Min fru har orimliga förväntningar och blir så arg

Din fru har gått och blivit lite av en surkärring! Nu vet vi ju inte hennes sida men jag tror ni kan komma långt med att båda bestämma en dag och tid då ni ska sätta er ner och prata om er relation. Prata om vad ni har för förväntningar av varandra, lyssna på vad den andra har att säga. Tänk sen efter om den förväntningen är realistisk och om ni är villiga att uppfylla annars säg till och bestäm sedan en lösning som känns okej med båda.
Prata utifrån er själva, alltså "jag skulle vilja" istället för "du gör aldrig" och förbjud frasen "jag känner att". Bestäm innan att ingen ska ta illa upp, att inget som sägs är anklagelser utan endast en uppfattning ni själva har.

Lyssna, prata och kom överens :)

Det låter nästan som nåt jag kunde skriva själv om min och min frus relation.
Hon är nästan exakt på samma sätt. Har därför inga råd att ge. 

Börja med att låta henne läsa inlägget, eller så skriver du ett brev till henne på liknande sätt.

Jag och min man har varit ihop sedan -84, vi har haft svackor och dalar under åren. Att skriva har vi använt oss av ibland. Framför allt jag. Nu har jag ju lärt mig med tiden att han aldrig kan förstå mig helt ut men till vis del. Och varför ska det vara ett mål?

Det låter på dig som om hon är inne i en liten ålderskris, man vill mer än man kan. Det är frustrerande. Men när man är inne i den är det svårt att tänka sig in i andra. Hon har "glömt" att du är skadad. Det kan även kännas som ett hot, att du inte är så perfekt som hon trott, du är mänsklig. Du kunde göra dig riktigt illa. Jag blir väldigt irriterad på min man när han har ont eftersom allt blir eftersläpat allt som jag inte kan göra åt honom.  Nu låter jag inte det gå ut över honom men jag bär på de. Egentligen är det mig själv jag bör vara irriterad på eftersom jag inte sätt till att klara mig själv från början. 

Kommunikation är lösningen, ord eller text.     

Jaa hon borde läsa detta inlägg. Jag tycker det är väldigt klokt och välformulerat. Kärleksfullt likaså! Jobbigt att leva med en lättkränkt prrson. Det gör jag med.

Det är lite märkligt att fl just nu innehåller en del inlägg med dessa "problem". Så det känns lite krystat att det här kom upp.

  

  

Jag gjorde som du sa Takex. Vi har haft ett snack ifred från barnen. Det var ett ok snack men jag känner att vi inte kom någonstans (utgångspunkten blev vårt gräl om min revbensskada). Hon menar att hon är trött och kanske lite extra känslig men att irritationen kommer ursprungligen från att hon anser att vi inte delar hushållssysslorna jämlikt. Jag påminde henne om gången då hon jag tog hand om barnen (den minsta var i princip nyfödd) efter hennes svåra operation då hon blev sängliggande i månader. Och om jag någonsin lät min frustration över situationen då få gå ut över henne. Jag berättade att jag har svårt att älska när jag får höra att "jag ligger och latar mig" eller "att jag ska skärpa mig och hjälpa till med ditten o datten". Hon svarade att hon ville kanske bara att jag skulle ha pratat med henne. Jag tycker att jag gjort det och har svårt att förstå sådana minst sagt subtila signaler. Hon hävdar fortfarande att hon drar det tyngsta lasset här hemma, även när jag inte är sjuk. Jag håller naturligtvis inte med. Så vi har kommit överens om att skriva upp vad vi gör i hemmet. Jag tror inte hon tycker de saker jag gör "räknas" men jag har gått med på det så får vi se vart det landar.

Låter som en bra plan att ni skriver upp det... Sedan kommer ytterligare en tanke från mig, något som kan påverka henne är om hon upplever att hon har det övergripande ansvaret för att en del saker blir gjorda. Även om ni gör ungefär lika mycket, rent praktiskt, så kanske hon upplever det betungande om det är hon som ska hålla koll på t.ex. att det behövs tvättas, även om ni båda grejar lika mycket med tvätten. Och samma med övriga grejer. Vem håller koll på när stövlar och jackor till barnen är urvuxna, vad som är lämpligt att köpa nytt. Vem tar ansvar för att barnens naglar klipps? Att saker hamnar på inköpslistan, att man åker och handlar innan maten tar slut, att planera vad man ska laga för mat o.s.v. Om ni ska iväg allihop, vem packar åt barnen? Nu säger jag inte att det är såhär, men i många fall är det kvinnan som drar huvudlasset i de här frågorna. Och det är svårt att sätta tid på det... Och jag upplever det nog som mer betungande, jämfört med motsvarande, s.k. manliga sysslor. Men det kanske är mina fördomar...?

En tanke kring att hon har svårt att ta kritik: Ger du beröm, över saker hon har gjort bra? Gör hon det? Ni kanske har hamnat i en dålig spiral, i det avseendet... Tar er inte tid att tala om att "vilken god mat du har lagat", "vad fint det blev med det här, det har du gjort bra", "vad glad jag är över att bilen är nytvättad, den såg rätt tråkig ut tidigare" o.s.v. Får man aldrig beröm, så är det mycket svårare att ta kritik...

