Mitt missfall i vecka 10 (OBS långt)

I helgen genomgick jag ett missfall, jag gick precis in i vecka 10, och här ska jag berätta hur det gick till. Dels för min egen bearbetnings skull, och dels för att andra kanske kan ha behovet av att läsa. Själv är jag väldigt tacksam för alla som delat med sig av sin historia eftersom det (trots det svåra och sorgliga) har hjälpt mig genom några av de tuffaste dagarna i mitt liv.

I fredags, den 1 mars, upptäckte jag att jag hade fått en liten blödning när jag gick på toaletten. Jag var på jobbet när det hände och klockan var strax efter lunch. När jag kliver ut från toaletten möter en kollega min blick och hon förstår direkt vad som hänt. Hon försöker lugna mig genom att berätta att vid båda hennes graviditeteter har detta hänt och det har inte varit någon fara. Själv anar jag oråd och inser direkt att jag redan några dagar tidigare reagerat på att mina bröst inte var lika ömma som de varit i flera veckor, och att mitt illamående inte varit lika starkt. Jag packar väskan och min sambo hämtar mig direkt och vi åker hem.

Väl hemma blöder jag inte mycket mer, inte heller känner jag något särskilt. Jag surfar som en tok på nätet om blödningar men blir inte riktigt klok. Hur kan man egentligen veta? Jag ringer vc då barnmorskan jag pratat med för några veckor sedan slutat för dagen. Hon är inte ett dugg förstående utan säger att bara att det inget finns att göra just nu. Det förstår jag ju själv egentligen men tankeverksamheten är inte superrationell för stunden och som blivande förälder till livet i magen är man redan väldigt beskyddande. Jag och sambon söker på nätet och hittar en privat klinik utanför stan (vi bor i Dalarna), som erbjuder ultraljud. När jag ringer är det stängt, naturligtvis har de inte öppet på en fredag eftermiddag. Det blir till att vänta.

Timmarna går men inte mycket händer, jag småblöder lite men inte så farligt. Blodet är klarrött och färskt. Jag försöker tänka att det kanske är en tänkt tvilling som inte överlevt, det är tydligen inte helt ovanligt. Alternativt är det ”bara” en liten blödning.

Oron är dock stor i kroppen. På kvällen kommer min son hem, dagen efter ska han fylla 13 år och vi har förberett en överraskningsresa till Stockholm med middag och bio. Eftersom jag är lite låg så får han veta vad som hänt, men vi har alla hoppet uppe såklart.

Lördag morgon kommer. Jag vaknar som vanligt tidigt och går på toaletten. Ut kommer en klump med levrat blod, den är ganska stor och mitt mod sjunker. Eftersom det är min sons dag och han fyller tonåring väljer jag ändå att försöka fokusera på honom och den stora dagen, vi gör oss iordning och han får presenter samt beskedet att vi ska åka. Så vi åker.

Jag känner inget särskilt, kanske en svag molande mensvärksliknande känsla ibland, men inget farligt. Det är tufft att gå på toaletten, jag vill helst inte alls, varje vända är en vånda inför vad som eventuellt ska komma ut.

Vi möter upp en del av min sambos släkt i innerstan och går till restaurangen där vi äter gott. Vi firar två födelsedagar och jag gör mitt absolut bästa att hålla en glad min men inom mig maler ångesten, den här kvällen hade vi planerat att avslöja graviditeten för blivande farmor och farbror med familj men istället törs vi inte säga någonting. Efter middagen ska halva sällskapet fortsätta till bion och hälften åka hem, jag gör då valet att åka med svärmor hem. Sonen blir besviken, men jag känner att en molande värk i magen och ryggen tilltar och min oro stiger. Jag velar fram och tillbaka, ska jag, ska jag inte? Men jag väljer att åka hem. Tyvärr först med tunnelbana och sedan pendeltåg. På restaurangen innan avfärd har jag viskande avslöjat sanningen för svärmor, hon är världens klokaste och hon såg att något var på tok. Med oss hem har vi brorsonen på 3 år och plastsvärfar. Resan är låååång, alldeles för lång, jag känner att jag blöder lite och vågar inte riktigt sitta ordentligt på sätet. Bindan fylls snabbt och jag vill inte lämna en röd fläck efter mig.

När vi kliver av pendeln och ska gå mot bilen händer allt på en gång. Någonting stort rinner ur mig och så kraftigt och snabbt att det sprutar genom kläderna rätt ned i snön, rätt ned i skorna och det är blod precis överallt. Då brister det och jag börjar störttjuta. Svärmor får halvt panik och vill skjutsa mig raka vägen till sjukan men jag vägrar, jag tänker att får jag bara komma hem och byta bindan och gå på toaletten så är det här färdigt. Ack vad jag bedrog mig. Resan hem går fort, jag sitter på en plastpåse men jag anar att bilen fläckats av blod ändå, det är verkligen överallt. Vi ska sova hos svärfar som är på semester, svärmor släpper av mig, orolig men övertygad av mig att detta går bra. Jag är väldigt ledsen, min kropp skakar och jag rusar så gott jag kan mot porten med allt blod och klumpar som pressas ut genom byxorna.

