Kan jag ha drag av högfungerande autism/asperger?
Jag kan mycket väl vara helt fel ute här, och skulle jättegärna vilja bolla dessa tankar med er kloka människor. Dela gärna med er av era erfarenheter och ställ gärna följdfrågor till mig!
Jag skriver här eftersom jag behöver få hjälp att tänka igenom vad jag menar. Jag känner att det liksom inte funkar längre, jag måste be om någon slags hjälp innan det kraschar helt.
Svårt att förklara, men jag känner att jag på ett sätt mår bättre i mig själv än någonsin men på ett annat sätt så har livet aldrig varit så svårt som nu. Det är så mycket som krävs av en när man är vuxen, det är så svårt att vara vuxen när fler och fler saker förs in i ens liv som man ska bolla runt med, jag känner att jag lever nära min maximala förmåga, vilket gör bristningsgränsen nära. Däremot, när jag är en bit ifrån den så kan jag må rätt bra. Men livet blir regelbundet för mycket, och det krävs inte så mycket för att det ska bli för mycket.
De senaste åren har jag i olika sammanhang träffat på tre kvinnor/mammor med npf-diagnoser, och jag har känt igen mig mer i dem än i någon någonsin tidigare. Den där uttröttbarheten till exempel som jag känner att ingen har förstått. Från början funderade jag mer på ADD med hypoaktiva drag men på sistone har jag läst lite på hur annorlunda symptomen av aspergers kan vara hos flickor/kvinnor än hos män.
Sådant som jag funderar på är hur jag var som barn. Jag var inte särskilt intresserad av andra barn, tyckte det var besvärligt mest och jag förstod dem inte. Jag tog inga sociala initiativ som jag minns det, men svarade på tilltal och gjorde som jag blev tillsagd. Jag har varit utanför i tre helt olika klasser, aldrig medvetet utfrysen men ändå helt utanför mest tror jag att de lite gett upp, jag drog mig undan eftersom jag inte visste hur man gjorde. Jag minns att jag lekte med andra barn ändå, i skolan och att det kunde vara roligt, i alla fall i lågstadiet men bara när det var lekar som alla var med i. Jag har några minnen av att ha lekt hemma hos andra barn också. När jag blev äldre började jag mer och mer dölja min ensamhet och jag. Mina föräldrar, som båda har ett stort behov av att vara ifred, tyckte inte att det var konstigt.
I högstadiet började jag återigen i en ny klass och jag minns hur jag inte ens försökte lära känna mina klasskompisar och då ville jag men jag visste inte hur jag skulle göra. Klasskompisarna pratade med mig i början, och jag svarade men tog inga egna social initiativ och jag kom att bli helt osynlig förutom att några i klassen retade mig. Ingen sa hej på morgonen och ingen pratade med mig under dagen. Då hade jag börjat skämmas mycket och hade mycket självkritiska tankar, och mörkade så gott jag kunde min ensamhet och min sociala oförmåga. I åttan fick jag dock en vän! Vi blev bästa vänner och umgicks jämt, hon gick i en annan klass och var lite utstött hon också. Hon var den enda vän jag hade under resten av högstadiet och gymnasiet. (Jag tror att lärare och föräldrar andades ut här, hon har en vän! Det är nog inget fel på henne ändå). Under gymnasiet så gick vi i samma klass och pratade i princip bara med varandra, kunde säga hej eller så någon gång dock till andra klasskompisar men inte mycket mer än så.
Som ung vuxen trodde jag att jag hade social fobi, och att min sociala oförmåga berodde på ovana. Att jag helt enkelt inte övat på det. Jag flyttade hemifrån, till en ny stad för att plugga, trivdes och kämpade på samma gång med att våga prata och njöt av att ha vänner, att vara "med", samtidigt som det ju var svårt att veta hur man gör. Efter något år rasade jag och mådde väldigt dåligt, fick en samtalskontakt, det var då jag började snoka mer i det här med social fobi, läste allt jag kunde, skrev på internetforum, mejlade med andra. Mådde bättre, gjorde mycket kbt-ande på egen hand efter att kommit över det här sofie-materialet (en internetsjälvhjälpstudie), gick med i en självhjälpsgrupp, gick en sväng i kbt-terapi hos psykologstudent.
