Så trött på min sambo

Vi sitter lite i samma sits hör jag. Fast jag har en son sen tidigare förhållande och väntat nu vårt gemensamma barn. Jag är arbetslös och han jobbar heltid men ack så tjurig han är på kvällar och framför allt på helgerna! De senaste 4-5 helgerna har han sovit bort gått upp åh lagt sig och tjurar för att jag inte har något direkt morgonhumör men det är ju inte så att jag skäller ut honom eller liknande utan jag är mest trött och det kan inte han acceptera! Han får alltid sovmorgon! Innan lekta han jätte mkt med min son och nu knappt inget alls ich är lätt retlig, Tar åt sufflé minsta lilla! Som igår allt va något på topp tills kvällen kom då han frågade mig en sak och jag svarade gör du så. Då tog han det fel och pratade inte med mig på hela kvällen!

Så helgerna består av tysta ensamma timmar för mig och sonen. Aldrig vill han hitta på något heller aldrig ett leende eller skratt... Snål är han också på tal om saker åh ting!!

DU beskriver precis min Sambo !! Är helt i din sits! Och känner igen mig till 100%

Jag själv vet inte vad man ska göra! Eftersom de inte går att prata med dem! Vi har 2 barn tsm, fick vårt andra barn för 3veckor sen! Han har inte hållt vår dotter en ända gång sen vi kom hem fån BB! Han har hållt henne en gång på förlosssningen när Bm gav henne till han...

Har samma tankar som dig att de kanske hade varit bättre att leva som ensamstående, eftersom de känns redan som man är det!

Jobbig situation!

1990amanda: grattis till din dotter :)

Jag fattar inte vad det är med karlar egentligen.. Dom har ju inget hum om något mer än de dom vill ha hum om! Hoppas att det löser sig för dig.

Själv har jag tagit mig i kragen och pratat om det här med min sambo, jag och sonen bor hos min mamma tills vi får flytta in i vår nya lya.

Han höll med om att han gjort fel och varit sååå jävla nonchalant rent ut sagt så han förstår att han gjort fel och ska ändra på sitt beteende för han vet vad som väntar honom annars att jag och barnen kommer bo själva om han inte sköter sig med att hjälpa till hemma och sluta tjura osv..

Så vi får se hur länge se håller. Jag kan inte hålla tyst heller, när det nått min gräns så ja då får det brista eller bära. Jag tänker på att först åh främst ska min son må bra och inte ta skada av min sambo tjurerier osv och att jag själv ska må bra och orka föda ett barn som kommer till världen osv.

Lycka till :) och säg till honom att så och så är de åh passa inte galoscherna så hej då hehe

Kan hålla kontakten här :) och se hur det går för oss med våra karlar haha

okej! SKönt att du kan bo hos din mamma under tiden!  och att han förstår att han måste förbättra sig! De skulle alrig min sambo förstå! Enligt han är han störst bäst och vackrast!

Själv så bor jag ca 10mil från min mamma och pappa så har ingen att bo hos så länge! .. Men får väl ta ett snack med han men de tråkiga är att han vill aldrig lyssna! Hans mobil går före allt!

Man kan knappt fråga hur det varit på jobbet och vad han gjort idag .. då blir han irriterad typ och man ser och hör på hans svar att han tänker " varför frågar du det, du vet ju vad jag gjort"

Så vi har i stort sätt ingen kommunikation alls! Så svårt att prata om allt..

Sen så ha han sina dagar då han kan kommenterar massa negativa saker om mig och min kropp. Jag har ändå fått en unge nyss, men de är ju inga ursäkter för han ... Jag är i vanliga fall en person som tränar ca 3-4 dagar i veckan på gym, och han tror att ja ska få tillbaka den kroppen på typ 2 veckor..  se har jag dåligt självförtroende, så han passar på att säga negtiva kommentarer för att ja ska sluta äta onyttigt och få dåligt sammvetet och börja träna ..

senaste kommentaren var " shit vilka kameltuttar du fåttt."

Skulle jag vara du så skulle jag fråga om han har en ursäkta ordspråket men en stor jävla Fis på tvären haha, vilken gubbe du har, hade min sambo sagt så till mig då hade de nog fan smällt alltså!

Hade jag aldrig tolererat, synd att du bor så långt ifrån dina föräldrar :/

Eller så hade jag pratat med
Mina föräldrar och sagt som de är att förhållandet inte är så bra osv osv och frågat om det hade varit okej om jag och barnen hade fått komma åh bo ett tag. Sen hade jag packat en väska till
Mig och en till barnen sen hade jag sagt hejdå, vi hörs när du känner sig redo att ta ansvar!

