Nekad adoption efter cancer

Det handlar om återfallsrisken också. Har du blivit friskförklarad?
Bröstcancer kan ju tyvärr komma tillbaka inom en 7 årsperiod. Vad säger din läkare.
Har haft cancer i barndomen och väntar nu vårt andra barn via adoption.
Lycka till TS!

Mina varmaste sympatier. Sjukdomar är aldrig rättvisa.

Allt hänger ju på om ni kan få ett medgivande, och ni har två mäktiga krafter att försöka övervinna: åldern och din sjukdom.

När det gäller åldern så har ni ju faktiskt lämnat in er ansökan innan din mans 43-årsdag. Frågan är om den gäller även efter avslaget eller om ni måste komma in med en ny. Se då till att denna nya ansökan blir inlämnad senast dagen innan han fyller 43! Utredningen behöver ju inte påbörjas med en gång.

När det gäller maligna sjukdomar har man tidigare pratat om fem år efter avslutad behandling. Jag vet inte om man håller lika rabiat på denna inställning längre. I så fall blir det svårt för er att få ett medgivande med tanke på åldern. Men alla har rätt att få sin sak prövad. Kanske är prognosen i ditt fall så positiv att man bedömer att du kan få ett medgivande. Mycket hänger på specialistläkarintyget, hur det är formulerat. Förklara för din läkare hur viktigt detta är, och vad du ska ha det till.

Jag skulle inte ge upp förrän jag hade uttömt alla möjligheter.

Tack för era svar!

Min onkolog skrev ett sakligt men hoppfullt intyg. Han beskrev vad jag gått igenom för behandling och att prognosen var god även om det är svårt att sia om framtiden. Jag ska tillbaka till honom nästa vecka kolla lite mer med honom då hur han bedömmer återfallsrisken vara i mitt fall. Jag vet inte hur och när man blir friskförklarad, jag tänker att alla vi kan bli sjuka imorgon oavsett vår sjukdomshistoria. Vem är friskförklarad?!

Jag ska höra av mig till socialkontoret och utredaren där och höra lite mer om åldern. Jag har bara inte orkat ta tag i det samtalet. Jag är oftast positiv till allt men nu tappade jag drivkraften. Jag fortsätter låta allt sjunka in lite i taget. De verkar inte alls ta hänsyn hur länge man var sjuk, hur snabbt man återhämtat sig eller hur man mår idag. Men som du, Emeli skriver vi kan prova att lämna in en ansökan innan min man fyller 43 i augusti och chansa på att skicka in en ny ansökan till socialstyrelsen i höst som ett sista försök.

Tack för lyckönskningar och sympatier! Det känns tröstande.

Kram        

En sak till: det kan vara smart att försöka dra ut på medgivandeutredningen en aning eftersom avslaget kom i år. Sannolikt kommer socialtjänstemännen att börja med att begära in socialstyrelsens utlåtande. Om det är negativt är det ju ingen mening med att gå vidare. Det är dock ni som ska begära specialistläkarintyget, och ni kan ju välja att inte vara så ivriga med det. Bara en tanke, eftersom det gynnar er att tiden går, bara ni har fått in ansökan om utredning i tid. Jag har dock ingen aning om hur länge ni kan dra ut på det hela. Det bästa är om det åtminstone har gått ett år mellan ansökningarna till socialstyrelsen, helst mer.

Tack Emeli för dina tankar! Jag ska prata med våran socialtjänsteman i veckan och höra vad hon tycker.

En glad: Socialstyrelsen hade ingen tidsgräns att komma med, bara att prova igen och se vad deras bedömning blir. Tycker det känns så osäkert att de inte kan ange en tidsgräns. Det lämnar oss att undra över om vi har något hopp kvar, något som vi inte kan få svar på förrän om ett år.

Vi kommer låta det gå lite tid och smälta allt. Sedan som ni båda är inne på lämna in en ny ansökan innan min man fyller år. Jag ska dubbelkolla med socialen hur de ställer sig till åldersgränsen om vi ska ansöka och hålla på utredningen eller om vi kan ansöka senare. Åldersgränsen är ju trots allt inte lagstadgat.

Min 43 åriga storasyster har just fått sitt första barn och det skulle ge vårt eventuella adoptivbarn en jämnårig kusin. Nu vet jag inte vad de tar hänsyn till vad gäller åldern men det känns bra iallafall att ha det med i en utredning.

På torsdag ska jag träffa onkologen och höra lite vad han tror om återfallsrisker.

Tack för era inlägg!              

Hoppas att allt löser sig för er! En liten tanke bara, det är förmodligen så att om ni får adoptera så kommer erat barn att vara ganska mkt äldre än din systers barn. Kan vara bra att visa att ni är medvetna om att ni troligen får ett äldre barn om det blir adoption. Men kusiner är underbart ålderskillnad till trots:)
Jag hoppas att ni står i adoptionskö så ni har kötid om nu skulle bli godkända?

