Silent treatment - står inte ut längre!

Vad är det ni börjar bråka om? Kan ni inte gå och prata med nån?

Jag har levt så och inte hittat NÅGOT som förändrat silent treatment... Och jag vågar påstå att jag provat nästan allt!

Den förändringen måste, och kommer inte ske om han inte vill, genom honom.
Jag har förklarat, bönat och bett, skällt, gråtit, talat konsekvent, ge samma tillbaka och Gud vet vad... Helt lönlöst för mig, blev bara mer desperat efter konstiga osunda lösningar.

Jag tipsar dig starkt om att gå in på tuvaforum.nu, och klicka på silent treatment samt psykisk misshandel i vänster-menyn.

Visst kan han förändra sitt beteende!! Absolut! Frågan är om han inser hur mkt han skadar och tänker efter och gör annorlunda, eller om han bara ser det som "bevis" hur mycket makt han har när han gör så om du talar ut med honom (om ni inte gjort det än)

Läs först och fundera några dagar. Jag vet hur du känner... :(

Det din man håller på med är den typiska misshandelscykeln. Lugna perioder som alltid kulminerar i fysisk eller psykisk misshandel. Dessutom resonerar din man som en typisk misshandlare då han skyller ifrån sitt dåliga beteende på andra. Misshandel blir aldrig bättre utan brukar tvärtom bara bli värre med tiden så mitt råd är att lämna honom medans du fortfarande klarar av det. Ju längre tiden går desto mer nedbruten kommer du bli och en vacker dag mår du så dåligt att du inte längre klarar av eller orkar lämna honom. Gällande er bostad så är den eran gemensamma då ni är gifta och ska ingå i bodelningen när ni skiljer er. Om det är en villa eller en bostadsrätt så säljs den om ni inte kan komma överens om vem som ska köpa ut vem. Om det är en hyresrätt så faller bostaden den som behöver den bäst (brukar vara den som har barnen mest). Läs på om dina rättigheter och kontakta en familjerättsjurist för hjälp.

Jo, det var faktiskt på tuvaforum som jag läste om detta för första gången för några dagar sedan.

Vi grälade i onsdags, och någon slags daglig kommunikation kom igång igen sent på lördag kväll. På onsdagen stack han och var borta i ett och ett halvt dygn, när han kom hem på fredagen försökte jag prata med honom, typ "hej" och "ska du inte hälsa på dottern?". Ignorerade mig totalt. Han gjorde frukost på lördagen, och när vår son ville hämta mig fick han bassning av sin pappa. 

Så under helgen googlade jag och hittade in på det där forumet, och insåg att det stämmer. Det är så himla svårt att acceptera bara. Att jag verkligen gift mig med en sån, och att jag gått med på att bli behandlad såhär. Det är ju inte klokt. Jag har fortfarande viss kärlek kvar, eller om det bara är till vad jag trodde han/vi var, det vet jag inte. Men förtroendet är så gott som borta. 

Jag funderar på: eftersom han vägrar familjerådgivning, så kanske jag kan få hans bror att komma hit, och jag ställer ett ultimatum? Vet inte om det funkar, eftersom han gärna säger att det är jag som får honom att bli arg (ja, jag hör det själv, rena misshandlarklyschan). Men: Detta var sista gången. Om du behöver gå undan så är det okej några timmar, men inte att vägra svara på tilltal. En gång till och du kan lika gärna skriva under skilsmässopappren direkt. 

Usch :( 

Ja det kan ta en stund innan det sjunker in...

Varför just hans bror? Och vad tänker du att han ska bistå med?

Ett ultimatum kan du ge, men vill du lämna denna man som behandlar dig illa, utan att ge en till chans kan du såklart göra det också!

Och om du ställer ultimatum, är du redo att gå då, på riktigt om han inte slutar?
För om du ställer ett sådant krav och inte genomför det, kan det öppna dörrar till värre beteende, och han kommer säkerligen straffa dig med tystnad till du "ger med dig", eller går.

Låt säga att du har vart elak, förjävlig rent ut sagt mot honom, ger det han rätten att ta ifrån dig din rätt att existera runt honom? Att känna dig mänsklig, synlig eller värd något?

Det är viktigt att ställa sig själv de frågorna! Och om du stannar, kan du acceptera hans beteende? Förtjänar du det?
Du förstår säkert vart jag är på väg med detta...

Låter illa att det går ut över barnen också :(
Min personliga tanke är att han antagligen inte kommer sluta att ignorera dig, det har gått för långt och han är inte villig att ta till hjälp heller. Dessutom måste man ha i åtanke vad tidigare skribent skev, att det kan gå över till ännu värre psykisk misshandel, och även fysisk.

Kolla upp "passivt aggressiv"

Denna gång skiljer sig från andra gånger, eftersom det då alltid varit jag som till slut fått honom att kommunicera. Och jag får nog vika mig denna gång med - om det så är att ringa in hans bror för att ge ultimatum. För den här karln ger sig inte.

Vid tidigare tystnadsperioder så har jag kanske sagt att du, vi måste ju prata, vi kan ju inte ha det så här. Ett vanligt svar från honom har då varit att nej, det är slut, jag vill inte heller leva såhär. Vi har pratat fram och tillbaka och bestämt oss för att fortsätta. För några månader sedan bestämde vi oss för att flytta isär. Men med bostadssituationen som den är här i huvudstaden är det inte lätt tyvärr...:/

Nej, jag kan inte leva såhär. Det går åt så mycket tid och energi som jag behöver till annat. Jag har funderat så mycket på vad som utlöst det, hur jag ska nå fram, om han inte förstår hur illa han skadar vår relation, osv. Nu känner jag bara att jag kräks på hela grejen. Tänk att jag gick där med stor mage - med hans bebis i - och  han vägrade prata med mig. Att vara ihop och dela livet med någon som inte tänker ge med sig en tum... Som straffar ut mig för minsta grej. Det känns ju för tusan som att vi har fått ett sjukdomsbesked, eller att någon har dött. Bara stumt och fult och trött alltihop. 

