra är det inte utan blir endast ett handikapp för barnet.

När vi väl passerat ”första stadiet” av inlärd rädsla, är det lätt att gå vidare. Nu uppmärksammas barnet, antingen tycker vi synd om det och försöker hjälpa och skydda eller också försöker vi, så övertygande vi förmår, intala det att det inte är farligt. Båda sätten har samma effekt: vi har uppmärksammat och på så vis ”belönat” och förstärkt den gryende rädslan. I ena fallet erbjuder vi beskydd, därmed har vi underförstått medgivit att det finns anledning till rädsla.
I andra fallet har vi försökt övertyga barnet om att här inte föreligger någon fara. Men om ingen fara föreligger, varför då tala om fara. Vi förstärker helt enkelt barnets misstanke om fara, enbart genom att tala om att det inte är farligt. Barnet uppfattar dessutom ordet ”farligt” och är inte så observant på ordet ”inte”.
Nu kan rädsleförloppet rulla vidare. Omgivningen är full av förståelse för hundrädda (möjligtvis hundägare undantagna). Det ropas på koppeltvång och hänsyn och hundförbudskyltar sätts upp. Den hundrädde får snart bekräftat att rädslan är befogad. Runt om finns beredvilliga människor som omedelbart ställer upp med sitt beskydd, som dessutom själva mår bra av att få hjälpa någon i nöd. Den som är hundrädd har allt att vinna: uppmärksamhet, omtanke och ett allmänt erkännande. Belöningen är stor och effektiv, den hundrädde kan lugnt utveckla en fobi och ser inte den verkliga faran: en dag har hon blivit fobisk och nu hjälper ingen förståelse eller omtanke i världen. Rädslan har blivit en allvarlig plåga och livet börjar bli minst sagt krångligt. Hon kan inte åka buss eller vistas på stan av rädsla för att möta en hund, hon kan inte resa till andra länder där hundar springer lösa och hon kan definitivt inte besöka vänner som har hund. Hon blir allt räddare, allt mer isolerad. Rädslan som från början var liten och som dessutom medförde så mycket positivt har nu blivit en svår ”sjukdom”.
Var och en som själv bär på en rädsla vet hur besvärande den kan vara. Men, och det är viktigt, om vi bär på en liten rädsla, som egentligen inte känns särskilt besvärande, får vi inte glömma att barnen, om de förstår och ser den, kan komma att utveckla rädslan och därför riskerar att få en fobi. Den behöver inte ens alltid ta samma form som den vuxnes rädsla. En vuxen i barnets närhet som är rädd för getingar, kan få se hur barnet successivt utvecklar en spindel eller flugfobi eller en mer allmän fobi för insekter.
Detta”arv” vill naturligtvis ingen ge sitt barn och det finns sätt att stävja rädslan på ett tidigt stadium, även om man själv är rädd.

Undvik inte hundar – undvik hundrädda!
Ombarnet har en faster, moster eller dylikt (det är oftast kvinnor som lider av olika djurfobier) försök då i möjligaste mån att undvika att barnet får kontakt med hundar då den som är hundrädd finns med. Är du själv rädd, eller har ”respekt” som en del säger, låt då barnet få positiva kontakter med hundar när du inte är med. Att få positiva kontakter behöver inte alls innebära att barnet måste leka eller kela med hundar. (Det finns ju barn som är så allergiska att de inte bör ha närkontakt med hundar men som för den skull inte behöver bli rädda eller främmande för hundar eller andra djur). Det räcker att barnet lär sig att hundar ingår som ett naturligt inslag i vår miljö. De finns där och får finnas utan att någon gör så stor affär av det. Men små positiva kommentarer ”vilken fin hund” eller ”titta vad roligt de där hundarna har när de leker med varandra”, kan räcka för att förmedla det vi vill. Hundar är trevliga och det är inget märkvärdigt med dem mer än att de möjligtvis är vackra eller trevliga. Den sortens kommentarer kan till och med den som är hundrädd prestera, utan alltför stor darr på stämman.
Är du tveksam eller ängslig i en viss situation (man behöver ju inte alltid vara hundrädd för att inse att vissa hundar inte skulle medföra en positiv upplevelse för barnen) led då barnet därifrån utan att rikta uppmärksamheten alltför mycket mot hunden. Skyll på att ni har bråttom, att hunden har ont i ryggen och inte vill bli klappad, att ni måste köpa en glass etc. allt efter barnets ålder och förmåga att förstå och beroende på vad din egen fantasi bjuder på för uppslag i stunden. När barnet blir större kan det få veta att inte alla hundar är ”säkra” men vänta gärna med den upplysningen. Ju längre tid barnet får tro att alla hundar är mjuka och rara, desto tryggare kommer det att känna sig med hundar.