Hur ska man kunna acceptera att det bara blev ett barn o kunna gå vidare?

Jag tror helt enkelt man får försöka acceptera läget. Man kan inte påverka allt, det blir inte alltid som man vill och antagligen kan man kämpa emot det eller så accepterar man det. Därmed inte sagt att det inte är en stor sorg.

Jag undrar detsamma.... Vi har försökt i sååååå många år för att vår nu nioårige son skall få ett syskon, och det ÄR en stor sorg!! Och det är inte MIG jag tänker på, det är vår son som ska behöva växa upp utan några syskon att tampas med, att ha skoj med, att dela alla stora högtider med, att dela allt med den dagen vi blir gamla, den dagen vi försvinner. Jag tror att de som har två (eller flera) barn inte förstår hur det känns, utan de säger ofta " men var glad för det barn ni har". Självklart är jag glad över det barn jag har, jag är överlycklig!! Men HAN saknar syskon!! Fortfarande kan han säga "när mitt syskon kommer" eller "om jag hade en lillasyster, så....." Vår framtidsplan är att så småningom försöka bli kontaktfamilj för något barn som behöver avlastning under någon/några helger per månad, och därmed både få lite mer liv i huset på samma gång som vi kan underlätta för någon annan familj. Jag hoppas att det kan bli så

Jag är ensambarn och det var inte hela världen. Det är en sak att ni har en sorg pga ni själva ville ha mer än ett barn. Men ha absolut inte dåligt samvete och sorg över att eran son inte får ett syskon. Ni har ju försökt på alla sätt! Eran son kommer få det bra ändå. Om ni mot all förmodan inte kan hantera sorgen rekommenderar jag embryodonation. Din son är dessutom 4 år och om ni får en till liten knodd kan ålderskillnaden ändå göra att de inte kommer ha så nära relation. Jag har en bästa vän som är som min syster. Så jag känner mig inte ensam. Lägg fokus på sorgen över att ni inte kan få fler. Eran son klarar sig bra som sagt. Det gjorde/gör jag

var lite svar till tvåem där blandat;)

beklagar verkligen för det första

men häng inte upp er så mycket på det där med syskon.  

Jag känner åtskilliga familjer med flertalet barn där dom i princip slår ihjäl varandra och verkligen bråkar jämt , och nej det inte särskilt gulligt eller trevligt med barn som nästintill hatar varandra.

och jag har en 8 år äldre bror och vi har alltid trevligt när vi ses och hörs av men vi har inget gemensamt och har aldrig hängt med varandra. Vi anser oss båda att vi är "ensambarn"  fast i samma familj.

Det är faktiskt väldigt få syskon som blir superbundisar med varandra.

Kom också ihåg att barn lär sig det föräldrarna tycker o tänker, om ni tycker det är synd om ett barn som innte får syskon kan det faktiskt späda på känslorna för barnet och det kan till sist känna sig ensam för att föräldrarna anser att det borde känna sig ensamt.
 

Jag hoppas, och TROR, inte att vi för vår oro för att han ska bli ett ensambarn vidare till vår son, eftersom vi själva inte säger att vi längtar efter ett syskon och inte pratar om vår sorg över att det inte blir så när han är med. Däremot har han (periodvis) ofta frågat oss när hans syskon kommer, eftersom vi aldrig kunde ana att det skulle bli så här så sa vi nog redan när han var runt fyra att vi hoppas att det kommer ett syskon snart. Själv har jag fyra syskon, och visst, ett par av dem kanske jag inte pratar med så ofta, men andra pratar jag med varje vecka, kanske flera gånger. Så absolut, jag vet att syskonband inte är lika med nära vänskap- men oavsett om man inte ses på ett par månader finns det ju en självklarhet i ens relation när man träffas, och nu när vi alla har barn är det fantastiskt kul när vi alla träffas! Och DET önskar jag att vår son fick med sig!

