"Vill inte att folk ska tycka synd om oss"

Kan tänka mig att många kvinnor mår dåligt av att inte kunna bära och föda ett barn. Vi är ju ändå BYGGDA för att göra detta. Tänkt då om man tillhör dessa som blivit berövad detta. Är ju hemskt rent ut sagt.

Dock skulle jag aldrig tycka synd om min kompis eller om barnet. Se ist det som är bra. Att ett barn fått en mamma och pappa som älskar och kan ge barnet ett värdigt liv. Att min vän faktiskt fått ett barn nu, även om hon kanske missa detta första som för många är en självklarhet.

Vem som är en mamma eller pappa har inget med blod att göra. Och det finns ingen idé att fasa över att barnet kommer skirka "du är inte min mamma" för OJ så många gånger jag sa detta till min pappa. Men jösses jag var tonåring och ALLA var dumma i huvudet förutom jag :)
Något som min pappa visste, även om man blev sårad just den stunden så visste han att jag inte menade 2 timmar senare. Han ÄR min PAPPA. Det finns ingen annan! 

Jag ser det som jättebra att min kompis fått ett barn och att barnet fått bästa tänkbara mamman. Jag var så glad att jag grät när hon fick barnbeskedet och sen när hon visade bilder på barnet som hon fått. Jag går i runt och tycker synd om henne hela dagarna men jag kan tänka på det ibland och då tycka att det är ledsamt att hon gått miste om så mycket. Jag tänker också på att hennes man kanske kunde fått ett biologiskt barn med en annan kvinna och kan oroa mig för att han lämnar henne eller att hon har skuldkänslor. Men detta är inte mitt problem det vet jag. Jag bara undrade över varför det var så viktigt att ingen fick tycka synd om dem. Det är ju synd om dem samtidigt som det är underbart med deras barn också.

TS,
tänk dig att du berättar att du ska få barn. Du är glad, förväntansfull, spänd, pirrig, allt det där som hör till. Så märker du att omgivningen - goda vänner, bekanta, m m - ser lätt besvärade ut och inte gläds med dig? Skulle inte det kännas sårande?

Många av oss som adopterat har fått mycket märkliga och tråkiga reaktioner. Beklaganden, "stackars dig" eller försök till peppande: "då ska du se att ni får ett biologiskt barn efter att ni adopterat".

Försök och fatta:

99,9 procent av alla som ska adoptera är superglada och ser fram emot sitt barn. Förmodligen har de gått genom en sorgeprocess över att få barn den vanliga vägen (för oss var det däremot inte särskilt svårt). Kanske kommer det för vissa alltid finnas en sorg över att inte ha burit och fött sitt barn, Men glädjen över det adopterade barnet påverkas inte av det.

Din väninna har kanske mött en del av de här reaktionerna och det är förklaringen till att hon inte vill att någon ska tycka synd om henne.

Gläds med henne! Det ska väl inte vara så svårt, va?
 

VNmamma: du har nog inte läst ordentligt det jag skrivit. Jag blev så glad att jag grät när hon berättade om barnbeskedet. Jag har alltid varit stöttande och positiv mot det barn hon har fått nu. Hur andra har varit vet jag inte men hon har inte sagt att någon sagt något dumt.

Jag tror att dina vänner inte vill att du ska tycka synd om dem för att det lätt kan uppfattas som överlägset, att du är lite självgod och anser att just ditt liv med biologiska barn och de erfarenheterna det innebär skulle vara mer värt än att bli föräldrar via adoption. Jag avskyr själv att bli ömkad eller att någon skulle tycka synd mig. Jag älskar ju just mitt liv och mitt fantastiska barn. 

Det är självklart att man när man adopterar inte får erfarenheter som biologisk graviditet, förlossning, amning etc innebär. Men man får ju andra lika fantastiska erfarenheter. Kärleken till och erfarenheten av ett annat land, man blir sammansvetsad som par, man får sitt efterlängtade barn - man blir äntligen förälder. Och framförallt får ett oskyldigt barn växa upp i ett kärleksfullt hem istället för att leva på institution. 

Det är en helt annan sak att känna empati och ha ett lyssnande förhållningssätt när någon är inne i själva sorgeprocessen  (barnlöshet, sjukdom, dödsfall eller vad som nu hänt). När man kommit ur sin sorgeprocess, sett nya möjligheter och är lycklig i sitt liv vill man vara just lycklig utan att någon utomstående fortfarande tycker synd om en.

Tack för era svar. Jag kan ju inte hjälpa hur jag känner och även om jag är oerhört glad för hennes skull för att hon fått sitt härliga barn så kommer jag på mig själv med att tycka synd om henne ibland. Jag har ändå lite svårt att förstå varför hon är så noga med vad jag ska känna för henne. At jag inte får känna på ett visst sätt. Varför är det så hemskt att jag tycker synd om henne egentligen? Det är ju mina känslor. Men det kanske är så som du ovan skrev att det verkar som om jag är självgod då. Att jag tycker att mitt liv är bättre än hennes. Och ja jag är jätteglad att jag fått mina barn men hon är ju jätteglad att hon fått sitt barn och om hon tyckt synd om mig för att jag har missat adoptionsgrejen och bara fått biologiska barn så hade jag inte blivit arg på henne för det.

Självklart har du rätt till dina tankar, känslor och funderingar. Frågan är väl hur du kanaliserar dem? Det är ju en sak att fundera i sin ensamhet och ett annan sak att uttala dem högt till sin vän. 

Jag har förstås ingen aning, men kanske din vän reagerat på något du eller andra sagt? Och att hon känner besvikelse över det?

Många som adopterar är rätt trötta på kommentarer eller insinuationer om att deras föräldraskap inte skulle vara lika mycket "värt", att adopterade barn inte kan räknas som "egna", att de  som kvinnor/mammor skulle vara mindre "älskade/kvinnliga/åtråvärda" för att de inte har biologiska barn (du anger ju tom exempel att hennes man skulle lämna henne...).

Alla dessa påståenden säger ju så mycket mer om avsändarens personliga rädslor än om en annan familjs upplevda lycka.

Lycka till med din vänskap TS! Hoppas att du får förmånen att adoptera någon dag