Studierna gick bra men jag hade ett stort hål inom mig av oförmåga att förstå hur jag skulle klara av att arbeta sedan. Detta vara en mycket konstig känsla, förstod jag, och när jag försökte glänta på den så förstod aldrig någon. Så kan du inte tänka, och du måste tro på dig själv och sluta oroa dig. Jag hade svårt att förstå hur jag skulle kunna prestera så länge i sträck så många dagar. Och med "prestera" menade jag nog någonting annat som jag har svårt att hitta ord för, typ vara aktiv, att behöva driva sig så många timmar per vecka för att prestera saker praktiskt. (Att prestera studier var en helt annan sak).
Det var dock oerhört viktigt för mig att få bra studieresultat. Under min uppväxt kom just pluggandet att bli det enda jag kunde, det enda jag var bra på och hela min identitet kom att baseras på att jag i alla fall var bra i skolan, speciellt de naturvetenskapliga ämnena.
Under mitt första sommarjobb minns jag hur jag på morgonen önskade att bussen skulle krocka för att jag skulle slippa (fast ingen skulle bli skadad förstås utan möjligen jag och bara lindrigt). Under min första riktiga jobb tyckte jag att det var så svårt att veta vad som krävdes av mig, jag ville veta precis exakt på ett sätt som jag förstod var orimligt att få veta. Jag saknade så att plugga, det tydliga i att veta vad man plugga in, plugga in det och tenta av och få ett tydligt bevis på att man har gjort rätt.
Jag hade (har) ett stort motstånd inom mig inför situationer där jag inte visste exakt vad jag skulle göra. Jag skulle ha kunnat guida någon annan igenom det utan problem, men ändå kändes det som om jag inte visste hur jag skulle göra det, och jag fick tvinga mig själv att få det som måste göras gjort. Jag tyckte (tycker) att det är svårt att veta vilket sätt man ska göra en sak på, om det finns många möjliga sätt och inget är uppenbart bättre eller känns bättre inuti mig. Jag tycker att det är svårt med situationer där man bör göra en sak och de flesta gör en annan, där har jag en tröskel inombods att komma över för att få det gjort.
Jag tolkade detta som dålig självkänsla och dåligt självförtroende som konsekvens av min uppväxt.
Jag kraschade, fick massor av ångest och kunde inte koncentrera mig och hade svårt att komma mig för att få jobb gjort. Det var bland det jobbigaste jag gjort att behöva erkänna det.. Blev sjukskriven och fick prata med företagspsykologen och det handlade mycket om presationsångest och utmattning som konsekvens av den.
Och så vidare och så vidare och nu har ytterligare några år gått.
Jag har gått i terapi en sväng till, i psykodynamisk för GAD, under mer än ett år och då pratade vi om min barndom och psykologen trodde att min oro och ångest nu bottnade i den hjälplöshet jag kände som barn.
I terapin upptäckte jag att jag har svårt att identifiera vad jag känner. Jag har lätt att prata om vad jag känner, men bara i huvudet, jag hade ingen aning om vad som pågick i kroppen. Jag insåg att jag misstog lite allt möjligt för ångest. Hunger t ex. Jag upptäckte även att den ångest jag hade varje månad vid en viss tid i månaden i själva verket var mensvärk- för den försvann om jag tog värktablett.
Annat som jag kommer att tänka på nu är att jag har glömmer lätt ögonkontakt. Det är någonting som jag får påminna mig själv om. Jag har ingen social ångest längre, och jag har absolut ett socialt behov, men det är samtidigt ansträngande, tar energi även om det ger andra viktiga saker.