Vi har också en son på drygt 4 år och har försökt få till ett syskon i 3 år nu. Har provat både IVF och äggdonation men efter 3 missfall och flera minus får vi nu inse att vi måste ge upp. Jag har obefintligt AMH-värde så det är i så fall att fortsätta med äggdonation som gäller vilket ekonomin inte tillåter. Jag mår dessutom riktigt dåligt av medicinerna...Känns hopplöst!!! Och det är en stor sorg att bearbeta. Antar att det kommer att kännas lättare med tiden även om det är svårt att se just nu. Hela ens familjebild och framtidsdrömmar slås ju i kras.
Här är nog sorgen störst hos oss föräldrar. Sonen bryr sig inte just nu, men visst tänker jag på saker som att han blir ensam att ta hand om oss när vi blir gamla och att han kommer att sakna den där självklara relationen jag själv har till mitt syskon. Men just nu är sorgen faktiskt störst för egen del.
Dessutom känner vi oss som en "udda familj". Är vi ensamma om att känna så? Alltså dom närmaste vet ju om läget men i andra sammanhang tycker jag att jag känner av att folk undrar över varför vi bara har ett barn. Ibland frågar någon rätt ut vilket jag tycker är jobbigt, vill inte att alla ska veta att det är mig det är "fel på".
Håller med om att man är splittrad i detta. Är ju såklart oerhört tacksam över det barn vi har! Det är på nåt sätt inte okej att sörja då. Jag har försökt prata om denna sorg hos min samtalsterapeut mfl men får det bara bortfärdat med att vi ska vara tacksamma för barnet vi har. Såklart att vi är!!
Jag har tyvärr inget svar på hur man går vidare, men jag undrar detsamma! 

Vår son pratar inte om att han inte har syskon. Alla hans kompisar på dagis har ju syskon, men det är inget han verkar reflektera över. Sedan har vi kämpat enormt för att få honom. Flera år av försök med 3 missfall o ett utomkvedeshavandeskap o sedan kom han på andra IVF försöket o då var jag redan 38, 5. Så vi har ju haft en resa bara att få honom, men jag trodde nog ändå att vi skulle lyckas med syskonförsöket. Visst kanske man inte alltid har bra kontakt med sina syskon, men de finns ju ändå Jag träffar inte min bror mer än kanske en gång varannan månad o ändå bor vi i samma stad,men när vi ses är det ju kul o min son har kul med sina kusiner.( Någon som slog mig nyss är att om han också gifter sig med ettt ensambarn så kommer hans barn inte få några kusiner.) Kännr mig också som en udda familj som någon skrev. Folk undrar väl varför vi bara har ett barn, för det hör liksom till att ha 2 barn.

Ni har inte funderat på att adoptera ett syskon?
Om man ansöker till socialtjänsten innan man fyllt 43 så är ju det en möjlighet...

Håller inte alls med er. Är själv enda barnet till två äldre föräldrar som fick mig vid 40 år. Jag är glad över att mamma inte fick fler barn. Hon gjorde abort vid 42 år, de tyckte de var för gamla för att få barn då. Som ensambarn blir man väldigt privilegierad, man får ju all uppmärksamhet själv, blir van att stå i centrum, behöver inte dela med sig till någon annan. Fler barn skaffar man inte för att barnen ska få syskon, utan för att föräldrarna vill ha fler barn. Fick själv mitt första barn vid 40 år och vill inte alls ha fler barn. En helt annan sak att ha barn som är vuxna, ha fått barn när man var 17 - 20 år och skaffa ett barn till efter 40 år. Ju större åldersskillnad ju bättre, då konkurrerar barnen inte med varandra. Har många vänner som inte alls tycker om sina syskon, inte ens har någon kontakt med dem, barn som är nära i åldern bråkar och jäklas med varandra hela tiden. Jag har aldrig hört att det hör till att ha 2 barn, tvärtom ekonomin blir bättre med ett barn, lättare att resa etc. Det ska helst vara minst 5 år mellan barnen så att man hinner ägna sig åt barnet innan nästa kommer. Verkar dessutom väldigt jobbigt att ha två barn tätt, det är lättare ju större åldersskillnad det är. Har en kompis vars barn är 8 och 15 år, 4 och 14 år etc. Ska jag ha fler barn, så vill jag att de har samma mamma och pappa på riktigt, samma gener så att de är syskon på riktigt.