För älskar han dig och vill leva resten av livet med dig som är hans barns mamma så tro mig då bör han bli helt ställd och undra vad det är som är på gång när du står där redo att "lämna" sambo och bostad för ett tag för att lära honom en läxa. När det kryper till korset så kommer han att höra av sig och ja du förstår :)

Vet att det inte är lätt men man måste må bra själv och barnen märker tyvärr när man inte mår bra! Min son kände att de va något som inte stämde när min sambo från att vara engagerad med att leka flera timmar och bry sig till att inte ens säga hej till honom när min son blev glad för att se min sambo efter att han tjurat en helg och sovit bort hela helgen förutom en halvtimme då han kom ner gjorde kaffe och mackor för att sedan gå upp ph lägga sig igen och stiga upp på måndagen för att jobba!!

Det började med att min son blev förkyld och fick en halsinfektion samtidigt som de så blev han ganska dålig på att äta vilket man kan förstå om dom är sjuka och har ont i halsen men sen när han blev frisk va allt Bläää. Har "bott" hos min mamma i ca 3 veckor nu och min son är precis som
Han va innan, pigg, busig, glad och älskar mat :) och jag mår också bra nu och kan njuta av graviditeten :) så det lönar sig för han har fått sig en tankeställare och jag har ställt ultimatum vilket verkar ha lönat sig rätt bra :) fast jag och min sambo träffas några dagar i veckan några timmar, dricker kaffe och försöker prata lite smått :)

Jag föreslår familjeterapi/samtal. Man kan få det gratis, det är bara att höra av sig. Inte till mig hahaha, men till rätt ställe.

Du ska få se att din man har mycket att säga. Om han inte har det  så är det kört, han har gett upp för längesen och vill inte vara med dig mer.

Eller om du inte vill att ni går i familjeterapi så läs en eller några böcker om hur män fungerar.

Ibland behöver man ge innan man får. I vilket fall alla BRA relationer har två grundstenar.

1. Ärlighet.
2. Att man pratar med varandra. Kommunikation alltså.

Båda två grundstenarna skaffar man med fördel INNAN man skaffar barn. Jag gjorde inte det och det var ju inte så smart hahhahaha.

Ursäkta mig Amanda men om det är som du säger så är din man ett riktigt jävla svin och du bör lämna honom omgående. Varför i helvete skaffade du två barn med honom? Det var en retorisk fråga.

Får jag fråga hur gamla era oansvarige män är?

Min också

Tänkte ett tag att det kanske var omogna killar i 20-årsåldern. Men 30 år! Hallå - väx upp och ta ert ansvar!

Blir så ledsen å era vägnar, tjejer, för hur ni har det.

Kramar!

känner igen mig i det ni skriver. har en son sen tidigare förhållande på lite mer än 5 år, och nu en nyfödd bebis på 10 dagar.
bråkar konstant med sambon, som inte förstår ett skit, ingen planering, ingen tidseffektivitet. kom hem dagen efter förlossningen och har sen dess fått sköta typ allt hemma, lagat mat, tagit hand om nyfödd bebis, och min son har jag fått underhålla så gott det går mellan alla måsten. min sambo har dock lekt en del med min son, men allt annat då?
en dag stod jag o ammade samtidigt som jag stekte pannkakor, får alltid plocka med disken, tvätta, planera, tänka på vad som behövs handlas osv.
så var det även innan, min sambo kan inte planera och än mindre va tidseffektiv.
tröttnat nått rejält på att ha tre barn o ta hand om, nu senaste dagarna pratar vi inte ens, sitter i olika rum, han tar inte ens hand om sin dotter.. hans 10 pappadagar är semester nu för han, hela veckan har han fått mat serverad som jag lagat, o igår sa han att han inte bryr sig om det, nähä, ska vi svälta då om inte jag tar tag i det? o jag behöver mat för att våran dotter ska få mat ju!

idag har han hållt henne typ 2 minuter, igår ca 20 min och dagen innan det höll han henne typ två timmar då hon sov. när han väl håller henne får jag röja runt och göra allt som måste göras, istället för att han kunde gjort det då jag tex ammat eller så.
noll tidseffektivitet.
han har idag varit iväg själv i några timmar, och igår var han iväg 4 timmar själv. jag tog dottern i vagnen och gick o köpte saker på apoteket som vi behövde, för alltid jag som får komma ihåg precis allt, sambon kommer med undanflyker på precis allt! igår var jag sur enligt han. o hans tjejkompis han umgicks med igår hade enligt honom tydligen inte tyckt dt var lustigt att han var iväg så länge själv, när ska jag få 4 timmars egentid??

nu stack han iväg för att springa, det kunde han väl gjort innan då? känns ingenstans som han bryr sig om varken mig eller miin son eller våran dotter.
han lovar hela tiden att bättra sig, lära sig rutiner mm, men inget händer, o hur mycket bryr han sig om sin dotter nu? ingenting! hon kommer inte veta vem han är sen.

fått tid till familjerätten o skriva på faderskapspappret, kommer vägra skriva på att han ska ha vårdnad, vi är påväg ifrån varandra, han har tom kollat upp o byta våran lägenhet mot en mindre o hittat nån som vill byta. dumt nog står inte jag på kontraktet, vi har bott här i fyra månader. 

ska ge lillan mat nu o sen fixa nått till mig själv.. för ingen annan gör det ju!
är ledsen, arg, irriterad, förbannad, orolig om vartannat! usch, jag som inte ville hamna i denna situation!
har i flera månader diskuterat detta med honom, att det är påväg utför, o han lovar men ändå är vi här nu...........

börjar tro han har ADD eller nått sånt.. 

