Jag kan är inte ensam!

Efter flera års längtan efter familj, längtan efter ett barn sa man sambo äntligen JA! 
På först försöket blev jag gravid, jag ville skrika ut det för hela världen medan min sambo önskade det ogjort. 
Han liksom jag trodde inte att det skulle gå på första försöket och han hamnade i en chockfas som ledde snabbt till en depression och vi gjorde det ända rätta vid de tillfället och gjorde en abort. 
Min sambo och jag började träffa kuratorer på varsitt håll och nu exakt på dagen 1 år sedan då fick veta att vi väntade barn mår vi bra.
Vi mår riktigt bra och jag kan inte säga att jag ångrar de beslut vi tog för ett år sedan.

För ca 6 månader sedan började vi försöka skaffa barn igen, denna gång på riktigt, denna gång ska vi behålla barnet no matter what. Vi har familj och kuratorer bakom oss för att stötta oss om vi behöver hjälp.

Vi har försökt i 6 månader och vi har gått igenom 1 kanske två jätte tidiga missfall men vi håller huvudet högt och fortsätter kämpa. Det som är jobbigt är att våra vänner har under detta år antingen påbörjat en graviditet och vissa har redan fått sina små underbara barn. Vissa av dem vet om vad vi har gått igenom, men många vet inte äns att vi försöker! 

Vi är jätte glada över allas deras lycka och att de vill dela sin lycka med oss, men man kan inte låta bli att bli ledsen, de gånger som vi fått veta att våra vänner väntar barn är det som någon hugger en kniv i ens hjärta och vi känner oss ledsna i några dagar och sen är allt som vanligt och vi kan vara glada över deras lycka. 
Vi kämpar en månad till, och lyckas inte och sedan kämpar vi på en månad till. 

Det är jobbigt att veta att de vännerna som vet om vad som hänt oss inte känner att de vågar dela sin lycka med oss för de är rädda för att vi ska bli ledsna över vad de har som inte vi lyckats med än
Och de vänner som inte vet tjatar och frågar varför vi inte har skaffa barn än. 
Och inte tala om de vännerna som inte har barn och inte kommer skaffa barn på länge, de som man inte riktigt vågar berätta för om hur mycket man vill ha barn men inte lyckats med de än.

Just nu sitter jag, på dagen 1 år från den lyckligaste dagen i mitt liv. Ett år har passerat och jag önskar inget annat än att det är våran tur,  och att alla våra vänner kan dela sin lycka, kan sluta fråga och kan acceptera att vi vill ha barn.