När jag kommer in är det blod i hela hallen, jag får av mig skorna, strumporna är helt röda och jag skyndar mig ned i badkaret där jag börjar klä av mig. Min ytterjacka är helt bloddränkt på baksidan, mina strumpbyxor och andra kläder helt dränkta. När jag får av mig trosorna faller den stora klumpen ur och jag får panik och sköljer bort den utan att titta, rädd för vad den innehåller. Jag lägger mig ned i badkaret och låter kroppen stöta ut klumpar nästan lika stora som mina händer i omgångar, för varje gång kommer en smärtsam värk. Efter 30 minuter ställer jag mig på huk och det är då det händer… det som gör att jag önskar att jag kunde backa bandet och göra något annorlunda. Då kommer fostret.

Jag stirrar ned på den halvt genomskinliga blodslemmiga men uppenbara klumpen som innehåller ett foster och skriker NEJ! Utan att veta vad jag gör vänder jag sedan ansiktet upp mot taket och spolar, spolar och spolar tills jag vågar titta ned igen. Allt är borta.

Hur kunde jag göra det? Jag grämer mig, men samtidigt vet jag inte vad jag hade kunnat eller vågat göra annorlunda. Jag bara önskar att jag gjort NÅGOT annorlunda. Det kommer jag alltid att önska. Jag har precis spolat ned vårt blivande barn i avloppet.

Jag ligger kvar i badkaret ytterligare 10 eller 20 minuter och bara spolar och sköljer. Blodet strömmar i en aldrig sinande ström. Tillslut måste jag gå upp ändå, jag är helt slut och min kropp skakar, tänk om jag visste att det bara var början.

Det nästföljande sju timmarna får jag byta binda 1-2 ggr i timmen, varje gång jag reser mig upp forsar det ut blod och lika stora klumpar som när jag låg i badkaret. Det är fullkomligt vidrigt och så fruktansvärt sorligt på samma gång, tårarna vill aldrig ta slut. Vid sju på morgonen kommer de sista klumparna och därefter börjar blödningen att avta. Under kvällen och natten har jag varit yr, fruktansvärt torr i munnen och helt skakis. Jag vet att jag borde ringt sjukvården då, men jag kunde inte tänka mig att åka någonstans, vare sig med egen bil eller i ambulans när jag blödde så som jag gjorde. Det hade varit hemskt. Inte heller hade jag velat ha en gynundersökning mitt i allt, så jag valde att vänta ut det hemma. Jag gjorde rätt, det kan jag konstatera så här i efterhand även om det inte är ”klart” ännu och jag mycket väl skulle kunna åka på en infektion.

När jag kom hem till Dalarna igen sjukskrev jag mig först på måndagen. Under dagen insåg jag att detta kommer ta mer tid och sjukskrev mig två dagar till. Jag har pratat med en så gullig sköterska på kvinnokliniken, hon berättade allt som jag visserligen redan läst på nätet, men på ett så fint sätt, samtidigt som jag kände att hon förstod mig. Jag ringde eftersom jag inte blödde så mycket mer, men kände att den där mensvärken återkom utan att vilja ge med sig. Det är helt normalt blev jag lugnad med, det kan jag ha i flera dagar till men så länge jag kan stävja det med vanliga värktabletter så är det ingen fara. Jag ska också hålla koll på tempen i kroppen och genast höra av mig om den stiger mot 38 grader. Just nu kollar jag ganska ofta, eftersom jag redan mår så risigt i kroppen att jag kanske inte skulle märka om jag fick feber, jag har ca 37,4.

Missfallet har inte varit särskilt smärtsamt fysiskt. Det har känts som mensvärk, inga hugg i magen ingen stor smärta, varken före eller under tiden. Fysiskt är jag tagen av blodförlusten såklart. Jag ringde för att boka tid för att kolla mina värden, men när de ringde upp så ångrade jag mig. Vad ska jag dit och göra? Få något konstaterat som jag redan vet och som jag enbart kan bota med järn, vilket jag redan har hemma. Nej, kalla mig korkad men kan jag slippa besök på en vårdinrättning så är jag glad. Jag är också glad att min kropp (peppar, peppar) verkar ha klarat detta så otroligt bra på egen hand.

Men jag är ledsen, så ofantligt ledsen över att detta hände oss och det kommer ta tid innan jag kan känna någon glädje. Just nu vill jag inget hellre än att bli gravid igen, jag vill må dåligt, jag vill spy och känna mig allmänt trött. Men jag är så väldigt orolig redan nu, att detta ska hända igen.

Jag blir 33 om en månad och jag är väl medveten om att missfall sker i högre grad i den här åldern. Jag har haft ett missfall när jag var 18, men jag kan inte minnas att det kändes hälften så hemskt som detta gjorde, säkert för att jag då inte riktigt förstod vad jag gick miste om.

Jag är lyckligt lottad som har en underbar sambo, en man som gör allt för mig och vår familj. Han har också genomgått den här förlusten och det är lätt att glömma det, men psykiskt har det självklart varit jobbigt även för honom.

Det var min långa historia och det var väldigt skönt att få skriva ned den. Fråga gärna något om du vill.