Blåbäret, du har rätt. Sista grälet i onsdags vräkte jag ur mig allt - precis allt - som jag kom på. All ledsenhet över allt han sagt, så jag bara skrek och ville ge igen. Det var bra. För sen kunde jag konstatera två saker: att jag verkligen hade burit massa uppdämd ilska över hans tystnader och elakheter, och: det här är inte jag. Jag vill inte göra människor illa. Jag vill prata, umgås och kommunicera. Inte försöka såra den jag lever med. Men hur illa jag än betedde mig den gången, eller vilka andra fel jag gjort, inte tusan kan det vara rätt att närapå voodoo-döda mig genom att låtsas att jag inte finns?

Efter grälet hotade han med att lämna (får se om du klara betala hyran!) och att träffa en ny (för nu vill han ha någon som tar hand om honom och som han tar hand om). Och försvann i 1 och 1/2 dygn, kom tillbaka lika arg (jag skickade ett litet sorry per sms under grälkvällen, utan respons) och kommunikation typ "godnatt" och "vill du ha en kopp te (från mig)" upptogs lördag kväll. Vi åt middag ihop igår första gången hela familjen, och idag säger han inte ens hejdå när han sticker iväg. 

Varför dra in brorsan? Jo, jag tänker att vi kan inte prata per tumanhand, så illa är det. Av erfarenhet tror jag att han bara kommer använda alla kommunikationstrevare från mig som ytterligare ett tillfälle att säga att han inte vill leva såhär, och att det är slut mellan oss. Men - han kommer ju inte gå! Han kommer bara sitta här i alla år och titta på sin telefon, och så får jag leva här som ett halvt spöke. 

Hm. Vi bor i hyresrätt, och förmodligen skulle barnen bo hos mig. Men, kan jag få honom avvisad? För jag tror inte han lämnar frivilligt.

Det gör så fruktansvärt ont. Vi som hade det superfint ihop ända tills för drygt ett år sedan. Jag verkligen älskade allt vi hade och våra drömmar. Och så gör han så här... och han kommer aldrig sluta förrän han förstört oss, och allt vi kunnat vara, totalt. 

 

Usch fy jag känner så med dig... :(

Vet du vad han gör när han är borta? Vart sover han? Nu när du beskriver närmare får jag känslan att han är narscisistiskt, och så kan det vara många gånger också. Han vill kanske inte bara straffa dig genom att lämna dig hemma med ert barn, utan också känna makt över dig.

Har du provat ignorera tillbaka för att se vad som händer? Säger inte att du ska göra så, sådanna här situationer kan eskalera fort!

Ring 114 14 (polisen) anonymt och fråga den vilka rättigheter du har med avvisning, vad som krävs osv! Jag har lite för dåligt koll för att uttala mig.
Kanske kan de hjälpa dig med boenderåd? Blir det akut har de jour-lägenheter.
Har du råd att bo där själv?

Jag förstår att detta är oerhört smärtsamt :(
Du kan ringa till kvinnojouren anonymt, eller kvinnofridslinen för att prata av dig! De brukar vara fantastiska!

Har han redan använt våld mot dig?

Vilken hemsk situation ni lever i. Jag tror inte att du har rätt att avvisa honom från lägenheten eftersom han bor där nu. Ni måste nog vara överrens själva om bostaden....tror jag.

Vi gick till en familjerådgivare för min sambo var likadan. Ignorerade mig och det gick ett par dagar sen så var allt som vanligt igen. Men problemet var ju fortfarande kvar. Det hjälpte med familjerådgivare och vi har idag varit tillsammans i 6 år och det först nu det har visat resultat.

Usch!!

Mår illa när man läser det du skriver.

Vilket AS.

www.storyofme.se


 

Vilken respektlös och självcentrerad energitjuv han är! Slösa inte bort ditt liv på någon som behandlar dig så illa. Du lever en gång, ditt liv är värdefullt. Kompromissa inte bort din lycka pga praktiska skäl. Du behöver inte ha det såhär!

Psykisk misshandel allt som går att säga.. Gå in och läs om psykisk misshandel. Jag gjorde det.. Och allt vart så uppenbart, DET VA MIN VARDAG DOM BESKREV ! När han är tyst och ignorerar dig så gör han det ändats för att han vet att det skadar ditt psyke.. Jag vet att när min sambo gjorde det så gjorde jag allt för att försöka få honom att tex förstå att det sårar, få honom att berätta vad han känner men en sak lärde jag mig på sidan, han är INTE intresserad av att höra om du blir ledsen/sårad,han är INTE intresserad av att lösa eventuella problem och dispyter, han ÄR din motståndare och inte din medpart.. Det jag förväxlade med att jag älskade honom över allt annat va egentligen ett känslomässigt beroende.. Och när jag väll hade min anledning att gå.. Det är inte lätt och något som motiverar dig är bra.. Dina barn. Han ber och bönar om hur han ska ändra sig och bli bättre, hur han är redo att nu älska mig villkorslöst.. Men pga vissa saker kan jag inte gå tillbaka, annars hade jag tyvärr nog redan gjort det. Så svag blir man tillslut.. Fast jag vet att han om Max 1 månad är sitt gamla jag igen.. Ta hand om dig och barnen TS det är inte alltid lätt men ni får kämpa, eller mer korrekt du kommer då kämpa för deras och din frihet, alla är vi värda att må bra !! Styrkekramar

Du ska gå inte vara kvar.www.tv4play.se/program/nyheterna-helsingborg