Usch så har jag också känt de :( iofs har han bättrat sig en del men absolut inte i allt. Jag får fortfarande tjata på honom om att han ska hålla iordning på sina saker! Han kan inte ens handla ett smörpaket när han ser att det börja ta slut ren lathet...

Allmänt trög helt enkelt och det är ta mig tusan alla karlar. Det fattas en kromosom eller nått hos dom tyvärr!!

Trodde jag va den ända som hade en SÅNNN tråkig man !! ???? Min man bara klagar på hur dåligt han mår och hur ont han har jag själv är underviktig och har stark adhd och 3 små barn minste på 6 mån 2 år mellan allé 3 och jag får tänka på alllltt Om skal göras och fixas och hur jag ska underhålla barnen mm han bara hänger med grabbarna här i området eller ligger kollar tv eller pratar i tel och ska alltid träffa nån eller så är han tröt ALLLLTID NÅTT men han hjälper till när jag ber han om det och han passar den minste alltid men vi gör söndrig nått tisamnans eller att han kommer med förslag bara att han se ett leende men inte enns det tråkigt men sant bråkar hela tid och bomben börjar ticka hur fan gör man har försökt allt utom att hålla mitt ord om att nu röker det steget jag inte vågar ta efter 9 PR med honom men velat länge samtidigt som inte men när når man den sär punkten ?!!!

Känner igen mig! Våran minsta är 10 månader och har tuttat på mig på nätterna hela tiden. Har inte sovit fyra timmar i sträck på snart ett år. Jag är ett vrak vissa dagar. Det är jag som går upp med barnen och lägger barnen och sköter alla sysslor. Han lagar mat ibland dock. Om jag ber honom om att göra något, typ ta disken, så gör han det, men jag är så less på att behöva be om allt. När läget är som det är, med en bebis som sover jättedåligt, tycker jag att han borde hjälpa till lite mer dessutom. Själv sover han i eget rum. Han har gått upp med barnen 5 gånger på dessa 10 månader. Jag är så ledsen och arg att det börjar gå ut över barnen. Har så kort stubin. I kväll när jag skulle lägga den stora på fem år sa hon 'du är alltid dum mamma' . Hon har rätt och det skär i mitt hjärtat. Kommer troligtvis lämna min sambo. Han tar för mycket energi från mig. 

Oj vad många vi är som har liknande problem.. ja själv går runt och tänker ibland på att det skulle faktiskt vara lättare att vara ensamstående... fattar inte att man kan va så lat, ingenting bryr han sig om. Ligger på soffan hela dagen och kollar på tv samt har mobilen på ena sidan och plattan på en annan. om jag ber honom göra ngt säger han okej och fortsätter ligga, ber jag en gång till är jag "tjatig" och "jobbig". Om jag ber honom ta hand om sonen på 5 månader en kort stund medan jag duschar t ex, får jag suckar för han skulle ju faktiskt precis gå och vila sig för han har ont i huvud...

Haha, hittade inte hit utan anledning!

Många som verkar lida av samma idioti.

Jag och min sambo har en 3årig dotter och andra på väg. Han kan ligga i sängen och glo på TV medan jag städade själv efter ett kalas. Plockade undan, torka av bord och hör och häpna, rullade ihop en matta, tog ut och skakade av! Är alltså i vecka 25.

Sen muttrade jag "tack för hjälpen" varpå han säger "men du kan ju be om hjälp". Då så jag att det känns så efterblivet. Att han är som en tafatt 13-årig pojke i puberteten där det händer så mkt annat att hjärnan inte hänger med.

Känns ju lite barnsligt att när han spiller ska jag gå efter, hämta honom och fråga " kan du torka upp det där?". Samma sak när han tappar. Då ska jag alltså hämta honom och fråga "ursäkta men kan du plocka upp det där?". Lite måste man ju kunna tänka själv, tycker man.

Jag tvättar alltid allting själv. Tvättstugan ligger i huset brevid och det är ofta tungt! Den här graviditeten har varit jobbigare än första. Jag så att från och med nästa vecka ska jag beställa tvättservice, kosta vad det kosta vill, för ngn annan måste ta över. Då föreslog han att han kan kolla upp hur mkt det kostar.......

Jag finner inga ord. Hur efterbliven är man om man inte förstår en sån pik?

Nää, när den här ungen kommer tänker jag inte skriva på för gemensam vårdnad. En får flytta. Mitt liv skulle vara så mkt gladare och enklare utan honom. En vuxen bebis och jag är mamman som varje vecka tvättar hans pruttiga kalsonger? Nej tack.

Tror minsann att det får räcka nu :)