Som liten trodde jag att det alltid fanns ett rätt sätt att göra och vara och säga i en viss situation och om man inte visste om man gjorde rätt så gjorde man per definition fel. Det var först som vuxen det började gå upp för mig att det olika sätt att göra det på och att olika människor tycker att olika saker är rätt (tycker fortfarande att det kan vara svårt, för hur ska jag då veta om jag gör rätt? säger känslan även om jag vet i huvudet att jag själv kan bestämma vad jag tror är rätt).
Jag tycker tråkiga saker är plågsamma. Har aldrig varit bra på att hålla i ordning. Även på jobbet kan de tråkiga arbetsuppgifterna (=de praktiska) kännas rent plågsamma och det kräver mycket av mig att få dem gjorda ändå, vissa dagar är det enklare, andra måste jag kämpa för att driva mig igenom. Jag slutar gärna halvägs, får i stunden för mig att det är en jättebra ide att skjuta upp.
Mina roliga arbetsuppgifter (=de vid datorn som kräver att jag tänker till) de fastnar jag lätt i, kan nästan få en lyckokänsla inombords ibland.
Jag är liksom i det jag gör. Och om jag inte är i det jag gör så går det liksom inte. Vill jag vara i det så går det lätt, vill jag inte vara i det så blir det trögt. Tycker att andra människor har en sorts rutin eller autopilot att koppla in som jag inte riktigt har.
Jag har alltid känt mig annorlunda, att det är "något" med mig. Samtidigt har jag under mina drygt tio år som vuxen kämpat något förtvivlat med att dölja det och låtsas vara helt normal och att jag minsann inte alls har några som helst problem med det sociala och jag är minsann inte så löjligt osäker som jag är. Till den grad att jag knappt vet vem jag är.
Jag är doktorand nu och det känns som det typ enda jobbet jag klarar av, dels pga friheten (om jag känner att jag inte har så mycket att ge någon dag så är det inte hela världen om det inte blir så mycket gjort, oftast är det inget som krävs av mig just idag utan jag kan göra det i morgon) och dels pga att det finns mycket roligt i det som intresserar mig.
Jag har dålig simultanförmåga, kan göra typ en sak i taget bara. Blir lätt stressad när mycket händer. Om jag stressar (rent fysiskt, skyndar mig), så är jag ur balans länge med en känsla av att tappa kontrollen.
Jag har inga empatiproblem, kan absolut förstå andras känslor, tycker att jag har rätt lätt för det. Däremot är jag rätt dålig på att komma på dem på egen hand om de inte berättar själva, annars vet jag inte. Jag skulle aldrig uttala mig om att någonting är på ett visst sätt för hur kan jag verkligen, exakt veta det?
Jag har inga specialintressen (även om jag är lite allt eller inget och när jag inte är för trött brukar jag ha projekt för mig och när jag har det så går jag mycket in för dem och tänker på det mycket), jag har inga konstiga ritualer för mig, jag har inga tvång, upplevs nog inte som konstig (bara blyg och kanske lite osäker och tystlåten)
(Jag har i själva verket ingen aning om hur andra ser på mig. Det är som ett svart hål... Likaså har jag svårt att veta om andra tycker om mig eller inte (för hur ska jag veta om de inte säger det), men har nu tumregeln att om det känns bra för den ena i relationen så känns det förmodligen det för den andra också).
Jag är i ett förhållande och har en treåring. Är några år över 30 och kvinna. Bara det där om att vara förälder känns som en hel uppsats. Men jag klarar det bra, tycker jag.
Känns som om jag kan fortsätta och fortsätta men detta får räcka!
Det känns som om jag snarare har ett funktionshinder än en psykisk sjukdom, i alla fall nu! För jag mår liksom bra det är bara det att jag har så svårt för att vara vuxen!
