Hur hanterar ni fixeringar (autism)?

Som autistisk behöver man rutiner och vanor för att fungera. Att saker och ting görs på samma sätt ger en trygghet och verkar lugnande. 

En autistisk person kommer aldrig att fungera som en neurotypisk sådan, och som jag ser det uppstår det mycket problem när man försöker tvinga någon att anpassa sig efter en norm när de verkligen inte passar in i normen. Det är ett mycket mindre problem för dig som neurotypisk att anpassa dig efter din autistiska son, än tvärtom.  

Jag har inget barn med autism men mycket yrkeserfarenhet och har fått handledning kring just dessa frågorna av en mycket duktig psykolog. I stora drag var hans ståndpunkt så här: De fixeringar som involverar oss andra ska man försöka att inte bli en del av. Personen i fråga har en del ångest i sig själv som den hanterar genom t.ex sådana här fixeringar. När du accepterar att t.ex undvika ord, svara på rätt sätt osv så kommer du bli ansvarig för hans ångest när du väl gör fel. Du bygger in dig i hans ångest och blir den som bär skuld i hans ögon när du inte kan göra rätt. Hans råd var att försöka, med glimten i ögat, undvika att gå med på det. Att han t.ex vill klä på sig på ett visst sätt eller lägga maten på tallriken på ett visst sätt kan han göra oavsett vad andra gör, det kan han ansvara för själv. 

De här råden du fick, gällde det just autistiska?

Jag tänker att han är så liten att han inte kan ansvara för alla saker själv än. Hur gör man då, enligt din handledare? 

Det låter ungefär som det rådet vi fick från sonens psykolog och även hans lärare har tagit detta till sig och det har fungerat över förväntan. Hans fixeringar har blivit mycket bättre sista året och han verkar själv må bättre. Visst har han vissa saker som han bara måste göra men det sköter han själv. Tex. att alltid klä på sig vänster strumpa före höger. Men saker som att alla måste sitta på sina platser i soffan och att han måste gå ut genom ytterdörren före lillasyster på morgonen har han helt slutat bry sig om. Det krävdes förvisso en perriod med mycket tålamod och en hel del gråt och bråk, men efteråt blev allt så mycket bättre.

Har ni kontakt med barnhabilitering? Det är viktigt att utmana även våra autistiska barn, men på rätt sätt och vid rätt tillfälle. Det finns en träningsmetod som kallas för IBT, intensiv beteendeterapi, som är applicerbar på riktigt små barn ända upp till vuxna. Hör med er habilitering om ni inte kan få ett sådant program anpassat efter er sons svårigheter.

Min son har precis som din fixeringar kring hur saker "ska vara" eller att allting följer ett visst mönster. Jag har inte hört så många som har dom här problemen och det värsta tycker jag nästan är att föklara utbrott som kan ske pga det. Då omgivning, förskola etc. verkar helt oförstående inför det hela och ser det väl mest som trots.

Sonen är 3 och har blivit utredd, men fick ingen diagnos. Han kommer dock att följas upp igen. Han är inget "självklart fall" som de sa men i min vardag med honom, märker jag en del som faller inom ramen för detta.

Hur som helst har jag egentligen inget tips. Min son hakar också upp sig på saker som att t.ex. att vi måste stå på en viss plats på tunnelbaneperrongen, att bananen ska vara helt skalad innan han kan äta och går bananen av en liten bit så blir det utbrott, den måste vara hel.. Allting går i perioder, men när man lyckats avbryta ett beteende så dyker det upp ett annat som han fixerar sig vid.

Jag har fått höra att jag ska gå han till mötes så mkt jag kan, men att sådant som begränsa våran vardag ska jag sätta stopp för och som tar mycket tid. T.ex. som förut när han skulle öppna och stänga portdörren (och ställa upp den) ett antal ggr och det verkade bli fel för honom. Fick helt enkelt då avleda till en början (vilket jag nästan alltid gör då jag vet dessa fixeringar kan komma) och hjälper inte det fick jag helt enkelt avbryta och ta med han ändå. Vilket såklart resulterade i en del utbrott men nu har det blivit bättre på den fronten iaf.

Låt din som göra saker på sitt sätt. Det är inget som skadar honom och han blir säkert jättestressad om han inte får göra det. Som autistisk behöver man oftast mer rutiner och få göra saker på ett speciellt sätt.

