Så här skrev jag på min blogg för några dagar sedan:
"Det finns piller för såna som dig!!"
Det sa han inte. Men det var det jag hörde.
När Jocke första gången lågmält föreslog att jag åtminstone skulle kolla om det fanns mediciner man kunde ta blossade en feministisk eld upp inom mig.
”Jaså? Här står han! Mannen som tror att han kan fixa jobbiga kvinnor med ett litet piller! Är det så han ser ut? Den jag lever med? Tvi vale!!” (Ja, jag tänkte faktiskt så. Jag blir väldigt gammalmodig och 1943 när jag tänker feministiskt.) För det jag just hade hört var:
- Det finns piller för såna som dig!! Ta ett piller så är mitt problem ur världen!
Fast vi var ju överens om att det inte var så han sa. Han undrade bara i största ödmjukhet om jag ville kontakta en läkare för att se om det fanns hjälp att få. För mig. För oss. För alla. Men framför allt för mig.
Jag är en glad tjej, positiv och försöker jämt göra mig rolig. Så är bilden av mig hos många, tror jag. Och sån är jag! Men inte alltid hemma… Mina närmsta familjemedlemmar fick i höstas allt oftare möta min vrede, mitt bristande tålamod och sakta men säkert började mitt glada humör förbytas mot ett allt ledsnare. Jag märkte det inte själv, jag tyckte problemet låg hos alla andra. Alla triggade mig ju! Alla tryckte ju på mina knappar hela tiden! Visste de inte bättre? Eftersom jag inte var medveten om detta själv var det just så jag hörde Jocke säga det; – Det finns piller för såna som dig!
Men han sådde ett frö. Jag började fundera… Hur var jag egentligen? Var det verkligen alla andra som var så jobbiga? Eller kan det vara så att jag (JAG??) hade ett problem med mitt humör? Den obefintliga självinsikten visste inga gränser… (Okej, det tog ett bra tag innan jag kom till fram till att ens börja studera mig själv… I början blev jag förbannad bara jag tänkte på det!)
Jag började skriva upp hur mitt humör varje dag. Med hjälp av en app kunde jag lätt trycka på ledsna och glada gubbar som beskrev hur jag mådde varje dag och hålla koll på hur jag kände mig. Det visade sig ganska snart att det var fyra dagar i månaden som jag var mig själv. Fyra dagar som jag var lycklig och den person jag identifierar mig med egentligen. De fyra dagarna var jag hög på livet, jag var i ett ständigt lyckorus! Jag älskade att leva då, allt var ju bara vackert och harmoniskt, på gränsen till euforiskt. Och dag fem – borta. Då var det slut. Då var ruset slut och jag återgick till mitt tomma jag som inte hade någon stubin alls, vare sig till barn eller sambo.
Efter några månader med full koll på humöret traskade jag upp till min läkare och satte mig i stolen. – Nu behöver jag hjälp!, sa jag. Jag vill må som jag gör de fyra dagarna i månaden hela tiden, kan du fixa det?
Vi började gå igenom allt och eftersom jag hade antecknat varenda dag i tre månaders tid, så hade hon väldigt lätt för att ställa diagnos. Det hade nämligen ett klart och tydligt samband med min menscykel! De fyra dagarna jag var i eufori var när jag hade ägglossning. Så diagnosen blev kraftig PMS. Något som jag bara trodde inföll någon vecka före mens och som däremellan inte existerade. Jag har det i princip hela tiden och det påverkar mitt humör fruktansvärt mycket. Och en hel del fysiska besvär, som jag tror de flesta kvinnor känner till.
Eftersom jag inte kan äta hormoner var p-piller uteslutet, vilket annars kan hjälpa PMS en hel del, så vi fick kika på andra lösningar istället. Något jag varit emot hela mitt liv; antidepressiva mediciner. Men med tanke på situationen så var jag villig att prova allt. Jag var skyldig min familj det, att åtminstone försöka. Så med en otroligt låg dos började jag mina dagar med en halv liten tablett som skulle hjälpa mig att må bättre. Inget hände första eller andra veckan, men det var jag beredd på. Det brukar inte bli någon fantastisk förvandling över natten. Men efter tre veckor började jag märka att det var andra små gubbar i appen jag tryckte in! Istället för ”tom”, ”nedstämd”, ”irriterad”, ”frustrerad” och ”arg” blev det ”glad ibland”, ”lugn”, ”vanlig”. Så småningom började andra känslor dominera dagarna; ”förälskad”, ”lycklig”, ”glad”, ”harmonisk”, ”flörtig” och ”nära till skratt”! Det började vända fullkomligt och mitt härliga humör som jag egentligen har började ge sig till känna! UNDERBART!
Alla märkte skillnad och jag förstod att medicinerna hjälpt mig otroligt mycket. Nu har det gått snart två månader och jag mår fortfarande bra. Allt är så förändrat, så otroligt förändrat. Jag hanterar saker och ting helt annorlunda, jag tänker annorlunda och det känns framför allt annorlunda. Jag har fått en helt annan relation till alla i familjen och det är bara till det bättre!
Så varför, varför i hela fridens namn skriver jag så öppet om det här? Jo, för jag är rätt övertygad om att det finns andra som jag. Att det finns kvinnor som lever i tron att omvärlden är full av triggande människor som har som uppgift att göra livet till ett helvete. Att det finns kvinnor som upplever vardagen som en oövervinnerlig kamp. Att det finns kvinnor som mår som jag gjorde och som trodde att det var ”min lott i livet”. Jag är övertygad om att det finns par som har stora problem som det kan finnas en lätt lösning på. Jag hörde att Jocke ville utplåna kvinnliga besvärligheter med piller, så att hans liv skulle bli lättare att leva. Det var så jag såg det. Idag ser jag det som att han i ett sista försök samlade mod till sig och bad mig att söka hjälp för vår skull. Nu när jag ser tillbaka förstår jag hur länge han kämpade med mig innan dess, hur han vänt ut och in på sig för att jag skulle bli på bättre humör.
Så till er som misstänker att ert humör kanske är lite hårdare än vanligt, att stubinen kanske är lite kortare än vad den var för några månader sedan, att du kan se ett mönster i ert humörs upp och nedgång; skriv upp hur ni mår egentligen och ta kontakt med en läkare så ni får hjälp! Det är inte svårare än så och SÅ MYCKET VÄRT DET! Livskvalité var ordet! Nu menar jag inte att det finns piller till alla former av humörsvängningar, men ibland kan det vara så enkelt. Det kan även finnas samtalsterapi för dem som har andra bekymmer. Men detta var så tydligt relaterat till menscykeln att man kunde ställa diagnos utan tvivel. Ni som känner igen er i hur jag mådde kanske får en tankeställare?
