Hur klarar man av att förlora ett barn?

Alla gör väl inte det? Hade en klasskamrat, som dog av cancer när hon var 11år. Hennes mamma fixade det inte.. Kom inte vidare.. Rummet stod kvar som barnet lämnade det .. Mamman blev tillslut sjuk och avled. Tror hon sörjde ihjäl sig.

Nej, alla gör inte det. Vissa blir nog fast och kan inte komma vidare, så som du beskriver. Det i sig är också väldigt tragiskt. Alla är vi ju olika och hanterar saker på olika sätt, vissa hanterar inte saker alls. Jag undrar därför verkligen hur dom som klarar av att leva vidare, att gå vidare, gör det. För det finns ju dom som klarar av det.

Det är 3 år sedan vi förlorade vår dotter i vecka 24. Vi fick aldrig en förklaring men det verkar som om det berodde på mig eftersom det inte hittades något fel på henne.

Jag kommer aldrig komma över det, ofta kommer det flashbacks plötsligt och jag blir tokig. Jag vill INTE minnas.
Har inte blivit gravid efter det och vet inte ens om jag kan.

Skickade för snabbt.
Jag bara lever liksom. Vet inte hur jag skasäga det. Jag önskade att jag dog där.

Nu är jag lite bättre men ofta går jag ner mig ordentligt. Mitt hjärta bara slår, det är inte så att jag bestämmer det om jag inte tar livet av mig och det är inte aktuellt för mig.

Men många säger:
Jag hade inte klarat det, jag hade dött.

Jo det är så man känner. Men den hårda sanningen är att livet går vidare. Men sorgen jag bär inom mig äter mig som en mask som gräver hål i marken...

Har samma tankar som dig, har en son med ett ovanligt syndrom som slutar andas och hittat han livlös flera gånger och han har slutat andas framför mig ett ex antal gånger men läkarna säger att det inte finns något att göra. Han har dessutom en dödsdom över sig och vi/läkarna vet inte hur länge han kommer få leva.
Den första tiden sörjde jag nog extremt mycket och vet verkligen inte hur jag ska klara av det, hoppas i allafall att jag kommer klara av det, men vi försöker få ett syskon till han så att han även får njuta av det och försöker göra så mycket roligt med han så han får testa på allt.
Det svåra kommer nog bli direkt efter och trappas av efter 1år eller så och succesivt bli bättre men sorgen och saknaden kommer alltid finnas där.

Tänker på samma sak varje dag.min son har en obotlig hjärnsjukdom som heter krabbes sjukdom. Det innebär att han kommer att gå bort. Vanligt vis mellan 1-2 års ålder. Hur går man vidare? Kommer jag någonsin kunna leva igen?

En del av dig är borta och kommer aldrig igen. Du blir aldrig densamma igen. Du sörjer och saknar resten av ditt liv. Men du överlever om du får rätt stöd. Vissa tar livet av sig. Det finns grupper för föräldrar som mist barn, det hjälper att träffa andra som varit med om samma sak.

Tiden läker inte alla sår. Du kan aldrig "gå vidare", det gör man inte.  

Man brukar säga att det är den svåraste förlusten..

Vi miste vår 5-åring. 

Man överlever en dag i taget. Och det blir lite lättare för varje dag.

Men en mamma som förlorar sitt barn kommer alltid vara mamma. Min mamma dog när hon var 60 och den som tog det hårdast var min mormor som då var 87. Hon ältade att ha mist sitt barn varje dag de 6 år hon levde. 

Tack så väldigt mycket för att ni delar med er av era tankar, känslor och erfarenheter. Det är en liten tröst faktiskt att höra att man kan klara av det. Det är också en liten tröst, hur konstigt det än låter, att få bekräftat att det är en del av en som försvinner, att man på något sätt får vara så otroligt ledsen. Om ni förstår hur jag menar..