Satsa på nytt förhållande...

Har för precis ett år sen flyttat i från min dåvarande man och bott själv med min yngsta växelvis och min äldsta från ett tidigare förhållande. Min äldsta går nu ut gymnasitet och har väl inte sin tid därefter helt klar.
En månad efter jag flyttat träffade jag en ny man och det blev ett  helt ofattbart  "klick". Underbart härligt.
 TIden som föjde var naturligtvis att forma ett nytt hem för mej själv och mina barn, att hantera förändringen för barnen i de som blivit. Det va en mycket jobbigt tid där relationen till min äldsta skulle komma på fötter igen då det snabbt kom till hans kännedom att det va jag som va orsaken till separationen. Den realtionen är idag bra igen och det är jag överlycklig över. Yngste sonen kommer till mej och även han har accepterat situtionen och är relativt harmonisk. Ekonomin för mej är under all kritik och det är en stor börda för mej att se den ynka summan som är kvar på kontot varje månad, att aldrig kunna göra det lilla extra för barnen, att aldrig kunna "lyxa" till det. Det går absolut ingen nöd på barnen, men det känns så otroligt trist att hos pappa får man minsann det där extra men hos mamma får man inte det. Äldsta pojken är beroende av mej ekonmiskt då hans pappa inte ger det lilla extra. En man som man har respekt för.

Mina båda barn är glada över min nya kärlek och yngsta vill att vi flyttar dit till honom. Grejen är det att jag är så fruktansvärt rädd att om vi gör det att jag en dag ska förlora pojken till sin pappa då min nya kärlek bor en bit ut på landet men ändå i samma kommun. Det kommer en tonårstid då det inte alls är intressant att va på landet utan då är det kompisar som gäller och då är det ju nämare tillhands att stanna hos pappa än fast det är mamma vecka.
Det skulle göra mej helt förtvivlad att en dag sitta där utan min lilla grabb! det känns fruktansvärt om jag skulle ta det steget och va så egoistisk (i mina ögon)  Jag är väldigt mån om att mina barn ska kunna ha ett eget rum så dom ska känna att dom har ett hem hos mamma och det finns tyvärr inte möjlighet till det då min nya kärlek själv har ett  barn som är hemma då och då.
 Jag vet inte hur jag ska tänka för just nu håller det på vara väldigt jobbigt att för mej att ha två boende och har på nåt vis hamnat i en beroende ställning till min nya kärlek då de veckor som jag är barnledig så lever jag i princip på  honom när det gäller mat och bensin och det är sååå jobbigt att känna sig i skuld. Det är jobbigt att leva som särbo och planerar i hop sina båda liv.Svårt att ha förståelse för den andres behov att veta vart man ska räkna med den andra. Visst skulle det va underbart att kunna bli familj  med en dels fungerande ekonomi  men jag är livrädd att ett liv tillsammans ska leda oss i en tråkigt trans som tar död på längtan efter varandra och att man bara ska ta varann för given och att den en dag ska ta slut och så står man där igen med en sprucken relation och en trasig själ och vilsna barn.  Jag älskar mina barn över allt och vill att dom ska må bra, att vi ska ha ett bra liv tillsammans.  Ja jag är helt vilsen i hur jag ska tänka rätt!!   Hjälp mej på rätt väg!!!