Nu har jag varit och träffat Onkologen. Jag frågade hur han såg på återfallsrisken i mitt fall och han sa att den är vädigt låg för mig. Han gick så långt att han tyckte att jag var utsatt för diskriminering. Men det är en kamp som jag inte känner att jag orkar ge mig in på.

Chanel no 5: Vi står i adoptionskö sedan två år men Kenya där vi vill adoptera ifrån har ingen kö utan det är bara att göra iordning ansökan när medgivandet är klart.

Vi är inställda på att "få" ett barn som är 2-3 år men när vi har kommit så långt har säkert min systerdotter blivit så gammal hon med.  

Den här veckan ska jag ta tag i socialen och höra vad hon säger!       

Hej!
Nu var det ett tag sedan du skrev: hur har det gått för dig? Jag / vi är nästan i samma sits som er. Vi skulle till att göra en IVF när jag upptäckte en knöl i mitt högra bröst. Det visade sig vara cancer. Fick beskedet samma dag som befruktningen skulle ske  Nu har det gått två år sedan den hemska dagen. Innan cytobehandlingarna startade lyckades vi hinna med en äggplockning och har därför två ägg nedfrysta. Jag sätter inget hopp till dessa två ägg då situationen ju bara blivit sämre än när vi skulle till och göra första IVF:n ; vi är äldre, har bara två ägg, jag har gått upp i vikt pga cyton, kroppen är mer sliten...

Nu har vi funderat på adoption, men inser att loppet är kört då vi ej är gifta. Vi har varit tillsammans i fjorton år, alltså betydligt längre än de flesta äktenskap i Sverige, men det kommer nog inte hjälpa tyvärr. Vi är bägge 38 år och tiden rinner iväg. Jag blir mer och mer stressad av situationen och min älskling blir mer och mer deprimerad. Känns så hemskt. Vi vet verkligen inte vart vi ska börja. Det blir ett försök i höst med IVF iaf, sedan får vi se...

Jag antar att jag vill bara säga att jag vet hur det känns att ha "allt" men ändå sakna ihjäl sig efter ett barn. Jag har t o m fått höra att "Men du har ju det bra. Du har en sambo som älskar dig, en familj som älskar dig, en fin lägenhet och jobb..." Mmm, jag vet och jag är väldigt tacksam för allt detta, men lik tusan vill jag sååå gärna ha ett eget barn. Det som alla andra tar för givet skulle vara ett mirakel för mig.

Ta hand om dig! 

TaraTajger skrev 2013-07-07 00:11:07 följande:

Hej!
Nu var det ett tag sedan du skrev: hur har det gått för dig? Jag / vi är nästan i samma sits som er. Vi skulle till att göra en IVF när jag upptäckte en knöl i mitt högra bröst. Det visade sig vara cancer. Fick beskedet samma dag som befruktningen skulle ske  Nu har det gått två år sedan den hemska dagen. Innan cytobehandlingarna startade lyckades vi hinna med en äggplockning och har därför två ägg nedfrysta. Jag sätter inget hopp till dessa två ägg då situationen ju bara blivit sämre än när vi skulle till och göra första IVF:n ; vi är äldre, har bara två ägg, jag har gått upp i vikt pga cyton, kroppen är mer sliten...

Nu har vi funderat på adoption, men inser att loppet är kört då vi ej är gifta. Vi har varit tillsammans i fjorton år, alltså betydligt längre än de flesta äktenskap i Sverige, men det kommer nog inte hjälpa tyvärr. Vi är bägge 38 år och tiden rinner iväg. Jag blir mer och mer stressad av situationen och min älskling blir mer och mer deprimerad. Känns så hemskt. Vi vet verkligen inte vart vi ska börja. Det blir ett försök i höst med IVF iaf, sedan får vi se...

Jag antar att jag vill bara säga att jag vet hur det känns att ha "allt" men ändå sakna ihjäl sig efter ett barn. Jag har t o m fått höra att "Men du har ju det bra. Du har en sambo som älskar dig, en familj som älskar dig, en fin lägenhet och jobb..." Mmm, jag vet och jag är väldigt tacksam för allt detta, men lik tusan vill jag sååå gärna ha ett eget barn. Det som alla andra tar för givet skulle vara ett mirakel för mig.

Ta hand om dig! 

Lycka till!

www.mia.eu Här kan du läsa det mesta du behöver, och hitta bra länkar.

Det går också att få barn mha surrogatmamma.
Finns olika vägar att gå där.
Vill du veta mer så inboxa mig gärna.
Handlar INTE om pengar säger jag direkt eftersom det är förbjudet och då kan man inte få barnet isåfall.
Många som genast tror det är pga pengar så vill understryka att det alltså EJ är så......     
Ge inte upp om du inte vill!     

Såvitt jag vet är det ännu inte lagligt i Sverige med surrogatmammor.

Det finns alternativa sätt att lösa det på.