Jag känner mig så utanför

Din man borde väl se sig själv i ögonen och ta sitt ansvar för sitt barn. Du har inget ansvar för henne egentligen men du ställer ändå upp för henne i överkant enligt mig. Din man borde uppskatta dig istället och se vad HAN kan göra för att hans dotter ska trivas bättre hos er. Hon behöver sin pappa mer så det bästa han kan ge är sin tid med henne. Varför skyller han det på dig och hur kan du acceptera det?

Så arg jag blir på din sambo, som anklagar DIG när han själv inte är hemma. Sätt ner foten och få honom att se att det är han som gör fel. Han får försöka va hemma. Vilket barn skulle inte göra som hon. För som du själv säger så hur underbar, rolig och fantastisk du än är så ksn du inte slå hennes mammas eller pappas närvaro. Inget konstigt alls. Styrkekramar till dig och fy vilken elak sambo du har...

Om din sambo vill att hans dotter ska bo hos er, så måste han själv se till att hon ska trivas. Hon är ju hos er för att träffa sin pappa egentligen, så inte så konstigt att hon hellre vill åka hem till mamman. Jag menar vilket barn skulle inte det? Han får se till att hans arbetstider passar när ni har dottern, eller så får dottern komma varannan helg istället. När pappan är närvarande. Han har inget att beskylla dig för, du gör mycket mer för hans dotter än vad han själv gör. Så han måste helt enkelt öppna ögonen, dottern vill ju ha sin pappa närvarande och kan han inte vara det så har han bara sig själv att skylla.

Skojar du? Skyller han på dig? Han jobbar borta i veckorna och du tar hand om hans barn och det är ditt fel? Ursäkta, men vilken jäkla mupp i brist på bättre ord. 

Be arselhålet fara och flyga! Jävla as att skylla på dig när du tar mer ansvar för HANS barn än vad fan han gör! Kokar när jag hör bekväma farsor bete sig så. Tala om det för honom annars är du mesig..

Åh så jobbigt.
Och ändå så naturligt att dottern vill vara där hon har sina kompisar, hon börjar ju komma upp i den åldern när kompisar blir viktiga, viktiga för hennes identifikation, för hennes sociala skills, för hennes frigörelse från sina föräldrar, som hon måste frigöra sig från för att bli en självständig vuxen så småningom.
Och det gör ont, det kan vara skrämmande, men man förlorar dom inte, dom kommer tillbaka, man måste bara släppa lite på tyglarna, men ändå visa att man finns kvar och att hon är välkommen närhelst hon behöver tanka trygghet och vila och det kommer hon behöva göra.
Jag tror din sambo är rädd att förlora henne, men du kan hälsa honom från en som gått igenom det här med två barn att förutsatt att han har varit en vettig förälder för henne tidigare så kommer inte det hända.
Hon behöver bara flyga lite fritt nu, men hon kommer tillbaka.
Och det har inget med er eller hur ni är mot henne att göra, det har med hennes utveckling att göra, hon börjar bli stor.      

Ta inte emot sån skit TS!! Vilken jävla sambo du har........Han har lastat över allt ansvar på dig, och hugger dig sen i ryggen när dottern berättar att hon hellre vill bo med mamma. Ja ursäkta men va fan trodde han!

Om hon vill bo hos mamma, varfor får hon inte det då? Bara de inte flyttar fram o tillbaka med ett par månaders mellanrum, borde man ju ta hänsyn till så pass gamla barns onskningar om man kan. Speciellt om pappa andå inte är hemma under veckorna.

Innerst inne vill jag bara skrika åt honom... Att jag skiter i det här nu. Att det är bättre att han bor med hennes mamma istället. Att jag inte klarar det här. Ändå får jag höra att jag är sur och oförstående. Det kanske jag är, men jag orkar inte hur mycket som helst. Det är jag som hjälper henne med läxorna. Det är jag som ligger i soffan och tittar på film med henne. Jag som lagar mat, tvättar, kör och hämtar, fixar frukost. HAN lägger massa pengar på grejer till huset, så att jag inte kan handla ordentligt. Sen får jag skit för att hon får pannkaka en fredagskväll, för så illa har han aldrig haft det innan. I sitt gamla liv träffade han henne mer, i sitt gamla liv åt de minsann ordentlig helgmat.... Fy fan, är det konstigt att jag överväger att lämna honom och hans jävla gamla liv? Låt mig vara, liksom... Förlåt om det är rörigt, jag är så jävla förtvivlad bara... Jag tyckte att han var så underbar, nu får jag inte plats alls. För jag förväntas bara ta allting. Och fixa allting...