Jinxade jag just min ruvning...

Nu gjorde jag det, gick in på FL:s "väntar barn" -sidor och gjorde en beräkning av när bebisen kommer.

Blir bara så vidskeplig, tror nästan att en sån där uträkning förstör mina chanser...

Såhär är det över hela linjen, allt jag tänker om att vara gravid och få barn känns som garantier för att det aldrig kommer hända.

Det blir ju aldrig som man tänkt sig...

Vågar inte ens fantisera om hur vi skulle berätta det för släkten, måste stoppa mig själv när tankarna vandrar iväg åt det hållet.

Just nu planeras påsken, och om jag är gravid då (efter IVF vi gjorde förra veckan) så kommer jag inte kunna dricka alkohol, detta kommer det frågas om i släkten (alla väntar ju på att ett par i vår ålder ska komma med glada nyheter...). Så då kanske det är bättre att inte åka dit alls. Åh andra sidan, blir det minus så vill jag gärna träffa dem och ta en snaps och glömma vardagen. Men bara att jag tänker på denna fråga (att anpassa påsken efter graviditet) får mig att tro att jag förstör mina chanser.

Inte så att tankarna skulle påverka om det tar sig, utan rent ödesmässigt, att det inte blir som man tänkt sig. I alla fall inte för oss, jag har ju tänkt "kanske gravid - vad göra med resan/festen osv" sedan 2007. Och det har hela tiden varit onödig oro.

Jag vill bara gå in på varenda bebisaffär i hela stan och köpa de sötaste plaggen, göra en hylla i bokhyllan för barnböcker, bygga ett skötbord i vårt lilla lilla badrum. Men inget av det här känns ok, känns som att jag jinxar graviditeten så att den aldrig blir av. För inte ska väl jag få gå och handla kläder till en liten...

Fler som IVF:ar och är vidskepliga/uppgivna?