Min son har ADHD och Atypisk Autism, hans fixeringar var värst innan vi fick diagnosen och medicinering. Det var inte en sak utan allt det stora hela som gjorde att de flesta sakerna blev bättre. 
   ¤ Diagnosen och med det kunskapen gjorde att vi fick bättre förståelse och lättare kunde hantera låsningar. 
   ¤ Medicinen, för ADHD; Strattera och Ritalin gjorde att den inre stress minskade för honom och det gjorde att han hade mindre behov av rutinbundet och mönster.
   ¤ Stora doser av Omega så att, om det blev en hang-ups så kunde han lättare hantera det och det blev ingen big deal av det heller. 
   ¤ Väl ut sövd, låg nivå på kolhydrater och anpassad vardag var också en del i det stora hela som gjorde att många saker i vardagen flöt på bättre. En sak till som jag tror har gjort sakerna bättre är att han har växt till sig, (det är ingen tröst att det blir bättre med åren om det är en sexåring man har med att göra, det är ju nu och idag ni lever i som gör er vardag till problematisk).
   ¤ Böckerna Explosiva Barn av Ross W Greene och Problemskapande Beteende av Bo Hejlskov ger många och bra tips på  hur man underlätta vardagen. 

Prata med habiliteringen om de har några bra tips eller kurser för att jobba med.

 

Intressanta svar. Jag har också tänkt att de fixeringar som inte involverar oss andra har vi ingen anledning att försökafå bort. Om dessa rutiner kan minska hans ångest så är det helt OK för min del. Problemet är de saker som hindrar och begränsar resten av familjen som tex att vi inte får säga ordet "mycket". Vi har kört IBT i tre år och sett en väldigt bra utveckling inom kommunikation och samspel, men ingen som helst effekt på fixeringarna. Vår handledare tyckte att vi skulle jobba med att utmana honom lite då det gällde vissa fixeringar, men jobbar man bort en fixering så dyker det alltid upp en ny, precis som finastE har upplevt.

För oss är det så att såna saker dyker upp DIREKT när nån av ungarna (tjejerna i alla fall) är "överbelastade". Nåt i vardagen är för stressigt/krävande, då kommer det här och vi tolkar det som behov av mer kontroll i tillvaron. Om vi lugnar ner allt, ser till att fokusera på trygghet och lugn, så försvinner det direkt. Här är det alltså en tydlig "barometer".

Tycker oxå detta är svårt, min son är 11 år, vi får diagnos (tror jag)om 3 veckor efter hans andra utredning.

Han kan inte äta "blandmat" alltså grytor, spagetti å köttfärssås osv. då får han ångest och vill krypa ur sitt eget skinn. För att han ska äta över huvud taget i skolan får han nu specialkost, alltså maten kommer uppdelad så att han själv kan plocka. MEN... här hemma är det lite mer trixigt....

Hans lillasyster är glutenintolerant och vi meckar tillräckligt med maten som det är, och vi kan ta "fajten"... ibland går det hyfsat ibland åt helvete. Men när han väl har "lyckats" äta blandmat är han lättad och glad, stolt över sig själv.

Så frågan är ju då, hur man ska göra?? 

Ja det gäller autistiska. Ja du det har jag ingen aning om faktiskt. Men de personerna jag arbetar med har utvecklingsstörningar i olika omfattning såväl som autism, och kommer aldrig komma till en "normal" vuxen utvecklingsnivå. Så dessa råden gällde ju inte personer som kan ta ansvar för saker på ett sätt man annars förväntar sig av vuxna. Min egen tanke är väl att det förmodligen är lättare att lära sig spelreglerna som barn än som vuxen. Att sätta tydliga gränser för sig själv tycker jag låter rimligt oavsett om man är bland barn eller vuxna, med eller utan funktionsnedsättningar. Sedan får man ju ändå känna av situationen och försöka göra det på ett bra sätt. Vi fick ju tipsen att försöka skoja bort det lite, glimten i ögat, avleda lite osv. Det som jag tycker har funkat bäst för mig i de situationerna har dock varit att tydligt berätta att du får säga som du vill och jag får säga som jag vill och sedan stå för det. Och sedan direkt efter avleda med något annat.