Jag känner mig helt färdig
Livet har inte behandlat mig väl. Redan i skolan hade jag problem, då hade jag problem med att bli regelbundet misshandlad, både fysiskt och psykiskt. Mina föräldrar var heller inte mycket att räkna med. Nåja, då var då, det där ligger bakom mig, men har väl format mig som person.
Så kommer vi till livets alla nuvarande problem. Såsom kvinnor. Det är ett problem för mig, jag är alldeles för snäll. En snäll och lugn karl vill ingen kvinna ha. Dessutom älskar jag en kvinna, ja älskar, som lever tillsammans med en annan man. Till mitt försvar skall sägas att hon inte hade honom när jag träffade henne, men hon valde honom och det får jag acceptera, men jag älskar henne ändå. Jag har inte varit nära en kvinna på mycket länge, så länge att jag förmodligen har glömt hur man beter sig. Jag vet att jag inte är speciellt attraktiv till det yttre. Så jag får nog vänja mig vid ensamheten.
Ett annat problem är min karriär. Må den vila i frid. Den dog i höstas. Jag har haft en massa ansvarsfulla positioner och bra jobb, har en hygglig utbildning, men det räcker inte. Jag är mellan två jobb ändå och kommer nog förbli så. Jag har tappat hoppet om nytt arbete sedan flera månader av misslyckanden.
Och med karriären försvann mina så kallade vänner. Vem fan vill umgås med någon som inte arbetar längre? Och nya står inte att finna, första frågan man får i sociala sammanhang är vad man jobbar med. Inte kan man då svara att man är inkompetent och saknar arbete.
Jag sitter här i en tom kåk och är ensam. Jag är bitter, ilsken på samhället och allting annat. Jag känner mig trött, helt färdig. Jag har ett gott hjärta, ett knivskarpt intellekt och är faktiskt ganska trevlig. Någonstans på vägen försvann det ur människornas medvetande.
Vet egentligen inte varför jag skriver detta eller vad jag förväntar mig för svar. Jag ber om ursäkt att jag upptagit din tid med min svaghet. Förlåt.