Jag kan vara som din fru ibland. Speciellt för att min man aldrig sätter ner foten. Jag vet att jag har fel redan när jag gör det men känslorna tar över. Svår balans för min man tror jag. Om han inte sa något kunde jag fortsätta och fick då efter ett tag vatten på varnen om att det är så det borde vara. om han satte ner foten kunde jag hitta småsaker i det han sa och vända det så att helvetet braka loss. En hel del av attityden berodde nog på att jag innerst inne visste att han hade rätt och skämdes.

Men nu har det blivit mycket bättre. Kruxet är att få henne att se saker ur ditt perspektiv. Tipset om att skriva ett brev är jättebra tycker jag. Tanken är ju att visa henne att du älskar henne som hon är men att ni är två i förhållandet. Allt kan inte göras på hennes sätt och nej du kan inte gissa till dig när, var och hur.
Det är viktigt att det inte får fortsätta som det gör. Vill hon om tio år vakna upp och inse att hon har en "anställd" eller vill hon ha någon hon delar sitt liv med? 

  

Det tar mer än en gång att reda ut men framför allt för båda att sänka garden. Så fortsätt bara, tycker ni startat bra, kör en gång i veckan. Något som är bra är att introducera förlåt. Alltså att man ber om ursäkt fast man "inte behöver det", säga förlåt. Det hjälper till att mjuka upp varandra och ta bort irritationen och "vem har rätt/vem har det värst". Också att börja tacka. Här hemma t ex är jag hemmafru, det är min uppgift att ta hand om hemmet. Men ändå tackar min man mig konstant, fast det är något som måste göras. Det ger en trevlig stämning hemma och alla känner sig mer uppskattade.

När man haft det lite knöligt som ni ett tag så sker inget över en natt men det går fortare än man tror att reparera.

Heja!

LIVSKVALITETEN är avgörande för kvaliteten på kärlek och förhållande .

Shit vad mycket kloka grejer ni kommer med! Tusen tack.

Anonym #8. Jag tror du sätter fingret på något viktigt här. Jag har aldrig tänkt på det på det viset (och förmodligen inte min fru heller) men när du skriver så inser jag att det förmodligen är min fru som står för mycket utav det vardagliga "tänket". Jag tycker jag genomför mycket av det, men det är nog hon som har det mesta i huvudet. Där har jag nog något att jobba med, tror jag. Intressant.

Takex. Bra förslag och väldigt svårt. Jag hamnar lätt i en attityd där "jag minsann inte har nått att be om ursäkt för". Särskilt när jag tycker att det är jag som blivit oförrättad. Jag har väldigt svårt att säga förlåt. Jag tror jag är rätt bra på att tacka men förlåtet sitter långt inne.

Sen det där med kritiken är ett speciellt kapitel. Hon har haft en rätt svår barndom (knepiga föräldrar som inte drog sig för att använda nävarna i sin uppfostran) och jag tror att det är en skyddsmekanism som kickar in så fort jag kritiserar eller bara "rättar". Detta att påpeka att hon skulle kunna göra saker på ett annat sätt, eller att det sättet hon utför vissa saker inte kommer bli bra, är oerhört känsligt. Det är mycket frustrerande. Detta kom upp senast vi pratade och jag föreslog att kanske gå till "någon annan" (läs terapeut) och prata om detta och bli av med den ryggsäcken, för det blir svårt för mig att hantera. Jag tror hon tog det bra.

Kvinna 34. För mig är det nog tvärtom. Har jag goda relationer och kärlek runtomkring mig så har jag livskvalitet oavsett hur omvärlden och omständigheterna ser ut. Så funkar jag.

Tack för alla fina idér och tankar. Jag känner att jag verkligen fått ett par grejer att fundera över för egen del, vilket är bra. Jag har med åren lärt mig att det alltid är lättare att börja med sig själv innan man ska in och pilla i någon annans "fel och brister".

Jag känner hopp.

Visa henne tråden, TS.
Och kräv att hon försöker sätta sig in i din situation.

("förorättad" ska det naturligtvis stå)

Det är otroligt svårt men man måste faktiskt, i min relation var det min man som lärde mig att säga förlåt. Även i en diskussion/tjafs/bråk där jag gjort fel så kunde han ändå be om ursäkt för saker han kanske sa eller för saker jag tog upp som jag inte gillar att han säger/gör osv. Nu efter fem år är vi båda väldigt lugna och ödmjuka, vi brusar inte upp oss, blir aldrig defensiva och det har verkligen lönat sig. Men vi har kämpat med det också. Det har gjort att nu när vår son föddes för 5 månader sedan så har det knappt haft någon effekt på vår relation alls. Annan än positiv då alltså.

Så det är värt det. Jättebra att ta en en partisk tredje part, speciellt om man själv känner att man behöver vägledning med sig själv. Du gjorde en skitbra grej som tog tag i det, förändring tar bara lång tid, vi är ju vanedjur trots allt!

Visa henne tråden.

När hon sätter igång och är otrevlig - kontra med "Skulle du själv vilja bli behandlad på det här sättet? Om jag sa så till dig, hur skulle du må?" Tvinga henne att förstå din sida. Om hon, trots din vädjan, vägrar att göra det, så är hon respektlös och då har jag svårt att se hur ert förhållande ska kunna vara hälsosamt för dig i längden. Du förtjänar bättre.